FLINIG fli3nig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.) som gärna flinar l. är fallen för att flina; äv. (om min l. skratt o. d.): som består i ett flin, som utmärkes av flin. En flinig uppsyn. Nordforss (1805). Han är flinig. Auerbach (1908).
Avledn.: FLINIGHET, r. l. f. (vard.) Hahnsson (1888). Den sinnesstämning, som bäst karakteriseras med ordet flinighet och som består i hejdlöst skrattande utan att något komiskt passerat. FBöök i SvLittH 2: 266 (1919).
