| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOTVILLIG mω3t~vil2ig, adj. -are. adv. = (†, Johansson Noraskog 3: 76 (cit. fr. 1678)), -VILLELIGA (†, Phrygius MRosengren B 6 b (1608), Swedberg Lefv. 501 (1714, 1729)), -VILLELIGEN (†, G1R 27: 283 (1557), Weise 1: 36 (1769)), -VILLIGEN (†, RA I. 1: 553 (1547), MeddNordM 1899—1900, s. 44 (1754)), -VILLIGLIGEN (†, AJGothus ThesEp. 1: 12 (1619)), -VILLIGT (Gyldenhielm Capt. S 2 b (1632) osv.), -VILJELIG (†, Carl IX Swar D 4 a (1606)), -VILJELIGA (†, PJGothus Bacmeister C 5 b (1600), PJAngermannus Visit. 206 (1605)), -VILJELIGEN (†, Schroderus Os. III. 1: 51, 53 (1635)).
1) (†) som göres av fri vilja l. med uppsåt l. avsiktligt; företrädesvis ss. adv.: av egen drift, frivilligt, avsiktligt, uppsåtligt; ofta med bibet. av (o. utan bestämd avgränsning från) 2, 4. En hollendere lop m[ed] sitt schip mothwilleligen i sanck för[nemp]de Hans Westphals schip widh Falsterboo räff. 2SthmTb. 5: 329 (1577). Hwar Barn äre förförde wordne, så skole the, aldenstund the icke mootwilligt syndat hafwa, föruthan Vpskoff blifwa vptagne (i församlingen). Schroderus Os. 1: 324 (1635). En Menniskja .. skal .. sig så förhålla at hon Hälsan på intet Sätt motvilligt fördärfvar. Aken Reseap. 118 (1746). Nohrborg 898 (c. 1765).
2) (†) som handlar självrådigt, efter sitt eget tycke, utan hänsyn till andra personer l. förefintliga bestämmelser l. allmän sed o. d.; egensinnig; självsvåldig, självrådig, okynnig; egensinnigt l. trotsigt övermodig; godtycklig; olydig, ostyrig; äv. om handling o. d.: självrådig, egensinnig, självsvåldig o. d.; jfr 1, 4, 5. RA I. 1: 443 (1545). Huilket för:de Adrian inth[et] achtede, vthen förde sam[m]e Cläde mothwilleligen häden på Jochim Schäls Pincke (dvs. pinka, ett slags fartyg) emoth för:ne förbudh. SthmTb. 8/10 1580. På thet at Kyrkiones Saker icke skole aff hwarjom och enom mootwilligen bortryckjas (skall man låta dugliga personer taga hand om den avlidne biskopens kvarlåtenskap). Schroderus Os. 2: 75 (1635). En ostyrig och motvillig pilt. Lagerström Bunyan 1: 120 (1727). Nordström Samh. 2: 38 (1840). — särsk.
a) i fråga om försummelse o. d., övergående i bet.: som göres l. sker utan laga förfall. RARP 1: 47 (1627). Uteblifver någon motvilligen utan laga förfall ifrån denna Sambling, .. plikte förste gången Säxton öre Silf:mt. MeddNordM 1899—1900, s. 44 (1754). Lagerbring 1Hist. 3: 501 (1776).
b) övergående i bet.: yster. At skaka håret när en skakar huffwodet, hörer kåta och motwiliga häster till. Hambræus Erasmus A 11 a (1620).
3) (†) lättsinnig (i sexuellt avseende), lösaktig; sexuellt lysten, kättjefull; skamlös, fräck; äv. oeg., om klädedräkt: frivol, oanständig; jfr 4. The Muskowiter .. togo .. Pigor och Jungfrur, oc dreffuo motwilligen sin skam medh them. Petreius Beskr. 2: 50 (1614); jfr 4. Forsius Fosz 467 (1621; om klädedräkt). Ekblad 189 (1764).
4) (†) allmännare: som handlar resp. (om handling) som göres av ond vilja l. i ont syfte o. d., som gör onda gärningar l. handlar illa l. som i ont syfte bedriver skadegörelse mot ngn, ond, illvillig; brottslig; ofta med bibet. av (o. svårt att skilja från) 1, 2, 3, 5. OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 139. En godh Politie .. (är behövlig) till att freda och beskydda the froma och spaakferdiga, och till att straffa the mootwillige. HSH 31: 25 (1663). (Konungen) förmodade, at Saxernas så väl som andras motvilliga företagande skulle snart förstöras. Nordberg C12 1: 499 (1740).
5) (†) tredskande, trotsig; halsstarrig; ogin; trilsk; äv. övergående i bet.: besvärlig, vrång o. d.; stundom svårt att skilja från 2, 4, 6. G1R 25: 41 (1555). Håkan i Skrikeboda hafuer en mottuilligh quinna. ÄARäfst 103 (1596). Hårdhet, trug och elak medfart tjäna allenast at göra honom (dvs. dragoxen) motvillig och istadig. Fischerström 2: 428 (1780). Borgerskapet var modfäldt; den Tyska besättningen på slottet (i Kalmar) så motvillig, att den, på hans uppmaning till tappert försvar, hotade.. (Gustav Vasa) med döden. Geijer SvFolkH 2: 11 (1834). Schulthess (1885).
6) som endast med svårighet kan förmås till ngt visst, som endast ogärna l. motsträvigt gör ngt; motsatt: beredvillig; om handling o. d.: som göres ogärna; ss. adv.: icke beredvilligt, ogärna; jfr 5. Ett motvilligt medgivande. Han gick endast motvilligt med på förslaget. Ekblad 169 (1764). Allmogen höll på att samlas på sina utsedda mötesplatser, men det gick trögt och motvilligt. Malmström Hist. 1: 75 (1855). Jag .. frågade .. om hon hade porträtt av honom. Hon tog motvilligt fram ett. Hallström Händ. 15 (1927). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. motvillig att (förr äv. till) göra ngt. Dee ähre alltijdh så mottvillige till hjelpa. RP 7: 463 (1639). PH 5: 3246 (1752).
7) (†) som är emot ngn l. ngt, fientligt sinnad; äv. med indir. obj. Envallsson Frunt. 28 (1793). (Konungen) hade .. redan hunnit att göra de hedniska Svearne sig motvilliga. Frey 1846, s. 497.
1) till 1: frivilligt, avsiktligt o. d.; ofta med bibet. av 2. RP 7: 549 (1639). SthmStadsord. 1: 128 (1657).
2) till 2, 4: självrådigt, egensinnigt, självsvåldigt; hänsynslöst, i strid med gällande bestämmelser; i egensinnigt l. trotsigt övermod; av ont uppsåt l. ond vilja, i syfte att skada. Bergv. 1: 200 (1649). Kempe Krigzpersp. 190 (1664). Finnes Bonden skyldig att hafwa motwilligt wis förhållit Båtsmannen hwad honom tilkommer, så blifwer .. der om äfwen ransakat. Stiernman Com. 5: 126 (1690). StadgEvangL 20/3 1735, s. B 1 a. särsk. till 2 a: utan laga förfall o. d. RARP 10: 284 (1668). LMil. 1: 71 (1680).
1) (†) till 1: fri vilja, uppsåtlighet, avsikt; äv. i uttr. egen motvillighet, eget förvållande; ofta med bibet. av (o. utan bestämd avgränsning från) 2. RA I. 2: 75 (1562). Then som slår omkull på Bordet, Stoop eller Glaas med motwilligheet, skal hans straff wara tree öhre. Stiernman Com. 1: 520 (1607). Humbla Landcr. 33 (1740).
2) (†) till 2, 4.
a) = motvilja 1; jfr 1, 4. OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 139. Effter för:de Simon Kock then schada aff mootwilligheet och icke aff rätt nödwern giorde. SthmTb. 13/2 1585. Hamb. (1700).
b) = motvilja 2; äv. i uttr. (be)driva l. bruka l. göra l. öva motvillighet. G1R 11: 363 (1537). Inga Studenter .. skole fördrijsta sigh at .. någon mootwilligheet bedrijfwa, med drijkenskap, swärmerij, .. fönsters uthslagande (osv.). Thyselius HdlLärov. 2: 30 (1613). RelCur. 371 (1682).
3) (†) till 3: kättja, lättfärdighet, lösaktighet; skamlöshet, fräckhet; äv.: otuktig gärning, otukt. Schroderus Dict. 147 (c. 1635). Strax the hafwa fullbordat medh them sin otilbörlige Mootwilligheet, tå dragha the .. Handen ifrån them, och låta them sittia vthi Neesa och Blygd. Schroderus Albert. 1: 136 (1639). Ekblad 401 (1764).
4) (†) till 5: tredskande, halsstarrighet, trots, oginhet, trilska; äv. övergående i bet.: vrånghet, besvärlighet; ofta svårt att skilja från 2, 5. HT 1895, s. 323 (1563). Bärendt (skall) utan någon drögzmåhl lefuerera .. för:de 3 T(unno)r Span(må)ll till Hans Hollendher, eller Bötha för mottwilighet. EkenäsDomb. 1: 53 (1641). SDS 1907, nr 100 A, s. 4 (1777).
5) till 6: egenskapen l. förhållandet att vara motvillig; jfr 4. Strinnholm Vas. 3: 136 (1823). Utan minsta motvillighet erkänner jag, att så länge Sverige kan bibehålla oförändrad den gamla representationsformen, så länge bör stafven deröfver icke brytas. HT 1915, s. 178 (1834). Hellström Malmros 251 (1931).
Spalt M 1503 band 17, 1945