Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STEGEL ste3gel2, sbst.1, r. l. m.; best. -eln (Kulturen 1959, s. 24, osv.) ((†) -len Florman Anat. 1: 259 (1823: hornsteglens, gen.), Dens. Hushållsdj. 223 (1834)); pl. steglar.
Etymologi
[fsv. stikil, hornspets, pigg, sv. dial. stegel, kvicke i horn; etymologiskt identiskt med STICKEL, (horn)spets; jfr d. stejle, den inre, med pannbenet sammanvuxna benkärnan i horn, fvn. stikill, hornspets (nor. dial. stikel, pigg, torn), mlt. stekel, stickel (se STEKEL), fht. stihhil (t. Stichel, stickel; se STICKEL, gravyrredskap)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kvicke (se KVICKE, sbst.2 b); äv.: hornnabb. En Qvicka .. Slue eller Stegel (Cerisma) af en Uroxe. VetAH 1802, s. 279. Steglar af gumsar. TVeterLandth. 1877, s. 143. Först uppvärmdes hornet över en eld eller kokades, så att ”stegeln”, innanmätet, föll ut (innan skedmakarna började med sitt arbete). Kulturen 1959, s. 24.

 

Spalt S 11349 band 30, 1989

Webbansvarig