Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IHÅL, adj.; adv. -T.
(†)
1) som bildar en håla, konkav, ”kupig”; jfr HÅL, adj.1 1. Sjögren (1795). — särsk. om mynt; jfr HÅL, adj.1 1 a. En ihohl d(ale)r. BoupptSthm 26/2 1675.
2) som inuti är försedd med hålighet l. hålrum o. d., ihålig; jfr HÅL, adj.1 2. Och skalt tu så görat (dvs. offeraltaret) aff brädher, at thet bliffuer iholt. 2Mos. 27: 8 (Bib. 1541). De .. giömbde (tjuvgodset) i en ihåll Eek. VRP 1629, s. 309. Then ihoola Tanden. Hildebrand MagNat. 81 (1654). Sjögren (1795). — särsk.
b) om bärg o. d.; jfr HÅL, adj.1 2 b. Tå skal man gå in vthi the ihola bergh och iordkulor. LPetri Jes. 2: 19 (1568). Rudbeck Atl. 2: 96 (1689).
3) i oeg. l. överförd anv., om skog: djup o. mörk; jfr HÅL, adj.1 3. Stället .. låg .. ödsligt, midt i ihåla skogen. CFDahlgren 5: 147 (1833). Lundquist Profil. 2: 95 (1886).
4) i överförd anv., om ljud: dov, ”ihålig”; jfr HÅL, adj.1 4. Gifwa ett ihålt Liudh ifrån sigh. Salé 69 (1664).
Spalt I 149 band 12, 1933