Publicerad 2002   Lämna synpunkter
SÄREGEN sæ3r~e2gen, adj. -nare. n. o. adv. -EGET.
Etymologi
[av d. særegen; av SÄR, adv. o. EGEN]
om person l. sak i förhållande till ngn annan l. ngt annat: som har sin egen beskaffenhet, som är ensam i sitt slag. Dessa monarker hafva .. ett säreget oemotståndligt sätt att trösta och lisa! Sturzen-Becker Liten 84 (1844). Inrättandet af finska komitén var .. ett vigtigt steg till erkännandet af Finlands säregna ställning inom den ryska monarkien. Tegnér Armfelt 3: 321 (1887). (Holland) är mycket vackert på sitt säregna sätt. Hallström Skepn. 257 (1910). Svenska landets front mot havet röjer för den navigerande iakttagaren en poesi av säreget slag. Taube Ellinor 37 (1923). Tusentals kom till relativt välstånd på kort tid. Man läste om, att detta välstånd var enastående och säreget just för Sverige. Martinson ArméHor. 207 (1942). Blekinge bjuder Er en skärgård av säregen skönhet. DN(A) 17 ⁄ 5 1964, s. 30. — särsk. med bibegrepp av: egendomlig (se d. o. 4), märklig, besynnerlig (se d. o. 5). Sturzen-Becker SvSkönl. 47 (1845). ”Jag såg att du talade med unga baron”, sade kyrkoherden. ”Det var mycket säreget att se, ty han talar aldrig med ofrälse, knappast med sin mor.” Engström 2Bok 81 (1909). Strindbergs anspråk på sina vänner kunde ibland vara rätt säregna. Spångberg BanbrHövd. 15 (1939). Man kan inte leta upp en säregnare vana i fågelvärlden än förhållandet mellan parning och utbredningsområden hos albatrossen. Michanek o. Krusenstierna Beebe Fiske 25 (1939). Det är en säregen människa .. Han kan inte leva utan Ivan. Johansson GogAns. 122 (1989).
Avledn.: SÄREGENHET, r. l. f. om ngns l. ngts beskaffenhet i dess egenskap att avvika från ngn annan(s) l. ngt annat(s), utmärkande beskaffenhet; äv.: från det vanliga avvikande beskaffenhet; äv. konkretare, särsk.: särdrag. (Sv.) Säregenhet .. (fr.) anormalité. Berndtson (1880). Den psykologiska vetenskapens själfständighet och säregenhet. Vannérus WundtPsyk. 224 (1896). Stockholmsnaturens säregenhet får väl sitt uttryck hufvudsakligen af dessa tre drag: vatten i fjärdar och i strömmar, holmar och Södermalms höjder. SvNat. 1912, s. 36. Det gäller, enligt min mening, att upptäcka det främmande, det förut obefintliga folkets inre glans, dess rent själiska säregenheter. Johnson GrKrilon 54 (1941). Bysbornas förnöjelse åt faderns trumpna säregenhet hade alltid varit en lite öm punkt hos Akseli. Stormbom Linna SaarijärvMoar 390 (1959).

 

Spalt S 16300 band 33, 2002

Webbansvarig