| Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
DILETTANT dil1etan4t l. di1-, l. -ät- (dilättánnt Dalin; på uttalet dil1– häntyder skrifningen dill- Hammarsköld Sv. vitt. 1: 269 (1818), Beskow Ber. om K. theat. 1832, s. 31), sbst., m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid träffas ordet ngn gg med italiensk pl., t. ex.: Jag hörer uti dithörande ämnen blott ibland Dilettanti. Porthan Bref t. samt. 1: 258 (1801).
1) (†) person som med förkärlek omfattar en viss konst l. en vetenskap o. d. utan att syssla med dess praktiska utöfning; älskare (af ngt), ’libhaber’; jfr AMATÖR 1. Och hvilken (bok-) samling! så fullkomligt svarande mot en dilettants litterära behof, som läser hvad han vill, och när han vill. Litt.-tidn. 1796, s. 502 (i fråga om historieskrifvaren Gibbon; i öfv. fr. tyskan). En bok, som i ett lätt och behagligt, men likväl sakrikt språk meddelar alla de underrättelser som Dilettanten (dvs. litteraturälskaren) åstundar. Lyceum 2: 25 (1811). Dilettanten erfar .. (i Dresdenergalleriet) samma villrådighet, som ett barn i julmarknaden, då det fått tillstånd, att välja något bland de tusende föremål, hvaraf det förvånas. Beskow Vandr. 1: 114 (1819, 1833).
2) person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt; jfr AMATÖR 2; numera i sht med tanke på bristande sakkunskap, grundlighet o. vederhäftighet (jfr anm. 1:o nedan) o. då närmande sig l. öfvergående i bet.: klåpare, fuskare. Jag är blott dilettant (i läkarevetenskapen) — mina herrar! inte virtuos. Lindegren 1: 149 (1805). Sånglära 13 (1814). En poetisk Dilletant, som roade sig med små satiriska verser i flere språk. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 269 (1818). Det (är) orimligt att sammanställa en blott dilettant och amatör som jag med en verklig poet som Franzén. Tegnér 5: 234 (1821). Den halfva kunskap, den lärde fördömer hos dilettanten, var någon gång den högsta lärdom. Berzelius Årsber. t. VetA 1821, s. 19. Dilettant i teckningskonsten. Franzén Skald. 1: Föret. 2 (1824). Dilettant (amateur), konstälskare, kallas den lycklige (musiker), för hvilken konsten visar sig endast från sin glada sida. Hon är icke hans yrke. Drake Gollmick 83 (1842). Jag (har) äfven förut .. sysselsatt mig med .. undersökningar (af forngrafvar), men hitintills mera såsom dilettant, än såsom vetenskaplig forskare. Castrén Res. 2: 280 (1847). Trubadurer(na) voro icke musiklärde, utan dilettanter, begåfvade improvisatörer. Möller Lärob. i mus. 37 (1880). Dilettant är ett missljudande ord i vetenskapsmannens ock konstnärns öron; ock det med rätta, så vida man med dilettant menar en som tager för sig uppgifter dem han ej är vuxen. J. A. Lundell (1881) i Landsm. III. 1: 7. Hvad vi behöfva i fält är icke mästerskyttar; de tillhöra förgångna tiders arméer och nutidens dilettanter. Ill. mil.-revy 1909, s. 427. jfr: Jag, som i mjeltsjukan ej en gång är dilettant, mindre kännare. Geijer I. 8: 446 (1820). — jfr KONST-, MUSIK-DILETTANT.
Anm. 1:o. Mellan dilettant o. AMATÖR gjordes under ordens första tid i Sv. (slutet af 1700-talet) knappast ngn fast skillnad — detta i full öfverensstämmelse därmed att amateur är fransmännens inhemska öfversättning af it. dilettante. Efter hand har dock en viss olikhet mellan orden utvecklat sig. Amatören motsättes numera företrädesvis yrkesmannen, professionisten (ofta speciellt om idrottsmännen), under det att dilettanten till sin motsats gärna har den sakkunnige, kännaren, fackmannen. Då frånkännandet af sakkunskap, där sådan kräfves, innebär ett direkt ogynnsamt omdöme, hvilket icke i sig själft är fallet med konstaterandet af att vederbörande står utanför yrkesmännens krets, har dilettant vida oftare o. afgjordare än AMATÖR fått en förringande bibet. — En grammatisk olikhet är att AMATÖR utan svårighet ingår ss. första led i personliga ssgr (t. ex. AMATÖR-FOTOGRAF, -SÅNGARE), under det att man af dilettant (liksom af LIBHABER o. VIRTUOS) föredrager att bilda motsvarande uttr. gm omskrifning (t. ex. gm prep.-förbindelse l. gm adj.): dilettant i fotograferingskonsten, musikalisk dilettant osv. Af dilettant hafva däremot bildats flera afledningar. — LIBHABER, som en gång hade ungefär samma bet. som AMATÖR, står numera lägre ned på skalan o. betyder hufvudsakligen en som hyser kuriositetsintresse för (o. samlar på) ngt.
2:o. Ss. adj. förekommer dilettant, sannol. tillfälligt, i följande språkprof [jfr sådana eng. förb. som dilettante musician]: En dilletant musikcompositör. Bremer Hertha 365 (1856).
3:o. Ss. rent tillfälliga fem.-bildningar till dilettant hafva anträffats dilettantinna (NDA 1867, nr 107, s. 2 (: sångdillettantinnor)) o. dilettantska (Tekn. tidskr. 1875, s. 26).
-ARBETE~020, äfv. ~200. Den regelrätta tolkningen af djurspårens typografi är .. intet dilettantarbete. E. Hemberg i Bibl. f. jäg. 4: 43 (1897). konkret. En mängd dilettantarbeten, hvilka en god del af allmänheten går och inbillar sig vara konstverk. Lundin N. Sthm 504 (1889). —
-MÄSSIG~20. jfr -AKTIG. NDA 1861, nr 152, s. 3. Skrifbordets en smula dilettantmässigt svarfvade ben. Heidenstam Alienus 3: 49 (1892). Ciceros dilettantmässiga filosofiska skriftställeri. K. Wintzell i Ped. tidskr. 1896, s. 231. —
Spalt D 1376 band 6, 1914