| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
1) (utom i slutet numera mindre br.) vimsa l. irra (se IRRA, v.2 3); äv. med saksubj.: driva (se DRIVA, v.2 15). Spegel (1712). Man ser ångorne framkomma och hvimla emot Solen, nästan som en rök. Björnståhl Resa 1: 254 (1771). Blott matken det oförnuftiga kräket, som wimlar i stoftet. VDAkt. 1793, nr 80. Hvimlande på ett stort haf, vet han ej, hvarken hvarifrån han kommer eller hvarthän han syftar. ÅbSvUndH 58: 139 (1806). Stiger .. (älven) så får virket flott vatten och vimlar vidare. Carlsson ÄlvTimm. 7 (1949). — särsk. med subj. betecknande blick o. d.: oroligt fara hit o. dit, flacka (se FLACKA, v.2 3); äv. (fullt br., numera bl. tillf.) i uttr. vimla med ögonen, flacka med blicken. Lidner (SVS) 2: 356 (1784). Då dess (dvs. barnets) menlösa blickar hvimla bland sommarens färgrika företeelser. Hedborn 2: 230 (1843). Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret. Strindberg Skärk. 7 (1888). Han står i TV och vimlar med ögonen. SödermNyh. 4/6 2011, s. 3.
2) betecknande den livliga o. oregelbundna rörelse som uppkommer hos en större samling av levande varelser som rör sig på var sitt håll l. om varandra; äv. med särskild tanke på samlingen av varelser o. övergående i bet.: förekomma i stor mängd; särsk. (o. numera i sht) opers., i uttr. det vimlar av ngt (jfr a); äv. om person: (under angenäma former) röra sig l. umgås l. visa sig (bland andra människor), mingla; äv. dels om ngt sakligt (se a), dels med subjektsväxling (se b), dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (se särsk. b); jfr KRYLLA, v.1, KRÄLA 2, MYLLRA, v.1 Det vimlar av studenter på stan i dag. UHiärne 2Anl. 315 (1706). En fram och åter hvimlande folkmängd. Hygiea 1839, s. 261. Soldater hvimla öfverallt, som om det vore fullt krig. Ödman VexlBild. 43 (1887, 1893). Där (över viken) vimlade det af oräkneliga svalor, som samlat sig dit från hela trakten. LbFolksk. 30 (1890). Jaktmarker, där skogsfågeln vimlar och björnarna brumma. Böök ResSv. 218 (1924). Turisterna som vimlar kring det nya bygget. Wägner Lagerlöf 2: 176 (1943). De dricker vin, äter ost och vimlar i största allmänhet, såväl kända som okända ansikten. SDS 6/7 1994, s. A5. — jfr FRAM-, OM-VIMLA. — särsk.
a) med saksubj. (i sht abstrakt): förekomma i stor mängd. Kellgren (SVS) 2: 368 (1794). Tyska och fransyska ord, som hvimla i offentliga statshandlingar. Carlson Hist. 2: 77 (1856). Här vimla bizarrerier, här äro gift och dolk i bruk. PT 1897, nr 111 A, s. 3. Alla dessa vimlande detaljer ur Sveriges inre historia. 3SAH LXV. 2: 170 (1955). I Lissabon vimlar det av trappor. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 266 (2009).
b) med subjektsväxling, om plats l. område l. tid(speriod) där många levande varelser uppehåller sig l. rör sig hit l. dit l. om varandra; äv. om plats osv. där föremål l. företeelser o. d. förekommer i stor mängd; särsk. dels i uttr. ngt vimlar av ngn l. ngt, dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr SVÄRMA 2 b β. Gatorna vimlar av turister. SvMerc. 1765, s. 437. Det stora, hvimlande torget. Atterbom Minn. 353 (1818). Uppländska skogarne hwimlade af plundrande röfwarehopar. Ekelund 1FädH II. 1: 31 (1830). Att arken vimla af tryckfel. 2SAH 59: 168 (1882). Port Said .. hvars hamn vimlar af fartyg, tillhörande verldens alla nationer. Kruhs UndrV 14 (1884). Den av lekare, dvärgar, djäknar och trubadurer vimlande medeltiden. Ekelöf BlandKort 135 (1957).
VIMLA OMKRING10 04, förr äv. IKRING. vimlande röra sig omkring. Columbus Ordesk. 20 (1678; uppl. 1963). Tärnor .. hvimlade omkring vid landningsstället. Mellin Nov. 1: 478 (1829, 1865).
Spalt V 1136 band 37, 2017