Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARALLELLOGRAM par1aläl1ωgram4, ngn gg -lä1l-, l. -og- l. -åg-, äv. 01004 (parallelogra´mm Weste; paralällográmm Dalin), sbst. o. adj.; ss. sbst. r. l. m. (Bergman VSmSkr. 126 (1825) osv.) ((†) n. Rålamb 1: 26 (1690), Weste (1807)); best. -grammen (ss. n. -grammet); pl. -grammer.
I. sbst.
1) geom. fyrhörning vars motstående sidor äro parallella; förr stundom i inskränktare anv., om rektangel. Rålamb 1: 29 (1690; om rektangel). TMatFysKemi 1921—22, s. 3. jfr HASTIGHETS-PARALLELLOGRAM. särsk. [jfr motsv. uttr. i t., eng. o. fr.] i uttr. krafternas parallellogram, om kraftparallellogram. VetAH 1818, s. 187. 19Årh. V. 1: 38 (1922). jfr KRAFT-PARALLELLOGRAM.
2) (förr) tekn. mekanism (bestående av rörligt förbundna hävstänger som bilda en parallellogramformad figur) med uppgift att överföra rätlinig rörelse till cirkulär l. cirkulär rörelse till rätlinig; ofta (efter uppfinnaren, den skotske fysikern James Watt, † 1819) benämnd Watts parallellogram. JournManuf. 3: 128 (1833). 2NF 33: 1057 (1922).
-TECKEN. mat., boktr. tecken som har formen av en parallellogram (rektangel l. romb). Fahlgrén Boktr. 35 (1853). —
-VÅG; pl. -ar. (i fackspr.) våg vars hävstänger o. tvärstänger äro förenade till en parallellogramformad figur. Moll Fys. 1: 99 (1897).
Spalt P 253 band 19, 1952