| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VAGGA vag3a2, v.; -ade (Bureus Suml. 36 (c. 1600) osv.) ((†) pr. sg. -er PPGothus Und. R 8 b (1590)); vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (numera bl. tillf., Juslenius 155 (1745) osv.), -ERSKA (numera bl. tillf., Forssell Hist. II. 1: 120 (i handl. fr. 1571) osv.).
1) intr.: ha (mer l. mindre rytmiskt l. ihållande) pendlande l. bågformigt svängande rörelse; gunga; särsk. i förb. med sådana uttr. som fram och åter (ss. mer l. mindre pleonastisk bestämning); äv. dels med obj. (se särsk. a, b; jfr 2), dels i fråga om förflyttning (se d); jfr VAGGLA. Såsom Watnet j Strandene wagger eller wanckar aff och an. PPGothus Und. R 8 b (1590). Verlden är et skepp, som vaggar på stormiga haf. Lybecker Young 31 (1795). Manshög vaggade rågen. Tegnér (TegnS) 4: 21 (1823). På gården stod en hög ask, i hvars topp vaggade ett skatbo. Bremer Strid 94 (1840). Majken vaggade sakta fram och åter i hvilstolen. Carlén Köpm. 2: 540 (1860). Den blinde gamle läraren, med kroppen vilande på de under honom vikta fötterna, vaggade oupphörligt fram och tillbaka. Lagergren Minn. 5: 99 (1926). Ett antal höga palmer som vaggade i kvällsvinden. Anderson Brev. 313 (2004). — särsk.
a) i förb. med adverbial inlett av prep. med, äv. på, vars styrda led anger den (kropps)del som rör sig (jfr b); ngn gg äv. med prep.-förb. ersatt av obj. (jfr 2). Då han (dvs. fågeln) gör en stark waggning med kroppen. Holmström Ström NatLb. 2: 75 (1852). En liflig liten gumma, som händelsevis satt midt emot mig, började .. vagga på hufvudet. Ödman UngdM 2: 159 (1878, 1881). (Hanna) vaggar stillsamt sitt runda huvud fram och tillbaka och knäpper händerna. Johnson Kommentar 201 (1929). Sången brusar och männen vagga med överkroppen. Giertz Kyrkofr. 98 (1939).
b) om kroppsdel (jfr a); ngn gg äv. med obj. betecknande takt o. d. Det grofva, grånade hufvut, / Som vaggar takten och ler. Bååth Allf. 38 (1884). Gången är mjuk, höfterna vaggar fria utan spår av korsett. Cederschiöld Artist. 13 (1915). Den stora ormens huvud som vaggade fram och tillbaka över den ihopkrupna kroppen på flodstranden. Rådström Mån. 54 (1989).
c) i p. pr.; särsk. i uttr. vaggande gång o. komma vaggande (jfr d); jfr e. (Vattenfåglarna) Hafva .. vaggande gång. Retzius Djurr. 18 (1772). Under det man satt vaggande på hästryggen försänkt i sina egna tankar och inbillningar. Lundgren MålAnt. 2: 176 (1858, 1874). Fartygets vaggande golf. Carlén Skuggsp. 1: 3 (1861, 1865). Björkens kvistar böjde sig vaggande över den. Krusenstjerna Pahlen 2: 103 (1930). Hon kom vaggande som en pingvin med sin stora mage. Jersild BabH 234 (1978).
α) i fråga om vaggande kroppsrörelse (särsk. av bål l. höfter); särsk. om djur, i sht gås l. anka. Lind (1749). Jag hör .. (gässens) kackel, när de vagga mot gårdarna. Rosenius SvFågl. 4: 298 (1935). Så vaggade Amélie på nytt till byffén och tog sig ännu en djup klunk. Nilsson Bokh. 359 (1937).
β) i fråga om sak som vaggar; äv. om person som befinner sig härpå o. följer med i rörelsen. Om tvenne eller trenne dagar som jag tror vaggar jag på vattnet bort emot Helsingör. Leopold (SVS) II. 1: 121 (1781). Spårvagnen vaggade genom staden om morgonen. Moberg Sedebetyg 38 (1936).
e) i oeg. l. bildl. anv.; särsk. om vacklande sinne o. dyl. l. känsla o. d. som satts i rörelse l. dallring l. om svängande l. dallrande ton o. d.; äv. i anv. som motsvarar c, d. Deras tanklösa sinnen göra ju ej annat, än wagga stundeligen emellan små falska nöjen och tusende qwal? Dalin Vitt. I. 1: 26 (1744). Och milda, vänliga känslor vaggade af och an i hans hjerta. Carlén Ensl. 3: 344 (1846). Pianotonen vaggar trött genom rummet. Aspenström Skrik. 61 (1946). Frikyrkorna har kvar sina gamla rytmiskt vaggande läsarsånger. DN(A) 27/1 1965, s. 32.
2) tr.: (i rogivande o. d. syfte) försätta (ngn) i vaggande (i bet. 1) gm att rytmiskt l. ihållande röra l. påverka det vari (l. varpå) denne vilar; särsk. (o. sannol. urspr.) med avs. på barn i vagga (l. famn o. d.); äv. dels med avs. på sak (i syfte att bearbeta l. lägga tillrätta denna), särsk. (o. i sht) i fråga om direkt påverkan av denna sak utan förmedling av ngt som den vilar på, dels abs., särsk.: vagga barn, dels i fråga om samtidig förflyttning (se särsk. b); äv. (vard., skämts.) i uttr. klumpigt vaggad, om person som (tillskrivs ogynnsamma hemförhållanden i barndomen o. därför) beter sig påfallande obegåvat o. d.; jfr 1 (a). Vagga barnet till ro, i sömn. Moderen haf(w)er latidt een gamell qwinne wagge dhet in(ne) i cha(m)meren i 14 dag(er). 2SthmTb. 7: 64 (1584). Och hafwer man .. vptänkt, at man Barnen waggar förr än the sielfwe medh Löpande kunna beweka sigh. Schroderus Modersch. 64 (1642). Det wore wäl, om man aldeles wille aflägga den oseden at wagga barn: de blifwa däraf yra och liksom druckna. Rosenstein BarnSj. 16 (1771). Det fordna slägte, / Som vaggat oss som barn på sina knän. Arnell Scott Sjöfr. 77 (1829). Gumman ville vagga och inga barn hade hon. SvForns. 3: 482 (1842). När kanonen vaggats på plats i sin lavett. Jersild 50Fräls. 78 (1984). En ovanligt klumpigt vaggad klantskalle måste ha varit framme och plockat bort (brunns)locket. SDS 1/10 1993, s. B7. — jfr BORT-, FRAM-, IN-VAGGA o. O-VAGGAD. — särsk.
a) med refl. obj.; äv. i bildl. anv. (jfr c), i sht förr särsk. i uttr. vagga sig i l. med (förhoppning o. d.), trösta l. lugna sig med (förhoppning o. d.) (äv. övergående i bet.: invagga sig i (jfr c)); numera bl. i den särsk. förb. VAGGA IN o. i ssgn IN-VAGGA. Där ligger wåra herrar och waggar sig i en lähnstol kan tro. Lindahl Tanckef. 36 (1740). Crusenstolpe CJ III. 2: 272 (1846: med). Vi vagga oss gerna i angenäma drömmar. Frey 1850, s. 116.
b) om sak, särsk. vind l. sjö(gång) o. d.; särsk. med avs. på (person i) båt; äv. dels i sådana uttr. som med så l. så vaggad fart, i fråga om färd under vaggande, dels: förflytta (ngn l. ngt) under l. gm vaggande. När gräset .. / Af Västan vaggat blir. Lidner (SVS) 1: 256 (1782). Då krusar Öresund sin klara spegel, / Ett skepp att vagga. 2SAH 22: 371 (1845). En strid flod, hvilken dock mildt vaggar henne till stranden. Valerius 2: 198 (1848). Och seglarn, som .. Med sakta vaggad fart och sammandragna segel, / Behagar än vår syn. Malmberg Värd. 291 (1937). Kunde äntligen sova en hel natt (på båten), vaggad av en svag dyning. Anderson Brev. 594 (2004).
c) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr a), i fråga om ngt annat än vaggande rörelse som på ngn verkar dels rogivande l. sövande (äv. motsv. SÖVA, v.2 2), dels förledande o. d.; äv. om ngt abstrakt, särsk. (bedräglig) framställning o. dyl. l. (bedrägligt) tillstånd; förr äv. övergående i bet.: invagga (ngn i ngt; jfr a). Freden .. är then som Förstarne waggar i sömpnen. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668). Han skall hållas vid humör, jag vaggar honom troget. MoB 6: 112 (1787). Ett bref, hvars första hälft vaggade hans vänner i de gladaste drömmar. Atterbom Minnest. 2: 352 (1824). Då valde jag nästan hellre Er kamp än denna mosiga högsommarstämning, som vaggar oss. Söderhjelm Levertin 1: 191 (i handl. fr. 1885). Att diktens uttrycksmedel: satsernas avrundning, rytmens förledande vaggning .. kunna tolkas som sexualsymboler. Malmberg Värd. 255 (1937). — särsk. med avs. på ngt abstrakt, särsk. förhoppning o. dyl. l. samvete o. d. Må mina dagar i vällust förflyta / Vaggade, ljufligt, på medgångens flod! Kellgren (SVS) 2: 297 (1789). I björkarnas ljusa lockar vaggades hoppet om kommande vårar. Topelius Fält. 2: 277 (1856). Det .. frivola som .. vaggade samvetena i ro. Hallström Händ. 46 (1927).
1) till 1 d: vaggande förflytta sig bort. Asarne äfven / ren vaggade bort, genom susande säfven. Ling As. 203 (1833).
2) till 2: under l. gm vaggande förflytta (ngn l. ngt) bort; särsk. mer l. mindre bildl.; jfr bort-vagga. Hennes själ vaggades .. bort på den blånande strömmen af sorgliga minnen. Mellin Nov. 2: 33 (1834, 1867). —
1) till 1 d: vaggande förflytta sig fram. Der vaggar en gumma fram med två korgar med grönsaker på en åsna. Bergman VSmSkr. 138 (1825). Geléklumpen Gustaf vaggade fram till bordet med glasen. Tunström Tjuven 153 (1986).
2) till 2: under l. gm vaggande förflytta (ngn l. ngt) fram; särsk. till 2 a, med refl. obj. Tegnér (WB) 10: 54 (c. 1830). Af den lätta aftonbrisen låta (de) vagga sig fram i en segelbåt till en liten holme. Lamm Oxenst. 282 (1911). —
1) till 1 d: vaggande förflytta sig in. Derefter vaggade hon in i sin granna kammare. Wacklin Minn. 1: 103 (1844).
2) till 2. särsk.
a) (†) vagga (ngn) till ro; äv. (med anslutning till 2 c) mer l. mindre bildl. Wagges dina sinnen in så ljuft / Som barn som ej af några tankar störas! Hagberg Shaksp. 8: 203 (1849). Mitt barn jag vaggar med sånger in, / Det hör ej stormen, blott rösten min. Wecksell SDikt. 142 (1860). Lagerlöf Saga 192 (1908).
b) till 2 c (jfr a): invagga (se d. o. 4) (ngn, äv. sig, i ngt). Man var .. böjd för tanklöshet eller för att vagga in sig i lättsinniga situationer. Lundgren MålAnt. 2: 127 (1858, 1874). Vi vaggas (genom reklamen) allt djupare in i drömmen om de njutningsrika varorna. Lindqvist Reklam. 41 (1957). —
VAGGA OMKRING10 04, äv. IKRING04. särsk. till 1 d: vaggande förflytta sig omkring. Vi hade nu beständigt vaggat ikring på böljorne. Björnståhl Resa 5: 11 (1783). —
VAGGA UT10 4.
2) till 2: under l. gm vaggande förflytta (ngn l. ngt) ut; särsk. i bild. Af denna passadvind veta dristiga seglare att begagna sig för att .. vagga ut oss på kreditens verldshaf. Järta 2: 593 (1833).
-STOL. (numera mindre br.) stol som kan vagga(s); gungstol. En Wagg-Stol, passande för någon gammal eller sjuklig person, (är till salu) hos Stolmakaren Palm. DA 1/10 1825, s. 3. Östergren (1966).
Spalt V 57 band 37, 2014