Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GIMA ji3ma2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(gim- 1689 osv. gimm- 1681)
Etymologi
[sv. dial. gima, motsv. nor. gīma (äv. med avljudande kortvokalisk sidoform), isl. gíma (äv. med avljudande kortvokalisk sidoform); bildat till roten i GINA, v.3]
(numera bl. i a o. b) öppning, mynning. Verelius 92 (1681).
a) (utom i bygdemålsfärgat spr. numera bl. metall. o. tekn.) öppning till ugn l. till eldstad under ugn; äv. om den ram i vilken ugnsluckan är fäst; ofta om en ugns huvudöppning (gm vilken godset inlägges l. uttages, rensning utföres o. d.). Rinman (1788). Giman, hvarigenom tackjernet inlägges. Åkerman Stångj. 25 (1839). Ehuru luckorna äro slipade, sluta de dock icke fullkomligt lufttätt an mot sina gimor. JernkA 1862, 2: 116. jfr (†): Det som .. ihoopsmältes i Giman eller Vgnen (kallas) een .. Göös. Rudbeck Atl. 2: 457 (1689). jfr ELDSTADS-, UGNS-GIMA.
b) bärgv. öppningen (l. början) till en ort l. stollgång o. d. VetAH 1769, s. 295. Rinman (1788). Wetterdal Grufbr. 189 (1878). 5SvGeolU 6: 267 (1915). jfr ORT-, STOLL-GIMA.

 

Spalt G 410 band 10, 1928

Webbansvarig