Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARADOX par1adok4s, r. l. m. (RARP 17: 51 (1710) osv.), äv. (numera bl. ngn gg) n. (Runius (SVS) 2: 204 (1706), SvD(B) 1935, nr 168, s. 7); best. -en, ss. n. -et; pl. -er. Anm. Den lat.-gr. formen paradoxon förekommer (i bet. 2) i FörarbSvLag 1: 286 (1690; möjl. att uppfatta ss. adj.), Bark Bref 2: 19 (1705).
Ordformer
(-dox 1706 osv. -doxe 1768—1789)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. paradoks, t. paradox(on), eng. paradox, fr. paradoxe; av lat. paradoxum, paradoxon, substantivering av n. av adj. paradoxus (se PARADOX, adj.). — Jfr PARADOXAL, PARADOXI, PARADOXISK]
1) yttrande l. sats som innehåller motsägande l. oförenliga uppgifter; i sht (stil.) om ett elegant formulerat, kvickt, snillrikt yttrande av detta slag, vars motsägelse vid närmare eftertanke visar sig vara endast skenbar l. bl. formellt giltig o. som i själva värket innehåller l. pekar på en djup (ofta förbisedd) sanning; förr äv. allmännare, om ett (chockerande) orimligt l. osannolikt l. absurt påstående. Runius (SVS) 2: 204 (1706). Den Paradox, som Helvetius .. sökt göra rimlig, at nämligen alla felfritt organiserade menniskor skulle möjeligen kunna upbringas til enahanda högd af snille. Silfverhjelm InlAnimMagn. 1 (1787). Bildning är .. enligt en ypperlig paradox: ”det, som är kvar, sedan vi glömt allt, hvad vi lärt”. Verd. 1891, s. 97. Wrangel Dikten 119 (1912).
2) förhållandet att en företeelse uppvisar motstridiga l. motsägande l. skenbart med varandra oförenliga drag; äv. konkretare, om motsägelsefull företeelse o. d.; förr äv. allmännare: orimlighet, absurditet; osannolikhet; orimligt l. osannolikt förhållande o. d. Den hydrostatiska paradoxen (jfr 1), se HYDROSTATISK. RARP 17: 51 (1710). Detta högst angenäma sätt at resa (näml. till fots) .. är för den svenska fåfängan ännu til sin möjlighet et paradox. JournSvL 1799, s. 185. Kierkegaard har .. en otillfredsställande placering af det kristna paradoxet, fastän han känt det djupare än någon annan kristen tänkare. Söderblom StundVäxl. 1: 86 (1903, 1909). Hellström Malmros 203 (1931).
Ssgr (i allm. till 1): PARADOX-JAKT. [jfr nor. paradoksjakt] (i vitter stil, numera bl. tillf.) om (alltför) stor benägenhet att använda paradoxer. Rydberg Varia 37 (1890, 1894). —
-JÄGARE. [jfr d. paradoksjæger, nor. paradoksjeger] (i vitter stil, numera bl. tillf.) jfr -jakt, -makare. NF 5: 1349 (1882). —
-MAKARE. [jfr d. paradoksmager, nor. paradoksmaker] person som säger l. skriver en paradox l. paradoxer l. har benägenhet att uttrycka sig i paradoxer. GHT 1892, nr 172, s. 2. —
-MAKERI101004, äv. 103~002. handlingen att säga l. skriva paradoxer l. att uttrycka sig paradoxalt. Hammarsköld SvVitt. 2: 150 (1819). Wrangel Dikten 119 (1912). —
(2) -SYNANDE, p. adj. (†) som ser ut som en orimlighet. MLagerström (1757) hos Linné Bref I. 8: 177.

 

Spalt P 236 band 19, 1952

Webbansvarig