| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
FACKLA fak3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. FACKEL, m. l. f. (Schroderus Liv. 452, 775 (1626: Faklar, pl.), Rudbeck Atl. 3: 96 (1698), Schultze Ordb. 969 (c. 1755; angivet ss. m.)), äv. n. (N. Holgeri Troijenborgh C 1 b (1632), Rudbeck Atl. 3: 106 (1698; i samma sats Facklen)); best. facklen, ss. n. facklet; pl. ss. m. l. f. facklar. Anm. Huruvida de ä. pl.-formerna på -er (Oxenst. brefv. 11: 826 (1645: Kådefackler), Rudbeck Atl. 3: 105 (1698)) höra till fackla l. till fackel, kan ej avgöras.
1) bloss (se d. o. 1); i sht om mera konstmässigt iordningställt bloss (t. ex. helt av vax l. bestående av en stomme överdragen med beck, tjärdränkta blånor l. dyl.) som brinner med stor, fladdrande l. flammande låga o. som ofta användes vid fester o. festtåg o. d.
a) [jfr motsv. anv. i d., t. o. lat.] i eg. anv. Wil tu gåå vth, så bär icke Liwset vthan Lychta: Facklar äre intet til troendes. Schroderus Comenius 746 (1639). Ingen .. skal understå sig .. i Staden, eller des Förstäder, på sine Vagnar, bruka brinnande Facklor, eller sig eljest med Facklor lysa, eller lysa låta. Publ. handl. 3: 2443 (1747). Fordom tilreddes facklor af Kongsljus, Verbascum Thapsus, då torra växten öfverdrogs med vax och beck. Linderholm Handlex. f. landthush. (1803). Festtågen gå af stapeln, fanorna fladdra, skotten smälla, facklorna ryka och glimma. Sk. aftonbl. 1908, nr 47, s. 2 (i skildring av en minnesfest). — jfr BECK-, BEGRAVNINGS-, BRÖLLOPS-, DAMMAR-, FROST-, HALM-, HAND-, HARTS-, KARBID-, KÅD-, SÄV-, TORRVEDS-, TRÄ-, VAX-FACKLA m. fl.
b) i mer l. mindre bildl. o. överförd anv.; jfr BLOSS 1 b. Två röda facklor tändes blixtsnabbt på fröken Falkmans kinder. Essén Dollarmill. 75 (1917). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. av eng. torch o. fr. flambeau; jfr äv. lat. fax Phœbi samt gr. λαμπάς om solen] (i sht förr) i vissa poetiska anv., om lysande himlakropp l. (i ssgn NORRSKENS-FACKLA) om sken på himlen (jfr 2); särsk. i förb. dagens fackla, solen, nattens fackla, månen, nattens facklor, stjärnorna, o. d. Nattens fackla. J. G. Oxenstierna Dagb. 151 (1771). De vapen, som på Bält mot dagens fakla blänka. Gyllenborg Bält 299 (1785). Phosphors (dvs. morgonstjärnans) fackla. Stagnelius (SVS) 2: 136 (1821). Nattens facklor ila. Atterbom LO 1: 341 (1824). Dagens fackla. Oscar II 3: 17 (1864, 1888). jfr: Solens fackla och wärma. Rudbeck Atl. 3: 96 (1698). jfr äv.: (Planeterna ila) At kring det wida hwälfda blå / Med blåss och fakla fara. Brenner Dikt. 1: 145 (1700, 1713). — jfr HIMLA-, MIDDAGS-, MORGON-FACKLA m. fl.
β) [jfr motsv. anv. i t. samt av fr. flambeau. Livet symboliserades under antiken av en brinnande fackla, o. döden framställdes o. framställes därför i den bildande konsten med en upp- o. nedvänd dylik] ss. symbol för livet; jfr LIVS-LÅGA; i sht i uttr. som åsyfta livets utslocknande. Elgström (o. Ingelgren) 49 (1810). När döden sakta vänder om / Den bleka lifvets fackla. Ps. 1819, 483: 1. Wallin Vitt. 1: 57 (1839). Och ingen vänlig hvila kom, / Förr än den bleka döden stjelpte / I gryningen sin fackla om. C. V. A. Strandberg 1: 209 (1858). Snoilsky i 3 SAH 9: 95 (1894). — jfr LEVNADS-, LIVS-FACKLA.
γ) [jfr fr. (allumer) le flambeau de l’hymen. Hymen, antikens äktenskapsgud, avbildades vanl. med (bröllops)fackla i handen] (i poetiskt spr., numera dock bl. med skämts. arkaiserande anstrykning) i uttr. Hymens fackla, i uttr. o. förb. som avse bröllop l. äktenskap; särsk. i förb. tända Hymens fackla, ingå äktenskap, gifta sig. (Det är) inga poetiska flammor, som Hymens fackla tänder i köksspisen! Bremer Fam. H* 1: 155 (1831). Tända Hymens fackla. Dalin (1850).
δ) [jfr t. Amor’s fackelchen, die fackel des bürgerkrieges, fr. le flambeau de l’Amour, de la guerre, de la discorde, Facklan var dels Cupidos, dels furiernas attribut] med tanke på facklan ss. nyttjad att antända l. sätta i brand (l. ss. representant för den förhärjande elden); särsk. i fråga om dels den erotiska kärleken, dels krig l. tvedräkt. Medh thesse twenne Blåsz och Faklar (dvs. löften om skuldfrihet o. om jordutdelning) plägha .. (uppviglare) vptända gemene Mans sinnen. Schroderus Liv. 452 (1626; lat. faces). Släck hans (dvs. Astrilds) Fackel, och Eld, med arbet, och ährligit vpsåt. Stiernhielm Herc. 336 (1658, 1668). Tända facklan till ett inbördes krig. Strinnholm Hist. 3: 94 (1848). — jfr AVGRUNDS-, KRIGS-, TVEDRÄKTS-FACKLA.
ε) [jfr motsv. anv. i t. samt eng. the torch of learning and civilisation, fr. le flambeau de la raison] med tanke på facklans egenskap att sprida ljus, att lysa upp i mörker o. dunkel. Stiernhielm Arch. O 2 b (1644). Then brinnande Ewangelij Fackel. Prytz Likpr. ö. N. Eschilli A 4 a (1650). Granskningen är Sanningens fackla. Thorild 2: 63 (1784). För dig är hoppets fackla släckt. Lidner Sedn. skr. 48 (1785). Minnets fackla kring din hjessa skiner. Tegnér 1: 266 (1804; till ”den vise”). Låtom ej den lärda stoltheten rycka oss det allmänna menniskoförståndets fackla ur händerna. Leopold 4: 240 (c. 1820). En tusenårig civilisations fackla. Rydberg Kulturh. förel. 4: 6 (1887). — jfr LJUS-, SANNINGS-, UPPLYSNINGS-FACKLA m. fl.
2) om vissa starkt lysande föremål l. företeelser på himlen.
a) [jfr motsv. anv. av lat. fax o. gr. λαμπάς] (†) om meteor o. d. Flygande Drakar, Facklor, vissa eldsken m. m. torde oftast endast i anseende till storlek och skapnad skilja (sig) ifrån stjernfall. Bergman Jordkl. 281 (1766). Regnér Första begr. 315 (1803). jfr: (I Lanuvien) fohro vppå en Natt vthi Wädhret, såsom månge brinnande Faklar. Schroderus Liv. 775 (1626; lat. faces). — jfr HIMMELS-FACKLA.
b) [jfr motsv. anv. i t. o. nylat. samt av fr. facule] astr. benämning på vart särskilt av vissa starkt lysande partier i solen, särsk. i fläckarnas närhet. H. J. Walbeck i VetAH 1818, s. 224. Facklorna (äro) åsliknande partier, hvilka uppkomma i fotosferen genom de omstörtningar, som bilda fläckarne och protuberanserna. Dunér Om solen 50 (1893). — jfr SOL-FACKLA.
3) [jfr liknande anv. i holl. o. t., ävensom av eng. torch o. fr. flambeau] benämning på vissa växter.
a) fackelblomster. Normalfört. ö. sv. växtn. 20 (1894; av Landtbruksstyrelsen föreslaget namn). — jfr STRAND-FACKLA.
2) växtsläktet Oenothera Lin., med stora, gula blommor, som öppna sig först framemot kvällen; gul(l)trav; jfr NATT-FACKLA. SDS 1908, nr 228, s. 4. —
-BLOMSTER. växt av släktet Lythrum Lin., särsk. den i Sv. vildt växande arten L. salicaria Lin., vars rödgredelina blommor bilda ett på långt håll lysande ax; jfr FACKLA 3 a o. -BLOMMMA 1, -ROS, -ÖRT samt BLODÖRT 3, KATT-RUMPA, SPIREVIDE-GRÄS, STRAND-BLOMMA, -BLOMSTER, -LJUS, VIDE-GRÄS, Å-MÄRKE. Wahlenberg Flora sv. 299 (1824). Strindberg Hems. 135 (1887). —
-BÄRARE, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m. (fackla- Dict. Hamb. (1700). fa(c)kle- Lind (1738, 1749; under fackel-träger)) Schroderus Dict. 52 (c. 1638).
1) person som bär fackla (vid fackeltåg o. d.); äv. bildl. Civilisationens högsta, främsta fackelbärare. Cygnæus 4: 84 (1847).
-DANS. (fackle- Calonius Bref t. Porthan 259 (1797)) särsk. om en polonäsartad dans vid vilken deltagarna bära facklor i händerna, utförd vid festliga tillfällen såväl under antiken som under senare tider, särsk. vid högförnäma, i sht furstliga bröllop (t. ex. inom det preussiska konungahuset); äv. om musiken till en sådan dans. Sv. Merc. 1765, s. 45 (i skildring av Adolf Fredriks förmälning i Berlin). Norlind Sv. folklore 343 (1911). i bild. När stjernorna till fackeldansen / Fram i hvita andeskrudar gå. Stagnelius (SVS) 1: 151 (c. 1815). —
-DRAGARE. (fakle- Serenius (1734; under torch)) [jfr holl. fakkeldrager, t. fackelträger] (numera knappast br.) = -BÄRARE 1. Lex. Linc. (1640; under facularij). Två rader med fackeldragare. Måtte vara en förnäm herre som plöjer i smutsen. Sparre Findl. 2: 226 (1835). —
-FEST. särsk. om med fackellopp förbunden kultisk fest hos forntidens greker. Carlstedt Her. 2: 355 (1833). Rydberg Filos. förel. 4: 87 (1878). —
-HÅLLARE, r. l. m. (i sht om vid vägg fäst) ställning för facklas hållande l. uppbärande (t. ex. i form av ljusarm l. lampett). —
-LJUS, n. —
-LOPP. [efter gr. λαμπαδηδρομία] kapplöpning med brinnande facklor som vid vissa kultiska fester utfördes av ynglingar i Grekland under antiken. Palmblad Aischylos 76 (1842; i bild). —
-LÖPNING. fackellopp. —
-PENNING(AR). (förr) om den del av en högre hovämbetsmans lön som var avsedd till inköp av facklor. Fackelpenningarne (för överstemarskalken) äro 600 Dal(er). 2 RARP 5: 432 (1727). —
-ROS. fackelblomster. Lythrum Salicaria .. Fackel-rosor. C. Bierkander i VetAH 1774, s. 28. Rosenius Naturstycken 55 (1897). —
-SIGNAL. —
-SKEN. —
-STÅNG. stång varpå fackla bäres l. som till sin övre del utgör själva stommen i en sådan. —
-TISTEL. (jfr holl. fakkeldistel, t. fackeldistel, eng. torch thistle, fr. cierge épineux, flambeau du Pérou, ävensom det nylat. släktnamnet Cereus, eg.: vaxfackla; anledningen till namnet är att de torkade stammarna (indränkta i olja) av indianerna användes till facklor) om (vissa arter av) kaktussläktet Cereus Haw.; i pl. förr äv. ss. namn på hela familjen Cactaceæ. Düben Vextr. nat. fam. 143 (1841). Dalin (1850). —
-VÄXT. bot. särsk. i pl. ss. namn på familjen Lythraceæ. Normalfört. ö. sv. växtn. 20 (1894; av Landtbruksstyrelsen föreslaget namn). —
-ÖRT. fackelblomster. C. Quensel i Sv. bot. nr 256 (1805). G. Löwegren hos Lindgren Trädg. 6: 154 (1876).
B (†): FACKLA-BÄRARE, se A.
C (†): FACKLE-BÄRARE, -DANS, -DRAGARE, -KÄPP, se A. —
-LAV. [anledningen till namnet är att en del av bålen påminner om en utbrunnen fackla] (†) lavarten Lichen cereolus Ach. (L. Vulcani Bory de Saint Vinc.). Acharius Lichenogr. sv. prodr. 90 (1798). —
-MAKARE, se A.
Spalt F 26 band 8, 1919