| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
-VETIG, adj. (-ve(e)t- (-veth-) 1652—1739. -vett- 1675—1799. -vi(j)t- 1618. -vitt- 1582—1698) [avledn. av FÖR-VETT l. sidoform till FÖRVETEN liksom ENVETIG till ENVETEN; jfr ä. d. forvittig, t. für-, vorwitzig] (†) nyfiken. Forwittigt letande effter Gudz lönligha wilia. PErici Musæus 5: 96 a (1582). Wulf Köppen 1: 257 (1799). särsk. närmande sig bet.: självklok, självrådig, förmäten; jfr FÖRVETEN d. Hans dierfwe och förwittige ährender. VDAkt. 1698, nr 23. —
-VETISK, adj. (-vet- 1555—1562. -vit- 1540—1555. -uitt- 1542. -esk 1542—1562. -isk 1540. -zsk 1555) [avledn. av FÖR-VETT] (†) nyfiken; särsk.: allt för begärlig efter nyheter l. förändringar; om sak: som beror på l. röjer dylik egenskap; jfr FÖRVETEN c. LPetri (1540) hos Thyselius HandlReform. 2: 241. (De) som .. wår Christeligha brwk och ordning, vthaff förwetesk lettferdigheet j otrengda måle förandra wilia. Dens. Exorc. E 3 b (1562). —
-VETLIG, adj.; adv. -a. (-elig 1700. -lig 1640—c. 1690) [avledn. av FÖR-VETT] (†) nyfiken. (Lat.) Curiose .. (sv.) förweetliga. Linc. V 5 a (1640). Sedan menniskan, o all för stor elende, / Förvetlig syndade. Rosenfeldt Vitt. 166 (c. 1690). Hamb. (1700). —
(I 2) -VETT3~2, äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) -VET3~2, n. (-ve(e)t(h) (-veett) 1605—1917. -wett 1541 osv. -vitt 1528) [fsv. forvit; jfr ä. d. forvid, t. für- o. vorwitz] (numera bl. vard., bygdemålsfärgat, föga br.) nyfikenhet; särsk. om allt för stor lust att få kännedom om l. lägga sig i sådant som man icke har att göra med. Han hade .. slechtt sitt förveett på att sittia fången. AOxenstierna 1: 15 (1605). Petrus gick af förwett in uti Caiphe palatz. Spegel Pass. 174 (c. 1680). Hanna var nära att förgås af förvet, ty hon hade förstås sport, att Magnus haft bref på posten. Wägner Vanskl. 31 (1917). (†) Then som .. thenna .. Prophetia .. fruchtsamligha och icke förgeffues läsa eller höra wil, han bliffue icke hengiande in til blotta orden eller Historien, sitt lösa forwett til botande. FörsprDan. 3 (Bib. 1541). särsk.
a) (†) närmande sig bet.: nyfiket begär; jfr FÖRVETENHET a. En man at tagha, haffuer iagh samtyckt j tinne fruchtan, och icke aff forwett. Tob. 3: 18 (Bib. 1541).
b) (†) närmande sig bet.: åstundan efter förändringar; jfr FÖRVETEN c. At månge af den Romerska Kyrkans stadgar och ceremonier voro uti denna Kyrkiolag förbigångne och afskaffade, försäkrade man vara skiedt, icke af förvett, utan för nödvändighet skull. Bælter Cerem. 68 (1760).
c) (†) närmande sig bet.: självklokhet, självgodhet, förmätenhet; jfr FÖRVETEN d. Skulle alt skee thet wij vthaff öffuerdådigheet och forwitt bidhie. OPetri Sacr. G 2 a (1528). Gustaf II Adolf 104 (1613). (Hur Guds ord) förvändas må af vantrons nit, / Och hvad det stolta förvett smyger dit / Af eget fynd i en försåtlig blandning. Franzén Skald. 6: 293 (c. 1840). —
(II B) -VETTA, v.1 (-veta 1627—1772. -vetta 1694—1775. -vätta 1685. ipf. -vette 1712; -viste 1702) [till VETTA, vara riktad. Jfr FÖRE-VETTA] (†) te sig, arta sig, förhålla sig (så l. så); äv. refl. Ständerne motte kundgöres, huruledes Rijkzens tillstånd nw förweter. RARP 1: 71 (1627). War af man seer om dätta sigh så förwätter, att (osv.). Rudbeck Bref 274 (1685). Gadd Landtsk. 2: 239 (1775). —
(II B) -VIDA, v., -ning (Linc.). [fsv. forvidha; liksom ä. d. forvide efter mnt. vorwiden; jfr VID, adj.] (†) utvidga. Någre synnerlige Contracter .. som i framtijden .. måge förwidet, förnyet, någet till eller frå lagt blifue. GR 13: 161 (1540). Linc. Nnn 5 a (1640; under prolatatio). —
(II B) -VIDGA, -else (OxBr. 10: 190 (1617), Lind (1749)), -ning (Linc. (1640), Fasciculus (1677)); -are (se avledn.). (†)
1) utvidga, göra vidare; äv. allmännare: utsträcka, göra större, förstora, tillöka, öka; refl.: utvidgas, förstoras. At titt helga rike motte .. genom thin helga ordh forwidhgas och forkoffras. OPetri 2Post. 216 b (1530). The skola förwijdga sina grenszor. Am. 1: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: utvidga sitt område). Förwijdger portarna och vphöyer dörerna j werldenne, at ähronnes Konung må ther indraga. LPetri KO Förspr. 18 (1571). Det timliga lifvets gränser skola förvidgas. Flensburg KyrklTal 372 (1882). särsk.
a) refl.: ökas i antal. Ett strå kan sig förvidga til 20 a 30, och väl flera. Stridsberg Åkerbr. 20 (1727).
b) närmande sig bet.: vidlyftigare orda om (ngt), utbreda sig om (ngt). Huru .. förbe:te Conradt (v. Pyhy) .. så ilde och otilbörligen .. handlatt haffuer, .. achte wij vdi Lengden till att amplificere, eller förwidga, opåå thenne tijdt icke för nödhen wara. GR 17: 628 (1545).
2) utbreda, sprida; refl.: utbreda sig, sprida sig. Lagde sich ther vth fore at Christi troo skulle forwijdhgas. OPetri Kr. 46 (c. 1540). Om spittelskan förwijdhgas på hwdhenne, och gåår vthoffuer hela hwdhena (osv.). 3Mos. 13: 12 (Bib. 1541). Schroderus Os. 2: 483 (1635). En mörk fläck, hvilken mer och mer utbreder och förvidgar sig. Flensburg KyrklTal 3 (1866).
Avledn.: förvidgare, m.||ig. (†) till FÖR-VIDGA 2. Euangelij förwidgare. Phrygius Föret. 39 (1620). —
-VIKA, -viker, -vek, -vikit, -viken. [jfr mnt. vorwiken]
1) (†) till FÖR- II 1 a ε: avböja, avvända, avvärja. Then wille tro Lwtherss .. som .. i rijkijth jndragin är alle crisna menniskior tiil stoor siäle wadhe .. om gud medh syna nadher .. kan thet ekke fformena och fforwika. GR 4: 418 (1527). Tegel G1 2: 302 (1622).
2) (†) till FÖR- II 1 a α: avvika l. rymma från (en plats). Calenbach .. haffver förwekedt sijtt fängelsse. HH XIII. 1: 242 (1566).
3) (†; se dock a) till FÖR- II 1 b γ, i p. pf., om tid l. levnad o. d.: förgången, tilländalupen. Gezelius AReichenbach E 4 a (1668). Någon gång i förvikna tider. Rüdling 135 (1731). Calonius 4: 168 (1797). särsk.
a) (numera bl. i Finl., numera knappast br.) i best. form ss. bestämning till sbst. angivande tidsavsnitt o. d.: närmast föregående, nyss tilländalupna, sistlidna. I nägst förveckne höst. OxBr. 8: 339 (1638). Den förwekne 8 Augusti. BtFinlH 2: 274 (1666). Under förvikna Höste-tid. GT 1788, nr 146, s. 2. Underdåniga skrifvelser af den 20 förvikne Mars. FFS 1895, nr 24, s. 23. jfr NYSS-, NÄST-, SIST-FÖRVIKEN. särsk. i numera obr. uttr. I förwikne 1677 Åhr, den 11 Dec. kl. 4: 40 f. Kexlerus Alm. 1678, s. 35. Den 8 Martii förwekne. Påbud 11/9 1716, s. 6. Förvekne våras, et år sedan. VetAH 1748, s. 143.
Spalt F 3538 band 9, 1928