| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÄLTING säl3tiŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar
1) (särsk. ss. bete utnyttjad) strandäng (som (tidvis) översköljs l. genomträngs av havsvatten), saltäng; numera bl. (med anslutning till 2 a) ss. förled i ssgr; jfr SÄLTA, sbst.2 (Sv.) Sälting, sältings-Eng, (eng.) Salt marshes. Serenius 223 (1741). Kreturen .. mådde wäl, då de fingo gå på Sältingen eller det små gräset wid hafsstranden, som sades wara salt ock där af fått namnet. VetAH 1742, s. 146. ÖoL (1852).
2) om växt som förekommer på salthaltig mark l. har salt smak.
a) bot. om växt av det till familjen Juncaginaceae hörande släktet Triglochin Lin. (som har saltaktig smak); särsk. om arten Triglochin maritimum Lin., havssälting; äv. koll.; i pl. (bot.), förr äv. i sg., äv. om släktet; förr äv. om växt hörande till familjen Scheucheriaceae som i ä. botanisk systematik fördes till familjen Juncaginaceae (anträffat bl. ss. senare led i ssgn MYR-SÄLTING); jfr SALT-GRÄS c o. SÄLTA, sbst.3 b. Sältingen är af tu slag eller twänne species, som bägge äga enahanda sälta, smak ock samma egenskaper. VetAH 1742, s. 147. Öfveralt på denna holme växte selting. Barchæus LandthHall. 37 (1773). Ängarne upptages .. icke allenast till deras widd, utan ock huru många .. lasz hö, antingen hårdwall, starr, sällting, måsig eller fräken .. deraf kan bärgas. SPF 1813, s. 21. KonvLex. (1864; i sg., om släktet). Strand som hyser på klippiga ängar / vass för sävsångarns veka strängar, / kärleksört för Apollos fjäril, / kraftig sälting för nötens våmmar! Karlfeldt FlBell. 62 (1918). Vass och sälting, som skulle torkas i bredor på stranden och sedan läggas in i sjöladorna för vinterbehovet i ladugården. ÖgCorr. 30 ⁄ 4 1966, s. 10. SvBotT 1997, s. 421 (i pl., om släktet). — jfr HAVS-, KÄRR-, STRAND-SÄLTING.
b) (numera bl. i vissa trakter) växten Eleocharis palustris (Lin.) Roem. & Schult., knappsäv; jfr SÄLTA, sbst.3 a. Kalm VgBah. 204 (1746; från Roslagen o. Österbotten). Scirpus palustris .. Knapp Säf. Sälta. Sälting. Retzius FlOec. 663 (1806). ASFFlF XXXX. 4: 6 (1915; från Åland). Västerb. 1926, s. 256.
-JORD, se C. —
-TÅG, se C. —
(2 a) -VÄXT. (sälting- 1894 osv. sältings- 1915) bot. växt tillhörande familjen Juncaginaceae; i pl. äv. om familjen. ArkBot. II. 1: 86 (1894). NE (1995). —
-ÄNG, se C.
B (†): SÄLTINGE-GRÄS, -JORD, se C.
C: (2 a) SÄLTINGS-BETE. (numera bl. tillf.) bete bestående av sälting. Marschland, med det skönaste sältingsbete. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 235 (1825). Det .. berömda och kraftiga sältingsbetet, hvaraf kreaturen i skärgårdstrakterna må synnerligen väl. Arrhenius Jordbr. 3: 195 (1861). —
(1, 2) -GRÄS. (sältinge- 1611. sältings- 1742—1861) (†) eg.: gräs som växer på saltäng; särsk. om (växt av) släktet Triglochin Lin. The (växter) som medh rötter upväxa af Iordenne äre mästaparten store gräs, såsom Siönott, Tångegräs, Taran, Solan, sältingegräs (osv.). Forsius Phys. 164 (1611). VetAH 1742, s. 146 (om släktet). Arrhenius Jordbr. 3: 195 (1861; om T. maritimum Lin., havssälting). —
(1, 2 a) -HÖ. (†) hö från saltäng, hö bestående av sälting. Skär-bondens så kallade sältings-hö. Gadd Landtsk. 1: 278 (1773). Hæggström Arbetsliv 65 (1838). —
(1) -JORD. (sälting- 1813. sältinge- 1779. sältings- 1775—1818) (†) jordmån hos saltäng, bestående av fin mo o. sand, uppblandad med lera innehållande havssälta o. mullblandning av förruttnade havsdjur o. havsväxter, salthaltig jord(mån). Gadd Landtsk. 2: 319 (1775). Är af åtskilliga observationer bekant, at vegetabilierne mindre frodigt på de orter växa, som med något salt äro impregnerade, hvilket man finner ske på låga ställen och sank mark, der den så kallade sältings-jorden (terra salina) finnes, hvilken innehåller antingen koksalt, eller ock understundom sal mirabile. Wallerius Åkerbr. 188 (1778). Marklin Illiger 122 (1818). —
(1, 2 c) -TÅG. (sälting- 1913. sältings- 1865—1901) (†) växten Juncus gerardii Lois., salttåg (som växer vid havsstränder). Gosselman BlekFl. 60 (1865). Lyttkens Växtn. 1335 (1913). —
(1) -VALL. (†) vall bestående av saltäng(smark). SvSaml. 4: 154 (1690: Söltings-wall, felaktigt för Sältings-wall). Sälltingsvall .. bär ett medelgodt gräs. LAA 1813, s. 268. —
-VÄXT, se A. —
(1, 2 a) -ÄNG. (sälting- 1920. sältings- 1741 osv.) strandäng vars mark är salthaltig på grund av att den (tidvis) översvämmas l. genomträngs av saltvatten, saltäng; äng bevuxen med sälting. Serenius (1741). Hemmansdelen utgöres av åtta stycken olika skiften, bestående av myrängar, seltingäng, och lindor samt skogsskifte. PT 1920, nr 250, s. 4. De lugna skyddade vikarnas och sundens sand- och leravlagringar med deras frodiga sältingsängar. SkärgårdB 216 (1948).
Spalt S 16185 band 33, 2002