Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MULTEN mul3ten2, adj. -tet; -tne, -tna; -tnare (gradf. dock föga br.). adv. -TET.
(numera mindre br.) i sht om (del av) organism l. ämne av organiskt ursprung: som (gm en naturlig upplösningsprocess) håller på att sönderfalla l. är sönderfallen till mull l. stoft, (mer l. mindre) multnad, förmultnad; rutten; murken; äv. mer l. mindre bildl. Schroderus Comenius c 8 b (1639). Fädrens multna been. ÖB 14 (1712). Den multna och håliga ek-stammen. Enbom Gessner 87 (1794). Med eröfrarns rätt vill jag slå ned / De multna skrankor, som det gamla Rom / Rest upp emellan mig och folkets hjertan! Hedberg Dagen 39 (1863). Hammar (1936). — jfr INNAN-MULTEN. — särsk. (numera bl. tillf.) om person l. sak, med särskild tanke på att det är länge sedan personen levat resp. saken varit i bruk o. d. Holofernes och Manasse / Äro multna ren. Bellman (BellmS) 2: 99 (c. 1767, 1791). Multna segerfanor, / Dem ej tiden vecklar ut. Böttiger 1: 157 (1844, 1856).
Spalt M 1546 band 17, 1945