| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄLLA häl3a2, sbst.2, förr äv. HILLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Psalt. 140: 6 (öv. 1536) osv.) ((†) -er VRP 1648, s. 331 (: jernhäller)); förr äv. (i bet. 1 slutet) HÄLLAR, r. l. m. pl.
1) (bygdemålsfärgat o. landt.; i sht förr) inrättning som inskränker ett kreaturs rörelsefrihet (hindrar det att flöja o. d.) gm att ”hålla fast” ett l. två av djurets ben; särsk. dels om bindsle (rem l. dyl.) som förenar två av djurets ben (vanl. ett fram- o. ett bakben) l. ett ben med halsremmen; dels (beträffande häst) om träblack (l. länk o. d.) som förenar djurets bägge framben l. fästes vid det ena frambenet; jfr HALLA, sbst. Verelius 103 (1681). Uppe på högfjellet .. brukar man .. påsätta .. (hästen) en s. k. hälla, en träklump, som med videringar fastgöres vid hästens framfötter. Balck Idr. 2: 372 (1887). Hällorna (i kasttyg för hästar) äro starka läderremmar af 40—50 cmrs längd och cirka 5 cmrs bredd. Vennerholm o. Svensson 149 (1892); jfr 6 b. 2NF 36: 544 (1924). (†) Pelegrimmen rÿder om qwelle / han legger sin häst i hälle. Visb. 2: 323 (c. 1600). — särsk. (föga br.) ss. plurale tantum. Sahlstedt (1773). Heinrich (1814).
2) (†) boja l. bojor till fjättrande av fångar; äv. allmännare: fängelse; äv. bildl. Iagh ligger j dödzens hello. Ps. 1572, s. 20 b; jfr Ps. 1695, 39: 6; möjl. till 3. Tu (Gud) haffuer leedt oss in j een hello. PErici Musæus 2: 52 b (1582; t. orig.: Gott du .. hast vns lassen in die Thürne werffen). Hällor til fångars behof. VRP 18/12 1733. Kolmodin QvSp. 2: 131 (1750); möjl. till 1. — jfr JÄRN-HÄLLA.
3) (†) snara, giller; äv. bildl. Hellor satte the (dvs. de högfärdiga) före mich. Psalt. 140: 6 (öv. 1536; Bib. 1541: snaror). Weste (1807; angivet ss. ”landskapsord”).
4) rem l. band under hålfoten som håller ngt fast vid foten; särsk. om dylik inrättning som håller nere benbeklädnaden; förekommande på långbyxor (numera bl. på långa ridbyxor o. vissa långa uniformsbyxor), ävensom på damasker, sporrar o. d., i sht förr äv. på lösa stövel- o. strumpskaft. Kängeskaft med Snörremmar och Hällor. IT 1791, nr 35, s. 4. De smala byxorna med sina hällor gåfvo hans ungdomliga typ en militärisk hållning. Levertin 10: 253 (1899). jfr: Skinnskoningen på byxorna har .. (hos en gymnasist) krumpit ihop till ett par breda hällor. Sundblad Tusch 1: 32 (1887; i fråga om förh. i Skara på 1830-t.). — jfr BYX-, DAMASK-HÄLLA m. fl.
5) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på skida: rem l. dyl. som omsluter foten. Tavaststjerna Aho Folkl. 69 (1886).
6) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) allmännare, om ngt som håller fast l. håller tillsammans ngt.
a) järnring, beslag, hake l. dyl.; förr särsk. om hjulring. Ihre (1769; om hjulring). Axeln (fästes) vid banklaget med starka ringar (hällor). LfF 1840, s. 174. (När flickan kom till stugdörren) såg hon att klinkan låg i en hälla innanför. Strindberg SvÖ 3: 296 (1890). — jfr JÄRN-HÄLLA.
b) kortare tåg l. rep l. rem (med bägge ändarna förenade), remögla. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sofvandes lif, och vräkte honom i sjön. Strindberg Hems. 160 (1887). Se noga efter att årorna ligga godt i hällor så att de icke ramla i sjön. Dens. Blomst. 37 (1888).
B (†): HÄLLE-BAND, se A.
Spalt H 1938 band 12, 1932