Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
ED e4d, sbst.2, n.; best. -et; pl. =;
äv. EDE e3de2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en.
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial., nor. dial. o. fnor.] mellan två farbara vatten (spakvatten ovan- o. nedanför en fors, l. sjöar l. inskärande vikar l. skilda farbara floder l. dyl.) befintlig (utmed forsen l. mellan sjöarna osv. på en i förh. till omgivningen föga bred o. stundom låg landtunga tvärsöver gående) passage (där vid genomgående färder båtarna måste bäras l. dragas); jfr DRAG, MÅRKA. FH 4: 311 (1556). Genom .. (Ströms) vattendal resa Strömsboerne med båtar alt up til Norr-lie, och hafva ej många ed at draga sina båtar öfver. N. Gisler i VetAH 1751, s. 15. ”Tröskeln” eller edet mellan de olika flodsystemens källflöden. J. J. Sederholm i Atlas ö. Finl. 2: 4 (1899).
2) allmännare: relativt smal landtunga som förbinder större landpartier, näs; jfr ISTM. Lælius Res. 2: 100 (1588). Schroderus Comenius 79 (1639). Vid Peloponnesiska krigets början uppställde halfön (Peloponnesus) en ovanligt stark landtmakt, med hvilken Sparta för första gången trädde öfver edet. Palmblad Fornk. 2: 152 (1844; om korintiska näset, gr. Ἰσϑμός). Det smala ed, hvarmed Skandinavien fasthänger med Ryssland. Agardh (o. Ljungberg) Stat. I. 1: 2 (1852). (Kustfjällen i Norge) bilda inbördes märkligt isolerade fjällpartier och -grupper, skilda sinsemellan från ö till ö och på fastlandet genom fjordar, dalsänkor eller låga ed. 2 NF 19: 1377 (1913).
Spalt E 26 band 7, 1917