Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EDA e3da2 l., i västra Sv., IDA i3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or;
förr äv. EDE, sbst.2, n.; best. -et.
(bygdemålsfärgat) ström (i sht i en flod l. älv nedanför en fors) som går i motsatt riktning mot huvudströmmen, oftast med tanken förnämligast l. uteslutande fäst vid den i sammanhang därmed uppkommande vattenvirveln: bakström (se d. o. 1), motström, bakvatten; bakvattensvirvel; jfr AGG, sbst.2 Vid .. (laxens) nederflytande om hösten sättas näten mäst i edor eller lugn-vatten, efter laxen då gärna upsöker sådana at hvila. N. Gisler i VetAH 1751, s. 281. Stundom inträffar det .., att stockarna vid forsarna (i Ångermanälven) gå in i så kallade edor, det vill säga strömhvirflar, uti hvilka timret snurrar omkring .., till dess strömmen blir mindre stark, så att manskapet vågar sig ut i båtar för att med båtshakar draga stockarna ut ur hvirfveln. Läseb. f. folksk. 298 (1890). Vackrare badplats får man leta efter, än den vi uppsökte i edan vid fallets fot och med utsigt öfver den mäktiga forsen. B. Gezelius i Läsn. f. sv. folket 1912, s. 36. — jfr BAK-IDA.
Spalt E 27 band 7, 1917