| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVAJIG sva3jig2, adj. -are. adv. -T.
A. i eg. anv.
1) motsv. SVAJA I 1: som svajar l. lätt kommer i svajning; svajande. (Byxorna) voro .. försvarligt vida och svängde svajigt kring pojkens smala anklar. Sandberg GHusH 7 (1897). Stora hattar och svajiga plymer. Laurent ResSaltsj. 56 (1924). Jag ser .. magister Wåhlstedt .. ge dalj med en svajig rotting. Wulff 80år 95 (1926). Agge SvartTj. 121 (1935; om stegar). Löven på dessa trän (dvs. tuktade popplar) växa på själva den höga svajiga stammen, som med sitt grenknippe i toppen inte är så olik en ugnskvast. Mörne Vinga 153 (1935). ICAKurir. 1989, nr 11, s. 20 (om byxor). — särsk.
a) motsv. SVAJA I 1, 1 c: svajande; krängande. Svårt stå och cykla, för stötigt sitta, dock mindre svajigt. Jersild Grisjakt. 197 (1968). På svajiga plankgångar, lagda på höga träbockar, bar man virket. TurÅ 1987, s. 15.
b) motsv. SVAJA I 1 e; särsk. i överförd anv., om väg (särsk. bildl.). Förställning och utbrott är den svajiga vägen för den som inte vågar gå rätt fram och vara sig själv. KvinnLittH 1: 428 (1981).
2) motsv. SVAJA I 2: (som rör sig) svajande; i sht förr äv.: spänstigt l. smidigt sviktande (med benen) l. lätt vaggande; äv. ss. adv.; jfr 5. Svajigt spatserar hon långsamt fram, småsjunger för sig själv. Koch GudVV 1: 200 (1916). Jon går akteröver, en svajig jätte, barhuvad och med det ljusa håret lysande som levande guld i solen. Holmström Däck 176 (1927). Han slog ihop händerna så att det small och tog ett par svajiga steg. Nilsson Bombi 264 (1932). SvD(A) 29⁄10 1933, Söndagsbil. s. 2 (om berusade personer). De går med svajig gång, raka i ryggen som prinsessor. Izikowitz DimmBerg 20 (1944). — jfr SJÖMANS-SVAJIG.
B. i (urspr.) bildl. anv. av 1.
a) i fråga om ngts form(er) l. ytterlinje(r) o. d.: mycket l. yvigt svängd(a) l. böjd(a) l. kurvig(a) l. som kännetecknas av mycket l. yvigt svängd(a) osv. form(er) l. ytterlinje(r) osv.; yvig; stundom svårt att skilja från 5. En byggnad i svajig villastil med glasverandor. SvD(B) 4⁄9 1927, Söndagsbil. s. 1. SvD(A) 12⁄2 1932, s. 6 (om namnteckning). Den femte perioden (av bronsålderns konsthantverk) .. företer en rikedom på barocklikt frodiga former och sirater, där särskilt en svajig båglinje dominerar. Andersson SkånH 1: 85 (1947). Hans rubriker karakteriseras .. av stora, svajiga versaler, gärna med extra prydnadsslängar. Fornv. 1959, s. 89.
b) motsv. SVAJA I 4 b, om ton l. rytm o. d. (Stararna) tränga hop sig, burra opp fjädrarna, plocka sig med sällsynt välbehag; en och annan sjunger några svajiga toner eller knäpper sakta. Holmström ResHoll. 133 (1915). I stort sett är Nerman .. en rimmeriets och de svajiga och klatschiga rytmernas skald. NArgus 1928, s. 215. Om du rör dig hastigt (med en s. k. freestyle) blir ljudet lätt svajigt. RådRön 1988, nr 2, s. 7.
c) om person, i fråga om åsikter l. ställningstagande. En förklaring till det lägsta valdeltagandet i Sveriges demokratiska historia kan vara att valproceduren upplevts som krånglig. En annan kan vara att partierna har varit svajiga och internt splittrade. SDS 18⁄9 1995, s. A2.
4) i fråga om stämning l. sinnesläge l. humör o. d.: mycket l. överdådigt munter l. uppsluppen l. meddelsam o. d.; överdådig; äv. (o. numera nästan bl., mindre br.) om sätt att skriva l. formulera sig: schvungfull l. ”hejig”. Det ligger en viss svajig stämning i luften, det ser ut, som om marknadsfolket samlats .. för att en stund slå sig lösa från det mer än vanligt bekymmersamma hvardagsslitet. NDA 22⁄2 1905, s. 4. En svajig självsäkerhet av typen ”det är jag som kan och som gör”. Cedercreutz Typ. 1: 142 (1911, 1917). Det moderna kåseriet — kort och svajigt, avfattat i jagform. SvTidskr. 1925, s. 505. Hans och Götas ögon lyste mot varandra av ungdom och svajigt humör — och kanske ännu något annat. Clayhills Vi 159 (1938). Anna-Lisa Baude .. hade som Wahrmans förra fru svårt att komma ifrån den speciella spelart, som hon är veteran i, hon bar sina repliker litet för mycket och litet för svajigt på en serveringsbricka. GHT 29⁄10 1947, s. 3.
5) (vard.) stilig, snitsig, flott; i fråga om klädsel äv.: överdrivet l. uppseendeväckande l. djärvt elegant; ofta (o. numera nästan bl.) med kvardröjande bibet. av 1 l. 2. (Cirkusartisterna) galopperade helt sakta och svajigt och vackert. Geete Clemens Huckl. 169 (1885). Hon hade (då det gällde jakt) en svag föreställning om, att det gick löst på någonting med röda frackar, silfverpokaler, halali och svajiga champagnesupéer med dans till klockan fyra. Lindqvist Dagsl. 3: 63 (1904). Löjtnanten gjorde stram honnör och log med hela ansiktet. Så svängde han elegant, svajig, modig, ung och glad rundt hörnet. Janson Lögn. 103 (1912). Den nya svajiga uppasserskan. Engström Gubb. 10: 58 (1924). Hon är något svajigt och extravagant klädd. Olsson BlåUndr. 51 (1932). Det var ett femradigt pianodragspel, stort, vitt, svajigt och skinande. Asklund Fanfar 64 (1934). Det är givetvis ”the Dietrich”, som svarar för saloon-girl-romantiken. Och man måste säga, att gamla präktiga Marlene sköter sig fint, där hon med sugande ögonkast och i svajiga 1800-talstoaletter .. vickar fram bland skurkar och slagsmålsherrar. UNT 8⁄12 1942, s. 6.
Spalt S 14756 band 32, 1998