Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVIDAN kvi3dan2, r. l. f.; best. =.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[vbalsbst. till KVIDA, v.]
(numera bl. i vitter stil) motsv. KVIDA, v. 1: kvidande; klagan, veklagan, jämmer (se d. o. 1); jfr KVIDA, sbst. 1. Fosz 202 (1621). Hören med klagan och qvidan nu opp! Johansson HomOd. 21: 228 (1845). (Han) bar .. utan qvidan sitt fleråriga lidande. KrigVAH 1880, s. 155. I drömmen hörde jag alldeles tydligt en entonig kvidan. Siwertz Abess. 284 (1926). — särsk. (†) i uttr. kvidan värd, beklaglig. Thet är qwijdan wärdt, at (osv.). Schroderus Os. 1: 355 (1635). Därs. 2: 777.

 

Spalt K 3407 band 15, 1938

Webbansvarig