Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDOLENT in1dωlän4t l. -do- l. -då-, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. indolent; av lat. indolens, av in- (se IN-, pref.2) o. dolens (gen. -entis), p. pr. av dolere, känna smärta, svida, värka]
1) med. om sår, tumör o. d.: som icke värker l. smärtar, smärtfri; icke öm. TLäk. 1834, s. 151 (om schankersår). Belfrage (1927).
2) som skyr l. drar sig för möda o. ansträngningar, trög o. maklig (av sig), loj; håglös; oföretagsam; som icke tar saker o. ting alltför djupt l. allvarligt, bekymmerslös; äv. om rörelse, gest o. d. IHwasser (1832) i FoU 21: 53. Jag .. lider alltjemt af ett mörkt och ojemnt lynne, som jag är för svag att beherrska och för indolent att förskingra. Tegnér (WB) 8: 432 (1837). Det godmodiga, indolenta lättsinnet, som lefver för dagen. Annerstedt i 3SAH 17: 37 (1902). Hagberg VärldB 111 (1927).

 

Spalt I 371 band 12, 1933

Webbansvarig