| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ELÄNDIG e3~län2dig l. (i sht relig. o. vard.) 040, ngn gg ä3~ l. ä- (elä´ndig Weste, ä`lä´nndigg Dalin; i vers ∪ — ∪, t. ex. Ps. 1695, 278: 11, Hagberg Shaksp. 5: 300 (1848), Wulff Dante 109 (1897)), adj. -are ((†) superl. -igste Rudbeckius Kon. reg. 393 (1619)). adv. -LIGEN (†, Schroderus Hels. beg. skattk. 175 (1638)), -T (se d. o.).
1) (†) = ELÄND 1. Ack, hvar skall jag finna vännerna min / Jag är eländig bland alla. Sv. folkv. 1: 127. jfr Swedberg Schibb. 203 (1716).
2) olycklig, nödställd, arm, usel, ömkansvärd, beklagansvärd; fylld av nöd l. sorg l. lidande; ömklig, jämmerlig; jfr ELÄND 2. Fattig och eländig. Den eländigaste tiggare har det bättre än jag. En eländig tillvaro. Ett eländigt liv. GR 13: 200 (1541). Alzingen är så Eländigh, at han icke ännu finner en eländighare. Balck Esop. 139 (1603). När iag skils ifrå thenna älendige jämmerdalen. Phrygius Him. lif. A 3 b (1615). Den eländigaste död. Geijer II. 1: 453 (1825). Ack, hvad vårt lif är eländigt! Wennerberg 2: 211 (1849, 1882). Hans barmhärtighet mot de eländige. Rydberg Vap. 183 (1891). — (†) Sådan älendig nödh. RA 1: 549 (1547). Deris elendige klagen. HSH 7: 33 (1588). En .. elendig Siukdom. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 289 (1697). Eländige (dvs. stackars) Gustav. Humbla Landcr. 442 (1740).
3) (numera i sht vard.) som befinner sig i uselt skick l. tillstånd, (mycket) dålig, usel, ynklig, skröplig, ”bedrövlig”; om person: usel, oduglig, ”klen” (i ngt l. till att göra ngt); i fråga om sak ofta (utan eg. innebörd) bl. ss. uttr. för förakt l. förargelse o. d.: ”förskräcklig”, ”ryslig”, ”fördömd”. En eländig håla till stad. Ett eländigt kyffe. Eländiga vägar. En eländig uppfostran. Eländigt väder. Den eländiga huvudvärken! Om det inte var för de eländiga pängarnas skull, så … Jagh haffver sedt fädernesslandett uthi älendigh staat. RP 8: 71 (1640); jfr 2. Så älendig Råg har iag aldrig sett. VDAkt. 1699, nr 209. Öfver eländiga Skribenter är bäst at tiga. Sahlstedt Crit. saml. 81 (1759). Min eländiga hälsa. Leopold (1787) i 2 Saml. 4: 187. Jag är den eländigaste och ovilligaste brefskrifvare i världen. V. Rydberg (1892) hos Warburg Rydberg 2: 729. Det var eländigt hvad det går långsamt. Hedenstierna Fideik. 139 (1895).
4) (numera i sht vard.) starkt nedsatt (till hälsa l. krafter), sjuk, utmattad, utmärglad, dålig, usel; numera i sht med tanke på utseendet. Han såg blek och eländig ut. Mager och eländig. Linné Diet. 2: 70 (c. 1750). Han (hade) .. fådt en häftig stöt på bröstet, hvaraf han länge varit eländig. Veckoskr. f. läk. 1: 37 (1781). Dalin (1850).
5) moraliskt dålig, usel, gemen, nedrig, lumpen, futtig; ofta (i sht vard.) med försvagad bet. l. ss. skämtsam överdrift. En eländig skurk, bedragare. Eländige lögnare! Den eländiga människan hade gett sig i väg utan att säga till mig. Eländiga undanflykter. Hammarsköld, den eländige, (lär) nu nyligen ha sammanrimmat ett pasquill mot det gamla sjuka lejonet (dvs. Leopold). Tegnér (WB) 3: 455 (1821). Eländige, ni har stulit .. (brevet) från mig! Wijkander Onkel Sam 91 (1875). Kommer och låter oss heligt förbanna, / heligt förbanna dem, / de filistéers eländiga stammar! Fröding N. dikt. 81 (1894).
6) (vard., i sht i södra Sv.) (ytterligt) rädd l. ängslig l. betryckt l. ledsen, hjärtängslig, ”olycklig”. Du kan tro hon blev eländig, när du hade rest utan att säja adjö till henne. Wigström Folkdiktn. 2: 118 (1881). Det var förfärligt så eländig studenten kände sig (då han skulle bekänna sin skuld). Lagerlöf Holg. 2: 195 (1907).
2) (numera föga br.) till 2, = ELÄNDE 2. GR 14: 429 (1541). Siwkdom och älendigheet. Phrygius Him. lif. 34 (1615). Mina vedermödor och eländigheter. Lidforss DQ 2: 605 (1892).
3) (numera i sht vard.) till 3; äv. konkretare; jfr ELÄNDE 4 o. 5. Man kan inte hålla reda på alla eländigheter som skrivas nu för tiden. O. Rudbeck (1677) i Lärda tidn. 1752, s. 340. Fröding E. skr. 2: 54 (1892).
4) till 5; (i sht förr) äv.: eländig handling l. gärning, nedrighet, gemenhet. A. M. Lenngren (1797) hos Warburg Lenngren 26. De eländigheter, som vi dagligen begå. V. F. Palmblad i SvLittFT 1834, sp. 323. Subalternens egen fästmö, som han hade den eländigheten .. att (trots konungen) våga fortfarande tycka om. Almqvist Ekols. 1: 59 (1847; ironiskt). —
ELÄNDIGT, adv.
1) (numera föga br.) till 2: på ett beklagansvärdt l. ömkligt sätt, ömkligt, jämmerligt, jämmerfullt. Denne bonde skal .. vara borttvinad och omsijder äländigt död blefven. Tiselius Vätter 1: 25 (1723). Then arma Capitainskan, hvilken eländigt bad om nåd. Humbla Landcr. 556 (1740). Estlander KonstH 194 (1867).
2) (numera i sht vard.) till 3: dåligt, uselt, ynkligt, ”bedrövligt”; ofta (vard.) bl. ss. förstärkningsord (i sht till ord l. uttr. av förklenande innebörd): ”rysligt”, ”förskräckligt”, ”fördömt”. Eländigt klädd. Ha det eländigt ställt. Skriva (l. räkna osv.) eländigt. Eländigt feg. Eländigt ful, tråkig. Huru älendigt de .. uttydt (ordet). Rudbeck Atl. 3: 665 (1698). En så eländigt liten enkel Nyponblomma. Almqvist Drottn. j. 476 (1834). Länsman slet ondt och frös eländigt. Melin Dikt. 2: 136 (1904).
Spalt E 487 band 7, 1922