| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERKÄLKE äf3ter~ɟäl2ke, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera knappast br.) bakkälke. Schultze Ordb. 2128 (c. 1755). Kindblad (1870).
2) (vard.) bildl. i uttr. på efterkälken (förr äv., kanske bl. tillf., efterkälkarna); i sådana förb. som vara, komma l. bli(va) på efterkälken, vara l. bli(va) efter (i utvecklingen, i en tävlan, med avs. på ekonomien o. d.), vara l. komma på rest (med ngt), icke hava hunnit med l. icke hinna med (ett arbete l. en uppgift o. d. inom vederbörlig tid); äv. (om hinder, motighet o. d.): sätta (ngn) på efterkälken, sätta (ngn) tillbaka. Hengia / På efter Kelkan. Spegel Guds verk 148 (1685; verbet rimmar med trängia o. har möjligen valts av denna orsak). 2 RARP 6: 601 (1731; pl.). Komma på efterkälken. Ihre Gl. (1769). Detta har satt honom mycket på efterkälken. Weste (1807). Våren hade kommit en månad på efterkälken. Santesson I Sv. 60 (1887). I den allmänna uppfattningen af uppfostrans mål äro (vi) duktigt på efterkälken. V. Vasenius i Nutid 1898, s. 43. Han var på efterkälken med sin redovisning. Annerstedt Rudbeck Bref cxi (1899). En del gossar (i klassen hade) blifvit på efterkälken. Nyblom Minnen 1: 114 (1904).
Spalt E 163 band 7, 1918