Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAPA, sbst.1, m.
Etymologi
[jfr feng. papa, eng. pope, fr. pape; av lat. papa, urspr. lallord för ’mat’ o. ’fader’, i kyrkolat. beteckning för ”den helige fadern”, påven; jfr PAPE, PAPELÖGNISK, PAPPA, sbst.1, PÅVE]
(†) påve(n). Bureus Suml. 63 (c. 1600).
Avledn.: PAPAL, se d. o. —
PAPAT papa4t, n. [jfr t. papat, eng. papat(e)] påvedöme; påvevärdighet; tid under vilken en person är (varit) påve. Reuterdahl SKH 1: 414 (1838). Ahnfelt Et. II. 2: 192 (1906). —
PAPISK, adj. (†) påvisk. Konungens capell förutan må icke någon papisk eller annor fremmande religionssamqvemd .. blifva lidne. RA I. 3: 101 (1593). —
PAPISM, PAPIST, se d. o.

 

Spalt P 172 band 19, 1952

Webbansvarig