Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAMMANHANG sam3an~haŋ2, n.; best. -et; pl. =.
1) (utom i a, b o. d numera bl. tillf.) förhållandet att l. sätt varpå olika föremål l. områden l. ngts olika delar fysiskt hänga samman l. gm fysisk (materiell) förbindelse äro förenade med varandra. Såsom intet diur utan ledernas, ock kotornas inbördes sammanhang ock rätte bruk, sig väl kann röra; så (osv.). Tiällmann Gr. 165 (1696). Den enda främmande magt, med hvilken det svenska landet har något geografiskt sammanhang, är det ryska riket. Svedelius Statsk. 1: 1 (1868). — särsk.
a) i uttr. i sammanhang, sammanhängande, på ett sådant sätt att de olika föremålen l. områdena l. delarna varav ngt består hänga samman l. bilda ett sammanhängande helt l. ett stycke o. d.; utom tillf. numera bl. i uttr. i ett sammanhang (jfr 4). Desse asp-groupper och några små ensama Barr-hult, äro för obetydliga på så vidsträckta fält, och för litet i sammanhang till att kunna gifva behag. Linnerhielm 1Br. 161 (1797). En medelålders man .. med mustascher och polisonger i ett sammanhang. Strindberg RödaR 49 (1879). Till fastigheten höra följande egor, hvilka icke ligga i sammanhang med hvarandra. PT 1911, nr 207, s. 3. Önskemålet om varje hemmans ägors förläggande i ett sammanhang hade förverkligats genom enskiftesförordningarna. SvLantmät. 2: 127 (1928).
b) (vard., ngt skämts.) i uttr. skära ngt med sammanhang, i sammanhängande stycken. Jag tror steken ä skuren me sammanhang. Östergren (1937).
c) (†) (partiklars, molekylers) kohesion; jfr 2. VetAH 1748, s. 100. All förfarenhet instämmer däruti, att Järnets partiklar ibland alla Metaller hafwa det starkaste sammanhang eller dragande kraft till hwarandra. Rinman JärnH 315 (1782).
d) konkret(are), om ngt sammanhängande l. sammanfattningen av en grupp sammanhängande föremål l. delar o. d.; jfr e α, β, 6; numera nästan bl. i sådana uttr. som lossa l. skilja o. d. ngt från dess sammanhang, så att det icke hänger samman med ngt. En hop multnad Jord, som fordom varit ett menskeligit sammanhang. Kling Spect. O 1 b (1735). Vid kopparens förarbetning .. utdunstar en .. skadelig rök, hwilken .. sårar .. luftrörens och lungornes späda sammanhang. Kiellberg KonstnHandtv. Kopparsl. 4 (1753). Innan hjertat (vid likbesiktning) lossas från sitt sammanhang, granskas dess form och läge. SFS 1886, Bih. nr 26, s. 4. jfr (†): (Lat.) Catena .. (sv.) Kedja, sammanhang. Ekblad 48 (1764).
e) mer l. mindre oeg., i fråga om förening av olika framställningar l. delar av en framställning till en enhet; jfr 5, 6.
α) (†) i uttr. under ett sammanhang med ngt, om skrift: utgiven l. tryckt tillsammans med ngt (i samma skrift l. dyl.). Riksens Ständers ansökning .. at Tull- och Accise-Förordningarne måtte under et sammanhang med Tull-Taxan genom trycket utkomma. PH 2: 1452 (1739).
β) (†) sammanhängande parti av en framställning, avdelning, stycke l. dyl. (Det latinska ordet articulus) brukas .. figurligen för enn länk, ock någet särdeles sammanhang, såsom våre Christendoms stycken kallas artiklar. Tiällmann Gr. 165 (1696).
2) [jfr 1 c] (numera föga br.) förhållandet att ett ämnes beståndsdelar äro så förenade att ämnet bildar ett sammanhängande helt l. en (mer l. mindre seg) sammanhängande massa, sammanhängande konsistens, koherens; motsatt: lucker l. lös konsistens, sprödhet o. d. De flytande Materiers sammanhang. Triewald Förel. 2: 140 (1729, 1736). Mjukt och fast tackjern har nog sammanhang för att bära tyngder och ej åtskiljas af starka hammarslag. EconA 1808, febr. s. 117. Vackert skuren mandel rostas .., och därtill blandas något litet chokladmassa, så att sammanhang erhålles. Grafström Kond. 80 (1892). LB 4: 477 (1907).
3) (†) förhållandet att de olika enheterna (särsk. de enskilda personerna) i en trupp o. d. upprätthålla god förbindelse l. kontakt med varandra, med bibehållande av föreskrivna avstånd o. d., l. (allmännare) ha god sammanhållning o. d.; jfr 5 a, 9. Trupper som skola utföra et .. (bajonett-)anfall, böra .. iakttaga yttersta ordning och sammanhang. Lefrén Förel. 2: 36 (1817). Hvarje ryttare kan öka eller sakta rörelse-takten, så att sammanhang, d.v.s. rättning och slutning, bibehålles inom massan. Sylvan Vial 1: 177 (1863). Hjärne K12 100 (1902).
4) [jfr 1 a] bildl., i uttr. i ett sammanhang, äv. i sammanhang, i samband med vartannat (varandra); ofta med tanke på tidssamband: i (en) oavbruten l. fortlöpande följd, utan avbrott; på en gång, samtidigt; stundom: med detsamma, tvärt; jfr 5, 6. Omedelbart och i ett sammanhang. (Mål som) tillika ankomma både på Consistoriernes och Domstolarnes handläggning .. (böra) af Högste Domstolen i sammanhang granskas och afdömmas. Wallquist EcclSaml. 1—4: 317 (1790). Vad sålunda föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang skall icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket. SFS 1938, s. 576. Kemien ville han läsa och ta i ett sammanhang. Hedberg VackrTänd. 29 (1943). Det kan icke hjälpas, att om hjärnan (i samhällskroppen) råkar i olag, så går det galet, genast och i ett sammanhang. SvD(B) 1943, nr 72, s. 11.
5) bildl.: förhållandet att l. sätt varpå olika företeelser äro förenade l. hänga l. höra samman med varandra, relation; särsk. om begreppsmässigt, systematiskt, logiskt l. kausalt samband; äv. konkretare (se särsk. d); jfr 4, 7, 8, 9. Ngt står i l. äger l. har sammanhang med ngt. Det finns ett (nära) sammanhang mellan dessa båda företeelser. Påvisa, upptäcka, ana ngts sammanhang med ngt l. sammanhanget mellan två företeelser. Vad har detta för sammanhang med den fråga som vi nu diskutera? Kullin EngGr. 53 (1744). At inse Historiens sammanhang med Lagkunskapen. Schönberg Bref 1: VI (1800). Sammanhanget i släktena, sammanhanget i tiderna är samhällets mäktigaste lifskraft. Weibull LundLundag. 181 (1889). Det ligger i vår natur att ej nöja oss med mindre än att finna en orsak till allt, som sker, och ett sammanhang mellan företeelserna här i världen. Grimberg VärldH 2: 301 (1927). Det nära sammanhang, som fanns mellan Sveriges polska krig och det tyska, trädde för Gustav Adolf med varje år allt tydligare i dagen. Almquist VärldH 5: 83 (1933). För domkapitlet i Stockholms stad .. (skall) i fråga om ordningen för valens förrättande och vad därmed äger sammanhang i tillämpliga delar gälla vad i lagen .. föreskrives beträffande domkapitel i stift. SFS 1942, s. 546. — jfr BEGREPPS-, FÖLJD-, KAUSAL-, O-, ORSAKS-, TIDS-SAMMANHANG m. fl. — särsk.
a) (†) om kontakt l. förbindelse l. samröre l. samarbete mellan olika personer l. persongrupper l. samhällsenheter l. (i uttr. sammanhang med ngt) en persons osv. inblandning l. delaktighet i l. samröre med ngt. (Sveriges) sammanhang med Frankrikes företagande. HC11H 7: 22 (1697). Med Hr Vogels meningar har jag .. så litet sammanhang som med alla andra villo-meningar. CCGjörwell (1776) i HH XXXII. 1: 27. Att vara i förtroligt sammanhang med den onde. Gadelius Tro 1: 211 (i handl. fr. c. 1790). (Beskyllningen mot Schelling) att han står i sammanhang med Jesuiterna. Atterbom Minn. 148 (1818). Medgifvas måste, att genom R(ehnsköld)s högdragna förbehållsamhet under .. slaget (vid Poltava) intet sammanhang fanns emellan befälhafvarne. BL 12: 55 (1845). Det bristande sammanhanget inom Rådet. Crusenstolpe CJ III. 2: 236 (1846). Hvar och en (av de båda parterna, dvs. regering o. riksdag) handlar för sig, besluten fattas utan sammanhang, någon gång efter stundens intryck. RiksdP 1870, 1 K 2: 344; jfr 9.
b) i uttr. i sammanhang med ngt, i förbindelse l. samband med l. anknytning till ngt; stundom: på tal om l. apropå ngt (sagt l. inträffat); jfr d (γ). Jag vill i sammanhang härmed påpeka att (osv.). Holmberg 2: 622 (1795). Riksdagsordningen .. torde (konstitutions-)utskottet i sammanhang med regeringsformen få föreslå. Järta 1:53 (1809). Senare antog .. (Erik Larsson Smepust) namnet Dahlgren, antagligen i sammanhang med sin befordran till fänrik vid Dalregementet 1716. KKD 3: XVII (1907).
c) (†) sätt att förbinda satsdelar med varandra, språklig konstruktion o. d.; jfr 7. Tyska sammanhang måste nödvändigt ha öfvervälden i skriffterne. OvDalin (1735) i 2SAH 59: 189.
d) i konkretare anv., om de förbindelser l. samband som förbinda olika företeelser l. om de förbundna l. samhöriga företeelserna mer l. mindre klart uppfattade ss. ett samhörigt komplex l. en totalitet; stundom dels närmande sig bet.: förhållanden, omständigheter, miljö, situation, tillfälle, fall o. d., dels (i äldre ex.) närmande sig (o. i vissa fall utan bestämd avgränsning från) 6; jfr äv. 8 b. Ett fullkomligen afslutadt sammanhang kan ingen historia åstadkomma, ty intet svalg skiljer tiderna åt. Svedelius i 2SAH 49: 153 (1873). Historiska sammanhang upprepa sig aldrig. Fysisk-biologiska sammanhang fortfara eller återkomma beständigt. Steffen Lönarb. 309 (1900). Jag vädjar till de vidsynta personer, som kan bortse från individens intressen och uppgå i det stora sammanhanget, i en högre enhet. Moberg Rosell 216 (1932). Familjens ekonomi finns anledning att behandla i många sammanhang. Wigforss Minn. 1: 12 (1950). Genom själva sin namnlöshet förtäljer .. (författaren till Erikskrönikan) om sin miljö, sitt sammanhang. Andersson i 3SAH LXVI. 2: 168 (1956). I högofficiella sammanhang var hon stel och tillknäppt. VeckoJ 1957, nr 47, s. 48. Jag har några gånger i livet haft en sådan där raptus, då jag liksom lyfts ur stundens sammanhang. Siwertz Tråd. 77 (1957). — jfr BEGREPPS-, NATUR-, TIDS-SAMMANHANG m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. vara av ett sammanhang, sammanhänga ss. ett helt l. dyl. Then tilsammans utagerade och af ett sammanhang warande (rättegångs-)sak. Schmedeman Just. 1309 (1691).
β) om det komplex av företeelser l. omständigheter l. förhållanden som en viss företeelse hänger samman med l. hör till; i sådana uttr. som avhandla l. behandla l. se l. inordna l. sätta in ngt i sitt sammanhang l. i sitt rätta sammanhang l. hela sitt sammanhang, lösgöra l. lösrycka ngt ur l. från sitt sammanhang l. sammanhanget o. d. Weste FörslSAOB (c. 1815). Detta factum (dvs. vad ett käromål rör sig om) bör framställas i hela sitt sammanhang, d.v.s. med alla de omständigheter, som verkeligen höra till saken. Schrevelius CivPr. 187 (1853). Växtverlden, som genom .. (Linné) för första gången framstod i sitt vetenskapliga sammanhang. Odhner Lb. 281 (1869). Filologien, ett ämne, hvilket, lösryckt ur det allmänna kultur-historiska sammanhanget, så lätt kan urarta till ett andefattigt spel med ordformer. Snoilsky i 2SAH 52: 31 (1876). Förf. har .. genom att insätta .. (Frödings sociala dikter) i deras tidshistoriska sammanhang kunnat skänka en ny belysning åt deras stämningsinnehåll. NordT 1929, s. 405.
γ) i uttr. i detta sammanhang l. i (det) sammanhanget o. d., i samband med vad det i föreliggande fall är fråga om, i föreliggande fall l. situation, under föreliggande omständigheter; jfr b. KyrkohÅ 1925, s. 10. Äldst bland husdjuren i Europa är hunden, men då den sannolikt här ej användes som föda, intresserar den i detta sammanhang mindre. Bolin VFöda 26 (1933). Några pengar på postsparbanksboken har han inte mer, och den militära avlöningen är löjlig i sammanhanget (dvs. när det gäller att köpa en päls åt hans älskarinna). Hedberg VackrTänd. 168 (1943).
6) [jfr 1 d] mer l. mindre konkret: totalitet l. samling l. kollektiv l. hop av företeelser som äro förbundna l. sammansmälta med varandra, förening l. komplex av företeelser l. egenskaper; sammanhängande följd l. serie av händelser o. d.; numera nästan bl. ss. senare led i ssg l. elliptiskt för sådan; jfr 4, 5 d. Sylvius Mornay b 1 b (1674). (Kvinnorna) äro .. i mit tycke / Et sammanhang af högmod, swaghet, list och swek. Lindahl Syrinx 13 (1747). Det allmänna Lefvernet är merendels et Sammanhang af Små-saker. Lanærus Försök 69 (1788). Länge nog var vår förening (dvs. vårt äktenskap) blott / Ett evigt sammanhang af olyckor. Remmer Theat. 1: 173 (1814). När helgmålsljud ur tornet sprang, / Det blef ett väldigt sammanhang / Af skogssus, vågsorl, klockeklang. Wirsén Vis. 9 (1899). — jfr FÖLJD-, NATUR-, TANKE-SAMMANHANG. — särsk.
a) (†) om sällskap l. dyl. (En skribent) förmäler om ett helt sammanhang och Societet uti Thoulouse, hwilken mång swartkonstig ifrån döden befriat. Bergius Småsak. 6: 52 (i handl. fr. c. 1675).
b) om sammanfattningen av hela vår värld o. de företeelser som äro förbundna därmed; jfr 5 d; särsk. i uttr. världens sammanhang. Verldenes sammanhang. Schultze Ordb. 1681 (c. 1755). Detta trasliga sammanhanget vi kalle vår verld. Liljestråle ÅmVetA 1796, s. 55. I verldens stora sammanhang går ingen ting förloradt. Samtiden 1873, s. 47. jfr VÄRLDS-SAMMANHANG.
7) [jfr 1, 5, 6, 9] i fråga om det logiska sambandet mellan de olika elementen i en framställning. — jfr BETYDELSE-, SATS-SAMMANHANG.
a) förhållandet att de olika elementen i en muntlig framställning kontinuerligt följa på varandra (så att normala satser l. meningar l. sekvenser av meningar o. d. bildas) l. att de olika elementen i en muntlig l. skriftlig framställning äro förenade med varandra på ett logiskt l. redigt l. med hänsyn till begripligheten riktigt sätt (så att vad som säges l. skrives ger en begriplig l. klar l. avsedd mening); äv. närmande sig bet.: logisk reda, logik o. d. Lagerström Bunyan 2: 216 (1727). Eftertankan är (hos den berusade) trög; orden hafwa ej sammanhang. Weise 1: 195 (1769). Konungen skall i början, öfverväldigad af oro, hafva talat utan sammanhang. Malmström Hist. 6: 423 (1877). Östergren (1937). — särsk. (numera föga br.) i uttr. tala l. skriva o. d. med sammanhang l. tala l. skriva ngt o. d. i sammanhang, så att vad som säges resp. skrives osv. hänger samman l. ger en begriplig l. klar mening l. utmärkes av reda o. logik; jfr 9 slutet. Serenius (1741). At på Modersmålet lära fatta sina tankar i sammanhang och tydeliga ordasätt, så i tal som på papper. PH 7: 5014 (1760). Skrifva med sammanhang och styrka. Skolordn. XXIV (1778). (En examen för blivande lärare) borde, .. bestå i samtal, för att man måtte kunna utröna den examinerades ”redighet i begrepp och dess gåfvor att bestämdt och med sammanhang sig uttrycka”. Sprinchorn PedUtsk. 8 (i handl. fr. 1804). Uttrycka sig med sammanhang. WoH (1904). Han kan inte tala tre ord i sammanhang. Östergren (1937).
b) konkretare, dels om de till en betydelsemässig enhet (en normal sats l. mening l. sekvens av meningar o. d.) förenade elementen i en muntlig l. skriftlig framställning, dels om det logiska sambandet mellan de olika elementen i en sådan framställning; ofta med särskild tanke på den betydelse l. innebörd som en sådan betydelsemässig enhet resp. ett sådant samband ger åt en enskild detalj (ett ord l. uttryck o. d.) i framställningen; stundom dels liktydigt med: (ngts) omgivning (i framställningen), kontext, dels närmande sig bet.: innebörd, mening (jfr 8). Swedberg Cat. 333 (1709). (Det är nödvändigt) at man ser på hela sammanhanget. Hwilket jag plägar kalla en nyckel til meningens egenteliga förstånd. Dens. Schibb. 173 (1716). Efter det ju wisserligen står hwar och en fritt at förstå och likmätigt rätta sammanhanget tyda Sweriges Lag. Posten 1769, s. 401. Ännu större är .. (olägenheten av att ord med olika betydelse stavas på samma sätt), när tvetydigheter deraf uppkomma; ofta sådane, at vi sjelfva ej af sammanhanget kunna sluta till Författarens mening. Kellgren (SVS) 5: 89 (1787). I denna ramsa (dvs. ett stenografiskt återgivande av en sinnessjuk persons yttranden) äro sammanhangen alldeles sönderhackade och det hela utan varje förståelig mening. Wigert PsykSj. 2: 47 (1925). Nu har jag visst förlorat sammanhanget, kan du ta om det sista en gång till! Östergren (1937). Man kan t. ex. alltid fråga, om en viss språklig enhet är utbytbar eller inte mot en annan utan att betydelsen av sammanhanget i dess helhet ändras. Regnéll Sem. 141 (1958).
8) om det förhållandet att det ligger till l. förhåller sig med ngt l. att ngt har tillgått l. är beskaffat l. inrättat l. hänger ihop o. d. på ett visst sätt l. om det sätt varpå det ligger till l. förhåller sig med ngt l. ngt har tillgått osv., förhållande (se d. o. 3), beskaffenhet, (sak)läge; förlopp o. d.; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till 5 (om ngts förhållande l. tillstånd med avs. på dess relationer till l. samband, särsk. orsakssamband, med andra ting l. företeelser), i sht i förb. med verb med bet.: inse, upptäcka, få veta o. d. Inse rätta, verkliga sammanhanget. Först vid underrättelsen om konkursen stod sammanhanget klart för honom. Man måste (för att kunna ställa diagnos på en sjukdom) fråga nu hijt nu thijt, och således af then siukas eller andre närwarandes berättelse fatta thet rätta sammanhanget. Lindestolpe Fross. 5 (1717). Den bäste Domaren hade swårt at utleta rätta sammanhanget. Dalin Arg. 1: 14 (1732, 1754). Säkert är det, at minsta delen (av K. XII:s samtida) viste rätta sammanhanget (med avs. på underhandlingarna mellan K. XII o. konung August av Sachsen). Nordberg C12 1: 214 (1740). Snart kom jag .. på det klara med rätta sammanhanget. Idun 1890, s. 38. Pappa var fattig … Pappa brukade förklara sammanhanget vid middagsbordet: en skollärare hade så liten lön, att han, om han inte ägde en förmögenhet, måste vara fattig. Höijer Solv. 11 (1954). — jfr SAK-SAMMANHANG. — särsk.
a) (numera föga br.) med genitiv- l. prep.-attribut som anger vilken företeelses förhållanden osv. som avses; jfr c. Rätta sammanhanget utaf Huset, som Brigan innehafwer. HC11H 1: 123 (1687). (Vi) tacke Kongl. May:tt .., som i Nåder behagat underrätta des trogne Undersåtares och Ständers .. Uthskått om Sammanhanget och Beskaffenheeten af de uthrijkes Sakerne. Stiernman Riksd. 2097 (1693). En grundelig information om hwarie sysslas rätta egenskap och sammanhang. CivInstr. 77 (1694). Sakens sammanhang är detta, at (osv.). 2RARP I. 2: 43 (1720). Finnas icke många erender, hwilka wi omögeligen kunne bestrida; fast theras sammanhang och inra beskaffenhet är osz fördold? Bælter Christen 28 (1743, 1748). Jag berättade sakens sammanhang, såsom den verkligen tilldragit sig. Idun 1888, s. 225. Hur ofta tager det ej år, innan .. (skräddarna) genom sin praktik finna sammanhanget med vissa saker, vilka de redan från början kunnat finna i böcker för facket. Fröberg Skrädd. 135 (1941).
b) i pl.; ofta utan bestämd avgränsning från 5 d. Vår blick håller på att öppna sig för de mångfaldiga yttre och inre sammanhangen i vår tid. Norström EKey 141 (1902). Lo-Johansson Förf. 87 (1957).
c) (†) närmande sig bet.: redogörelse för l. besked om hur ngt förhåller sig l. tillgått l. är beskaffat; särsk. med prep.-uttr. som anger föremålet för redogörelsen osv. (i sådana uttr. som sammanhang av l. på ngt). På det k. Bror må hafwa ett sammanhang af hehla Campagnen, will iag begynna ifrån wårt opbrott. KKD 6: 78 (1708). Sedan Gustaf (Vasa) af .. (Hans Våghals) fått sammanhanget (i fråga om upproret i Västergötland), blef han bekymrad at stilla et upplopp, hwilket syntes honom det äfwentyrligaste, af alla dem han ännu igenomgått. Celsius G1 2: 22 (1753). Sådan är, i kårtaste sammanhang, själen af Sweriges Regerings sätt. Tessin Bref 2: 98 (1754). Min Baron gjorde mig en stor tjenst om han vore af den godheten och gaf mig sammanhanget på alla ryckten som hit ankomma. CAEhrensvärd Brev 1: 137 (1788).
9) förhållandet att de olika enheterna i en helhet sammanhållas på ett normalt sätt l. att ngt utmärkes av logik l. system l. metod l. konsekvens l. ordning o. reda o. d.; jfr 3, 7 a; numera bl. mera tillf., i anv. med jämförelsevis nära anslutning till 5; förr äv. i fråga om ordningen i en folkmassa l. ett samhälle o. d. Alt det, som med Police månde hafva gemenskap: Den Vetenskap, nämligen, som håller stora Samlingar (av folk) uti skick och sammanhang. Höpken ÅmVetA 1771, s. 12. (För inträde i rikets tjänst) skulle den ålder afvaktas, då mannavettet gifver stadga och sammanhang i utöfningen af ett större eller mindre embete. Nordin i 1SAH 2: 333 (1802). Du wåldet bröt och yran twang, / Och sällhet, ordning, sammanhang / Å nyo prydde jorden. Ps. 1819, 32: 4; jfr Ps. 1937, 509: 4. Bringa sammanhang i ngt. Östergren (1937). (Grekernas) starka sinne för regler, lagar, ordning, förnuftsbundet sammanhang. Wifstrand GrKultHFas. 7 (1950). — jfr O-SAMMANHANG. — särsk. (†) i uttr. göra ngt med sammanhang, med ordning o. reda, på ett ordentligt l. systematiskt sätt o. d.; jfr 7 a slutet. Jag (har) knapt återfått så mycket krafter, att jag med sammanhang kan uppvakta herr professorn (med en skrivelse). (Bladh o.) Hornstedt 121 (1784); jfr 7 a slutet. Han gör ingenting med sammanhang. Weste FörslSAOB (c. 1815).
10) (†) i uttr. i sammanhang med ngt, tillika med l. jämte ngt. Olivares släta anstalter i Italien, i sammanhang med Spanska Generalernes oskicklighet, bidrogo att Richelieus planer äfven der lyckades. FBurman i 1SAH 4: 118 (1791, 1809).
11) (†) i uttr. ett sammanhang till ngt, ngt som hänger samman l. hör ihop med ngt. Til samma Historia (dvs. Vilkinasagan) har jag ock så .. öfwersatt Niflunga Sagan, som är ett anhörigt sammanhang til förbemälta Werck. Peringskiöld Wilk. 1Föret. 4 (1715).
12) (†) förhållandet att l. sätt varpå olika företeelser passa samman, överensstämmelse l. dyl. Schultze Ordb. 1681 (c. 1755). (Kristianerna) vilja bringa de gamla judiska sägner, som de tillegnat sig, i sammanhang med deras lära. Rydberg Ath. 102 (1859).
(1 c) -KRAFT. (†) kohesionskraft. Sprinchorn PedUtsk. 11 (i handl. fr. 1804). Berzelius ÅrsbVetA 1846, s. 31. Ahlman (1872). —
-LÖS. (-hang- 1876. -hangs- 1849 osv.) [jfr t. zusammenhangslos]
1) (numera bl. tillf.) till 1, 2, om (kollektiv av) föremål l. om massa o. d.: som icke bilda(r) l. utgör(a) ett sammanhängande helt, som icke hänga resp. hänger samman. En sammanhangslös massa. Wikner Mater. 319 (1870; i bild). Mera finnes icke bevarat i Hyby av Harriemästarens arbete, om man undantar vissa sammanhangslösa färgspår på östtravéns norra vägg. Fornv. 1952, s. 73.
2) (†) till 3, om persongrupp: som icke håller samman o. d. Illa väpnade och sammanhangslösa hopar. Rydberg KultFörel. 6: 130 (1888).
3) till 5, om (totalitet bildad av) olika företeelser: som resp. vars olika element sakna samband med varandra l. icke hänga samman; jfr 5. Åtskilliga till utseendet sammanhangslösa gnomiska språk (dvs. tänkespråk). Melin JesuL 3: 203 (1849). Drömmarna .. är sammanhangslösa. Marc-Wogau FilDiskuss. 25 (1955).
4) till 7, om framställning: som är utan sammanhang, osammanhängande; stundom: förvirrad, osystematisk l. dyl. (jfr 5). Ett arbete, så brustet och sammanhangslöst till sin form (som Aristoteles’ poetik). Cygnæus 3: 45 (1853). För de äldre tiderna, där .. framställningen är ytterst torr och sammanhangslös, saknar .. (Messenius’ verk ”Scondia illustrata”) allt värde. SvLittH 1: 191 (1918). Medan hon åt, pratade hon hela tiden, forcerat och sammanhangslöst. Wändahl Stud. 103 (1929).
5) till 9, om företeelse av något slag, särsk. om handlande l. skeende l. tillstånd o. d.: som utgör en helhet vars olika element icke på ett normalt sätt sammanhållas, som utmärkes av brist på system l. metod l. ordning l. reda o. d., osystematisk, ometodisk, oordnad, oredig; inkonsekvent; förvirrad; löslig; slumpartad; äv. närmande sig bet.: meningslös; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till (o. stundom svårt att skilja från) 3; jfr äv. 4. Cavallin (1876). Min utbildning under året 1836 fick ett mycket sammanhangslöst förlopp. Lagus Pojk. 168 (1904). (Vissa förprickade ställen i boken) gingo ut på att visa, att kvinnan var löjlig, sammanhangslös, svagsint eller ond. Siwertz Eld. 242 (1916). Jag hade tagit hennes bannor som mera sammanhangslösa utslag av lust att plåga första bästa. Wägner Namnlös. 236 (1922); jfr 3. Försyndelser hämtades fram, begångna av olika personer vid olika tider, fyrtioårsgamla och månadsgamla om vartannat, i en enda sammanhangslös oreda. Heerberger NVard. 336 (1936). särsk. (†) om slump. Cygnæus 3: 22 (1853). Den råa sammanhangslösa slumpens werk. Ljunggren Est. 2: 75 (1860).
Avledn.: sammanhangslöshet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sammanhangslös l. osammanhängande o. d.
1) (numera bl. tillf.) till -lös 1. (Pojkarna som klättrade på taken) grubblade mycket på en utväg att med svävande stegar kunna avhjälpa denna onekliga sammanhangslöshet mellan de enskilda husen. Rosberg GammFolk 116 (1921).
4) till -lös 5. Lyceum I. 2: 148 (1810). Jag kände starkare än någonsin mitt eget livs drivande sammanhangslöshet. Siwertz Tråd. 80 (1957).
Spalt S 647 band 24, 1964