| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUKTA luk3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, VarRerV 8 (1538), Linc. (1640; under olfactus)), -ANDE, -NING (†, Linc. (1640; under odoratio), Wollimhaus Ind. (1652)); -ARE (numera bl. tillf., Schroderus Comenius 327 (1639), Serenius (1734; under smell)).
1) giva lukt från sig, sprida lukt; hava viss lukt; vanl. med bestämning (innehållsobj. l. adverbial l. jämförelsesats) angivande luktens art l. beskaffenhet; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg.; särsk. i uttr. lukta av l. (i Finl.) åt (äv. till), förr äv. efter ngt. Lukta godt, väl. Det luktar målarfärg överallt i rummen. Det luktade brännvin av honom på långt håll. Några starkt luktande svavelkällor. Det luktar krut; äv. bildl. ss. beteckning för krig l. strid (jfr b slutet). Det luktar bränt (horn), se BRÄNNA, v. I 5 i γ; jfr 3. Paddonar bliffuo dödhe .., och marken luchtadhe ther vthaff. 2Mos. 8: 14 (Bib. 1541). (Den anklagade) luchtade som dett werste ahss. BtÅboH I. 4: 19 (1627). Hildebrand MagNat. 53 (1650: efter). Att man ey litade på det han var värkeligen döder förr än han luktade lik. HSH 9: 144 (c. 1800). Cyankalium bildar hvita, hårda stycken, som lukta af blåsyra. NF 3: 695 (1879). ASScF XIX. 8: 23 (1893: åt). Det luktade snusk och brännvin om honom. Lagerlöf Länk. 228 (1894). — jfr CITRON-, HONUNGS-, SVAVEL-, VÄL-LUKTANDE m. fl. — särsk.
a) i uttr. lukta illa (l. värre); äv. bildl. (Hans kropp) luchtadhe så illa, at ingen för stanck bliffua kunde. 2Mack. 9: 10 (Bib. 1541). — jfr ILLA-LUKTANDE. — särsk.
α) i ordspr., t. ex.: Thet är itt gammalt ord, Hwad illa luchtar, thet skal man otrengd icke röra. LPetri KO 5 b (1561, 1571). Egit Loff luchtar illa. Grubb 178 (1665); jfr: Egit beröm luktar illa. Rhodin Ordspr. 46 (1807).
β) (†) bildl., i uttr. som beteckna att ngn l. ngt är obehaglig(t) l. förhatlig(t) l. illa omtyckt o. d. för resp. av ngn. Israel luchtadhe illa för the Philisteer. 1Sam. 13: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: hade blivit förhatligt för). Kong. Cristierns nampn luchtade här iu altijdh illa hoes alla Swenska. Svart G1 166 (1561). Bemödanden för den afsatta regentslägten, hvilka luktade särdeles illa i det nya väldets näsa. Crusenstolpe Mor. 6: 365 (1844).
b) utan bestämning angivande luktens art l. beskaffenhet; oftast pregnant, numera bl.: lukta illa, sprida stank, stinka, förr äv.: sprida vällukt, dofta. (Lasarus) luktar reedho, ty han haffuer warit dödh j fyra dygn. Joh. 11: 39 (NT 1526). Iu mer man rörer j träcken iu mere luchtar han. SvOrds. B 3 b (1604). Hui ströös här Aska kring förr luktand Cyper-Sand? Lucidor (SVS) 269 (1672). Lukten förorsakas af ytterst fina partiklar, som utdunsta från de luktande kropparne. Thorell Zool. 1: 172 (1860). — särsk. (†) i uttr. krut (och lod) l. (ngns) krutrök luktar (ngnstädes), bildl., ss. beteckning för krig l. strid: det luktar krut. Håtuna bårgh .. / .. fienden frucktar / för krut och lodh thär från lucktar. JMessenius (1629) i HB 1: 80; möjl. opers. (jfr huvudmomentet ovan). Man vet at deras (dvs. göternas) krutrök lär / Kring verlden ännu luckta. Odel Sincl. 53 (1739).
c) (†) i det bildl. uttr. här luktar spö, här hotar l. vankas prygel. Löp fort, här luktar eljest spö. Hammarberg Herdinn. 6 (1741).
2) [bildl. anv. av 1] ge en stark förnimmelse av, göra intryck l. bära prägel av, låta förmoda, påminna om; i förb. med innehållsobj. l. adverbial (vanl. ett av prep. av styrt sbst.). IErici MLarsdr 16 (1620). Ett mächta kärligit och höfligit Breff, hwilket doch luchtade aff ijdel Falskheet och Bedrägerij. Sylvius EOlai 282 (1678). Mig tycktes .. (hans) tal lukta något litet af popularitetskurtis. Svedelius Lif 404 (1887). Varje förslag, som luktade kompromiss. Didring Malm 2: 28 (1915). SvD(A) 1933, nr 235, s. 26.
3) (äga förmågan att) uppfatta l. känna lukt l. doft; vanl. med obj. betecknande (ngt som sprider) lukt l. doft: känna lukten l. doften av; upptäcka l. märka med luktsinnet, vädra; förr äv. i uttr. lukta starkt, hava fin lukt. Lukta bränt horn, se BRÄNNA, v. I 5 i γ; jfr 1. Öghat seer, Örat hörer, Näsana luchta (osv.). OPetri MenSkap. 9 (c. 1540). At man må luchta tijn godha saluo. HögaV 1: 3 (Bib. 1541). Luchtar han dhet, så haar han ingen snufwa. Grubb 468 (1665). Hundarne hafva redan luktat haran. Lind (1749). Hundar lukta starkt. Schultze Ordb. 2878 (c. 1755). (En man) gick .. förbi och luktade, att .. (trollen i bärget) bakade pannkakor der inne. Wigström Folkd. 2: 89 (1881). Jag luktar blommans doft. Rydberg Varia 23 (1890, 1894). — särsk.
a) med obj. betecknande krutrök o. d., i bildl. uttr.
α) angivande feghet l. saknad av soldategenskaper. HH 20: 278 (c. 1640). Dhen rädde duger intet i Krijgh; Han kan intet luchta Krwtröken. Grubb 699 (1665).
β) angivande deltagande i krig; numera bl. i uttr. lukta krut l. krutrök, förr äv. lunta. Fredsam (har han) striden altid fruktat, / Mer tobak, än lunta luktat. Triewald Lärespån 104 (1720). Sturzen-Becker 6: 179 (1868). Blott några få af de värfvade regementena hade luktat krutrök på allvar. Hjärne K12 19 (1902).
γ) angivande att man varsnar (förment) (krigs)fara. Lukta krut(et) l. krutrök(en), förr äv. lunta(n). KKD 2: 267 (1718: luntan). Strindberg NRik. 95 (1882). Salongshjältarna .. som .. spårlöst försvinna då de lukta krut. Hedin 1Varn. 23 (1912).
b) (†) oeg., i uttr. lukta stryk, få stryk. Om du vor än så tapper, / så skall du luckta stryk. Bellman (BellmS) 3: 29 (1766, 1772).
c) (†) ss. vbalsbst. -ande, konkretare: luktsinne, luktförmåga. OPetri Hb. E 3 b (1529). När ens luchtande är förderffuat. BOlavi 24 b (1578).
4) [utvidgad anv. av 3] (tro sig) märka (ngt, särsk. ngt som icke är allmänt känt l. som ännu icke inträffat l. kommit till utbrott o. d.), få korn på, vädra, spåra, få nys om; ana, misstänka. Schroderus JMCr. 378 (1620). Mången luchtar ondt förr än dhet kommer. Grubb 553 (1665). Så säg mig då Ehr mening; ty jag kan intet spå eller luchta den. Nicander Gift. 30 (1733). Polisen hade .. börjat lukta en ”sammansvärjning”. GHT 1895, nr 242, s. 2. (Han) luktade genast försåt mot fackföreningen. Sjödin StHjärt. 83 (1911).
5) gm att draga luften kraftigt in genom näsan söka (bättre) uppfatta l. känna (viss) lukt l. doft (ofta för att därigm uppspåra l. upptäcka ngt); använda luktsinnet (för uppspårande l. utrannsakande l. undersökning), med luktsinnet söka uppspåra l. finna (ngt); i sht i uttr. lukta på l. i l. efter ngt; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg.; äv. (vard.) i utvidgad anv.: snoka, spionera, söka uppdaga. Hon stod och luktade på en lavendelkvist. Thet war hans helsa att luchta och röra vti the köpmends kramkistor. Svart G1 77 (1561). Hvad går han och lucktar efter. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Major Påhlman .. kom .. för att lukta, om Mathias skulle uttaga pollet. Liljecrona RiksdKul. 138 (1840). Att som en hund snoka omkring och lukta efter ett köttstycke att sluka opp. Carlén Rosen 418 (1842). Att han kan komma hit å lukta föraren (av den urspårade spårvagnen) i halsen för å si om han va full. Strix 1899, nr 9, s. 5. En fisk, som varit och ”luktat” på ett formalinbete. Hammarström Sportfiske 323 (1925). — särsk.
a) i vissa stående uttr. l. talesätt.
α) (i sht vard.) lukta reda på, med luktsinnet uppsöka l. taga reda på (ngt l. ngn); vanl. bildl. (Han) luktade reda på ljusstakarne som blifvit kvar. Strindberg Sag. 31 (1903). Månsson Rättf. 2: 357 (1916; bildl.).
β) (vard.) lukta sig till, förr äv. lukta till, med luktsinnet märka l. inhämta l. erfara; vanl. bildl.: på grundval av vissa (flyktiga) iakttagelser l. vissa (uppsnappade) mer l. mindre obestämda underrättelser l. vissa antydningar o. d. sluta sig till, gissa, förmoda; ofta (i sht i nekad l. därmed jämförlig sats) övergående i bet.: ana, ”drömma om”. Ingen Läkare har kunnat lukta til, at vår Polygala varit god emot ormbett. Gedner Linné En fråga 26 (1753). Det (är) ej nog med att man der luktar sig till din ankomst. Sjöberg SthmHeml. 227 (1844). Essén HExc. 210 (1916).
γ) (†) lukta i sin egen barm, bildl.: pröva sig själv. L. Paulinus Gothus ThesCat. 115 (1631). Granlund Ordspr. (c. 1880).
ε) (†) sticka fingern i jorden och lukta i vad land man är, bildl.: göra klart för sig hurudana omständigheterna äro (”hur landet ligger”). Wallenberg (SVS) 1: 268 (1771). Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) med obj.: lukta på (ngt). Man (skall vid såningstiden) .. offta .. smaka och luchta henne (dvs. åkerjorden). Rålamb 13: 10 (1690). Almqvist VargDr 17 (1833).
c) (†) draga in luft genom näsan ss. vid luktande, vädra. Wildåsznana stå på berghen, och luchta effter wädhret. Jer. 14: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: flämta). IErici Colerus 1: 9 (c. 1645).
d) (†) oeg.: föraktfullt rynka på näsan (åt ngt). Dyrheeten på köpmansvharur ähr så iblandh oss inriten, att man snart nu här inthe leffua kann, och alt hvadh dem till vharur igen biudas, lugte de åht. OxBr. 3: 247 (1631).
6) [utvidgad anv. av 5] (vard.) i uttr. lukta på (ämne l. vetenskap l. yrke o. d.), äv. i (bok l. tidning o. d.), flyktigt l. ytligt studera l. lära känna ngt, göra ytlig bekantskap med, ytligt sysselsätta sig med. Luckta i boken. Ullenius RerVarQuinquag. 34 (1731). Finska har jag luktat på något. Engström 1Bok 118 (1905). Östergren (1932).
LUKTA UT10 4. till 5, = LUKTA UPP. Serenius Ppp 1 b (1734). Henriksson Tyskl. 332 (1901). jfr UTLUKTA.
Spalt L 1174 band 16, 1941