| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFÖRA förfö4ra l. fœr-, l. -fœ4ra, i Sveal. äv. 032 (förfö´ra Weste; förfö`ra Dalin), v.2 -för, -förde, -fört, -förd; se för övr. FÖRA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (se avledn.), -NING (†, RA 1: 342 (1544), Linc. N 6 a (1640)); -ARE (se avledn.), -ARINNA01032 (mindre br., Humbla Landcr. 39 (1740), Scholander 2: 82 (1866)), -ERSKA (se avledn.).
1) (†; jfr dock slutet) föra (ngn l. ngt ngnstädes hän), föra bort l. bortföra (ngn l. ngt); förflytta; transportera; utföra l. exportera (gods o. d.). SvTr. 4: 30 (1522). Om iach .. hadhe alla troo, så ath iach förförde bärgh. 1Kor. 13: 2 (NT 1526; Bib. 1541: försatte). Bönderne (på Ösel), så månge som bevijssligen äre, att vara i feigdetijden fångne och förförde .., skole leffreres tilbaker. OxBr. 1: 231 (1624). Gillis Simons .. anhåller, det honom .. måtte tillåtas tullfritt at förföra det Socker, som här tilwärkas, til Upstäderne och Marknader här i Rijket. Stiernman Com. 3: 65 (1662). HH XXI. 1: 205 (1712). — särsk. (numera föga br.) orgelb. i p. pf. med adjektivisk bet. i uttr. förförd pipa, orgelpipa placerad icke på pipstocken direkt över sin kancell utan ngt på sidan därom. Drake Töpfer 65 (1850).
2) föra (ngn) från rätta vägen l. på avvägar (eg. o. bildl.).
a) (†) föra (ngn) vilse; vilseföra, vilseleda; missleda. Falska lärare, som menniskiona skola forföra vth aff then rätta wäghen. OPetri 2Post. 131 b (1530). Theras Heerdar haffua förfördt them, och lätit them willo gå på berghomen. Jer. 50: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: fört dem vilse). J bland alle fem sinner är hörszlen then allre subtiligste, som och fast snarligen förförd bliffue kan. Ludvigsson Norman 5 (c. 1550). Landzfolcket förförde honom medh wilie vthi trånge stijgar. Schroderus Liv. 254 (1626). Deputation är förförd af orätt berättelse. 2RARP 6: 499 (1731). LHammarsköld (1812) hos Ahnfelt Rääf 254. I ären förförde och blifven alla olycklige! Crusenstolpe Mor. 6: 252 (1844).
b) (numera nästan bl. i religiöst spr.) förleda l. locka (ngn till ngt moraliskt ondt l. förkastligt); äv. (numera bl. ngn gg tillf.) allmännare: locka l. förmå (ngn till ngt); numera i sht med prep. till. GR 1: 138 (1523). Aff ondt selskap, lät tigh icke förföra. TobCom. F 4 b (1550). Vngdomen är snart förförd. Grubb 835 (1665). På det de eij skulle låta förföra sig att taga tienst hoos fienden. KKD 1: 88 (1705). På vägen råkade vi l’abbé d’Espagne, som förförde oss att gå ända till Novilla. MoB 2: 9 (1791). Det ’högfärdiga’ förnuftet, som förför ungdomen från trons saliggörande makt. Klockhoff ESkr. 182 (1866). De (andliga fienderna) söka bedraga och förföra oss till vantro, förtviflan och andra svåra synder och laster. Kat. 1878, nr 204. Jag låg och stirrade mot vägen, / halft till sömn förförd af vind och våg. Fröding NDikt. 155 (1894). Den som förför en av dessa små som tro på mig. Mat. 18: 6 (Bib. 1917; Bib. 1541: förarghar). — särsk.
α) i numera obr. förb. Paa thet athj icke schulle befrwcthe ath wij edher meedh noger letfærdige ordh wilde forföra j noghen liiffs waada. GR 2: 23 (1525). Vele vij tig här medh faderligenn förmaneth haffve, ath thu nu icke längre later tig på narrebencken förföre. Därs. 28: 302 (1558). Men, med det lägsta lismeri, / I mörkret att sin Vän till farans brant förföra, / Är det ej att hans brådfall göra? Thorild 1: 150 (1792).
β) (föga br.) i p. pr. med adjektivisk bet.: förledande, lockande, hänförande, förförisk (se d. o. 2). Retzius FlVirg. 160 (1809). Djurgården var ännu i september förförande täck. Almqvist AmH 2: 182 (1840). En gumma .. med en korg af förförande knäckar. Böttiger 6: 21 (c. 1875).
3) [specialfall av 2] förleda l. locka (ngn, särsk. en jungfrulig kvinna) till könsumgänge l. otukt. Han .. vilde förföre en ehrlig god mandz ächte hustru. GR 21: 395 (1550). Han (har), under löfte att blifva hennes man, förfört henne. Stiernstolpe DQ 4: 148 (1819). (Skökan förleder ynglingen) med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom. Ordspr. 7: 21 (Bib. 1917).
4) (numera föga br. utom i Finl.) refl.: förgå sig; vanl. med prep. på: (i handling l. ord) förgå sig mot (ngn), förgripa sig l. våldföra sig på (ngn l. ngt). GR 10: 135 (1535). (Vi) wele och szå att the (dvs. djäknarna) bliffwe .. till thet beste förfordrede, hwar the sig sielffwe icke förföre eller förbrythe. Därs. 17: 430 (1545). De som med hugg och slag eller Skiälsord förföra sig på Brandvachten, komma at dömas effter Krigs- och Siö-Articlarne. ReglBrandvSthm 1729, § 21. Vinterbl. 1853, s. 172. Att savolaksarne icke skulle förföra sig på den karelska gudens hälgedom. Zilliacus Aho Panu 7 (1898).
1) till 2: förledare; stundom närmande sig till l. övergående i bet.: frestare resp. bedragare. En ungdomens förförare. Then förföraren sadhe när han än leffde, Effter tree daghar wil iach stå vpp. Mat. 27: 63 (NT 1526; Bib. 1917: villoläraren). Thetta folcks ledhare äro förförare. Jes. 9: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: detta folks ledare föra det vilse). Kocken blef .. ansedd som en farlig fritänkare och förförare från den sanna tron. KLilljebjörn Hågk. 27 (1838). Lagerlöf LöwR 157 (1925). jfr UNGDOMS-FÖRFÖRARE. särsk. (i religiöst spr., föga br.) om djävulen, ”frestaren”. Wettersten Forssa 30 (c. 1750). Du (Jesus) hafver seger vunnit / På förförarns makt och list. Ps. 1819, 70: 7. Kindblad (1871).
2) till 3; stundom övergående i bet.: ’don juan’. Lidner 1: 183 (1788). Du skall sjufaldt dö, / Gråhåriga förförare! Stagnelius (SVS) 2: 413 (1821). En usel förförare lockar en oskyldig kvinna in i en fri kärleksförbindelse för att sedan samvetslöst övergiva henne. Schultén Ahlgren 390 (1925). (†) kopplare. (Lat.) Leno .. (sv.) horewärd, förförare. Cellarius 101 (1729). —
1) till 2; stundom övergående i bet.: frestelse, lockelse; ofta konkret(are) om ngt som förleder l. värkar förledande l. lockande. (Det är) icke annat .. än förförilse, ther somlighe lära, ath man medh gerningar skall beredha sigh till nådhena. FörsprRom. 1 b (NT 1526). Du öfverlemnade dig .. åt omåttlighetens och vällustens förförelser. Lehnberg Pred. 1: 60 (c. 1800). Helt nära Skeppsbron .. lurade förförelsen i de fruktstånd, där mångelskor sålde päron och körsbär. Snoilsky i 3SAH 9: 22 (1894). Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det. Mat. 5: 29 (Bib. 1917; Bib. 1541: förarghelse). särsk.
a) (knappast br.) övergående i bet.: bedrägeri, bländvärk. Then kötzlige frögden är lögnachtigh, och intet vtan idel bedrägerij och förförelse. Muræus Arndt 4: 191 (1648).
b) [jfr t. verführung] schackt. i problem: plausibel(t) men oriktig(t) drag (dragföljd o. d.) ägnad (-at) att avleda lösaren från det (den) enda riktiga draget (dragföljden). En eller ett par goda förförelser skulle .. ha piggat upp det hela. Som det nu är, verkar inledningen alltför nödtvungen. SvD(B) 1926, nr 317, s. 10.
Ssg: förförelse-konst. 1) till FÖRFÖRELSE 1. Bränvins-fabrikanternes förförelsekonst. BL 12: 181 (1845). 2) till FÖRFÖRELSE 2. (Männens) löften, lockelser, eder, presenter och andra förförelsekonster äro icke hvad de gifva sig ut för. Hagberg Shaksp. 10: 71 (1850). —
FÖRFÖRERSKA, f.
1) till 2 o. 3: kvinna som förför l. förleder ngn. Lind 1: 1600 (1749). Huru skulle en yngling kunna emotstå en förförerskas retelser? Rutström Schiller 12 (1799); jfr 2.
2) (vard., mindre br.) oemotståndligt intagande kvinna, förtjuserska. Adieu, lilla förförerska! CFDahlgren 3: 17 (1822). —
FÖRFÖRING, r. l. f.
1) (numera föga br.) orgelb. till 1 slutet, konkret: kanal gm vilken luften från luftlådan i en orgel ledes till foten av en ”förförd pipa”, ”löpgrav”. Drake Töpfer 65 (1850). Hennerberg (o. Norlind) 1: 24 (1912).
Ssg (till FÖRFÖRING 2): förförings-konst. (föga br.) förförelsekonst. Stiernstolpe DQ 1: 126 (1818). Gåfvor och öfriga förföringskonster. Vising Rol. 72 (1898). —
FÖRFÖRISK, adj. (-isk 1541 osv. -issch 1539) [jfr d. forførisk, ä. t. verführisch, t. verführerisch]
1) (†) till 2 (o. 3): som för l. leder vilse; som förleder l. söker förleda l. locka till ondt o. d.; (som värkar) förledande; stundom närmande sig till l. övergående i bet.: bedräglig, falsk; icke klart avgränsat från 2. Någre .. schwermende Sectepredichere, och Roteander, medt dheres motstandige, förförissche, vprörische anhang. GR 12: 265 (1539). Theras belete .. äro icke annat än fåfengeligheet och förförisk werck. Jer. 51: 18 (Bib. 1541). Tänkesätt, som hos en och annan mindre kunnig, genom .. förföriska skrifter kunna vara inpräglade. AdP 1789, s. 24. När kyrkan själf talar mot bilderna, äro hennes ord riktade mot afgudabilder, mot förföriska framställningar och mot dyrkan af målningarna. (Cavallin o.) Lysander 306 (1876).
2) (gm skönhet l. behag l. andra bestickande egenskaper oemotståndligt) intagande l. tjusande; numera i sht om ngns väsen o. sätt, uppträdande, apparition o. d. Ett förföriskt leende. Han var en vacker, förförisk Yngling. Eurén OkSon. 13 (1794). (Hon) ler förföriskt. Elgström (o. Ingelgren) 14 (c. 1809). Om ej Rhen-böljan sjelf intager, så äro dess stränder desto mer förföriska. Rydqvist Resa 279 (1838). Det djupaste sedeförderf ligger doldt under en förförisk yta. Hagberg Shaksp. 9: 323 (1850). Skogsråts utseende är i högsta grad förföriskt. Wennerberg 3: 207 (1883).
Avledn.: förföriskhet, r. l. f. —
1) (†) = FÖRFÖRISK 1. AAAngermannus Tillegn. B 2 a (1587). At icke förförligit Kätterij sig inrijtar. Ekman Siönödzl. 185 (1680). Schultze Ordb. 1248 (c. 1755).
2) (föga br.) = FÖRFÖRISK 2. Under denna ljufliga och förförliga tid (dvs. försommaren). Engström Bläck 19 (1914).
Spalt F 2692 band 9, 1927