| Publicerad 2001 | Lämna synpunkter |
SÅNG soŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -er (Job 35: 10 (Bib. 1541) osv.) ((†) -ar Ef. 5: 19 (NT 1526: loffsongar), Östergren 4: 1263 (1934: ottesångar)).
1) handlingen att sjunga (se d. o. 1), sjungande; oftast konkretare, om den (med ord) sjungna följden av toner; stundom (jfr 3) äv. närmande sig koll. anv. av 4, mer l. mindre liktydigt med: sånger(na). Flerstämmig sång. Sång och musik. Sång och spel, se SPEL, sbst.1 9 i. Sången tystnar. Syr. 32: 6 (öv. 1536). Uti Församlingarna, skal man och så lofwa Gud med Sång, Speel och Music. Kyrkol. 13: 1 (1686). Under Påfwiska tiden i Swerige utgiorde Sången nästan hela Gudstiensten. Bælter Cerem. 317 (1760). Högre klinga skall en gång / Vår fosterländska sång. Runeberg (SVS) V. 1: 4 (1846). Nu hördes / .. tydligt / Ej blott sången, utan äfven Orden. Wennerberg 1: 200 (1881). Genom de fagra / Riken på jorden / Gå vi till paradis med sång. Ps. 1937, 21: 1. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Ef. 5: 19 (NT 1981). — jfr ALL-SÅNG (Hasselskog Grönk. 59 (1928)), DUETT-, GEHÖR-, KLAGO-, KONST-, KUPLETT-, KYRKO-, KÖR-, LOV-, OPERA-, PRIMA-VISTA-, PSALM-, ROMANS-, SAM-, SIREN-, SKOL-, SKÖN-, SOLO-, SORGE-, VÄXEL-SÅNG m. fl. — särsk.
a) om handlingen att sjunga betraktad ss. konst, sångkonst; äv. (o. i sht) om sång ss. undervisningsämne. Men Chenan Ja Leuiternas öffuerste, sångmestare, at han skulle vnderwisa them om sången. 1Krön. 16: 22 (Bib. 1541). At then Collega, som till sjungande är beqwämligast, måste antaga Directionem öfwer sången. Skolordn. 1724, s. 27. Läroämnen i småskola vare: kristendomskunskap, modersmålet .. räkning, teckning, sång och gymnastik. SFS 1882, nr 8, s. 10. MusikUtbSv. 8 (1998; om kurs vid musikhögskola). — jfr ELEMENTAR-, SKOL-SÅNG.
b) (numera mindre br.) i utvidgad anv. (jfr c), om grupp av personer som sjunger: grupp av sångare l. sångkör l. sångförening o. d. Kapellmästaren vare hufvudman för Orchestern, Choeuren och Sången. ReglKTheat. 1834, s. 4. ”Allmänna Sången” gick marsch omkring torget; jag gick i basen. Wennerberg 2: 1 (1848, 1882). Se’n firades graföl med buller och bång / .. och rikligt kalas hela sorgdagen lång / för bönder och gummor och byskolans sång. Scholander 1: 63 (1868).
c) i oeg. (l. (jfr b) utvidgad l. mer l. mindre bildl.) anv. Intet öra är dövt för den sång guldet sjunger, svarade kinesen. SvD 1935 enl. Östergren (1952). — särsk.
α) (i sht mus. l. i vitter stil) om sånglikt melodisk karaktär hos instrumentalmusik; äv., i ssgn SÅNG-FULL, i fråga om röst, språk o. d.; äv. i fråga om instrument med tanke på musiken från detta. Om en instrumental-musik som har en jemn gång och mycken harmoni, med få lopp och brytningar, säjs att Däri är mycken sång. Weste FörslSAOB (c. 1817). Sång. (dvs.) Röstens användande till återgifvandet af toner med eller utan ord. Äfven hvarje melodisk sats, med hänseende till dess angenäma och smältande uttryck. Höijer (1864). En rörande, elegisk sång i oboen. Norman MusUpps. 13 (1880).
β) (i sht i vitter stil) allmännare, i fråga om ngt (mer l. mindre sånglikt) ljudande l. klingande l. brusande l. dånande. Mig tycktes så ljuflig böljornas sång. Geijer Skald. 6 (1811). Glasens sång. Weste FörslSAOB (c. 1817). Han ville höra klangen / Af svärden än en gång, / Den välbekanta tonen / Af fältkanonens sång. Runeberg (SVS) V. 1: 34 (1848). Basunerna ljödo och karavanklockorna begynte åter sin sång mellan bergen. Hedin Tsangpo 1: 157 (1920). Nu brusar vinden. Barnen lyss på sången / från havet, mängd med måsens gälla skri. / Det är ju floden! Det är böljegången! Silfverstolpe Heml. 104 (1940). Det hördes från byns logar att något hänt. Ingen takt, ingen sång i slagorna. Salje NattBröd. 39 (1968). — jfr BÖLJ(E)-, SKÖLD-SÅNG.
γ) om ngt som inverkar på känslan på ett sätt som påminner om (ljuv) sång; äv. om ljuv känsla, särsk. i uttr. blodets sång l. sång i blodet o. d., om erotisk känsla, åtrå, lidelse. Sången i dikten hålles nere. Det är linier och färger, dagrar och skuggor, man frambesvärjer .. icke meningsrika tonfall, icke svällande eller flyende rörelse. Feilitzen Real. 3: 90 (1884). Det är en sötma, en vild förtrollning, en salig glömska — här (i S. Undsets kärleksskildringar) kan man verkligen tala om blodets sång, om passionen. Böök 4Sekl. 214 (1922, 1928). Vi ha bestämt inte upplevt lagen och evangeliet i kristendomen som vi borde göra, förkrosselsen och därefter syndernas förlåtelse som en personlig visshet. Hur skall det då kunna bli någon sång i hjärtat? Bolander HerrKr. 151 (1946). (Sven Lidmans dikter) har mer av sång i sig eller de är mer patetiska än någon av dessa franska poeter (Leconte de Lisle o. Heredia) skulle tillåta sig. SvLittTidskr. 1960, s. 50.
δ) (†) om handlingen att allmänt l. i vida kretsar omtala l. i tal l. skrift uppmärksamma ngt äv. med tanke på det därvid omtalade osv.; i uttr. göra mycken sång av ngt. Besynnerligha är .. (vishetens bok) j then Romerska Kyrkion så högt reknat, at vthaff någhro book j hela Scrifftenne, är näpligha så mykin sång giord, som vthaff henne. FörsprVish. BBb 3 a (Bib. 1541).
2) [sången utgör ett starkt inslag i den katolska gudstjänsten] i utvidgad anv., om gudstjänst l. andaktsstund; i ssgrna AFTON-, MORGON-, NATT-, OTTE-, PRIM-SÅNG.
3) [utvidgad anv. av 1] (i vitter stil) om l. liktydigt med: dikt (se DIKT, sbst.1 3 b), diktning (se DIKTNING, sbst.1 2 b, c), skaldekonst, poesi; särsk. i uttr. sägn och sång l. sång och saga; ofta mer l. mindre personifierat. Såg bland Skaldemör dig (dvs. sällheten) dväljande Sångens Son? Kellgren (SVS) 2: 363 (1794). Och skall, när sången pröfvar sina vingar, / han kretsa jemt i evigt samma ringar. FGrafström Dikt. 25 (1852, 1884). Runeberg (SVS) V. 3: 78 (1860: sägn och sång). Så långt vi blicka till baka finna vi på Island en vitter skola, en föreningspunkt för sång och saga. Rydqvist SSL 4: 2 (1868). Ej från en åldrad värld skall flykta sången, / Blott där hon hemtar mod i dagens qvalm. Wirsén Vint. 109 (1890). Räddad ur flammande bål svingar sig sången allen. / Sången odödlighet skänkt den strid, som vid Ilion striddes, / sången den väf, som i smyg refs af Penelope upp. Janzon Ov. 17 (1897). — jfr KONST-, MÄSTER-, PSALM-, SAGO-, SKALDE-SÅNG. — särsk. (numera föga br.) i uttr. sätta ngt i sång, liktydigt med: göra dikt l. poesi av ngt. De sägner här i sång jag satt, / Från gubbens läpp de stamma. Runeberg (SVS) V. 1: 13 (1848). Den drömmen vill i sång jag sätta / Att Edra sinnen glada göra. VLitt. 2: 144 (1902).
4) i individuell anv. (motsv. 1 o. 3): (sjungen) dikt l. visa o. d.; del av diktverk.
a) sjungen dikt l. visa l. sjunget parti av skådespel o. d., äv. med tanke särsk. på l. enbart om sjungen melodi l. den musikaliska kompositionen av en sång i ovan angivna bet.; äv. (i sht i vitter stil) i oeg. l. utvidgad anv. utan (närmare) tanke på sång i bet. 1 l. sångbarhet: (lyrisk) dikt l. visa. Iach hörde ena röst likerwisz som harpolekares, the ther leekte på theras harpor, Och the siwngo så som en ny sång. Upp. 14: 2 (NT 1526). Lät tigh behaga, Herre Christ, Mitt taal i thenna sången. Ps. 1695, 37: 7. Låter Kongl. Maj:t .. anmoda en hwar, som af Andeliga Sånger kan wara innehafware, at dem til Consistorium här i Stockholm insända. Wallquist EcclSaml. 1—4: 216 (1763). Och under dansen sjöngo de en helig sång / om Balder, om den fromme, hur han älskad var / utaf hvart väsen. Tegnér (TegnS) 4: 138 (1821). (Hon) sjöng de muntert vilda sånger, som brukade fladdra öfver väpnade och upprörda folkhopars tumult. Hallström Than. 39 (1900). Som få länder är Irland rikt på sånger och sägen, fastän ännu ingen har samlat dem. Wester Hambro IrlStrövt. 32 (1921). Fast han innerst inne hade velat dikta veka sånger om moderskärlek och blommor, hade han klätt sina dikter i en brynja av klasskamp och hat. Lo-Johansson Förf. 102 (1957). — jfr ANDAKTS-, AVSKEDS-, BARN-, BEGRAVNINGS-, BEVÄRINGS-, BRÖLLOPS-, DRYCKES-, FOLK-, FOSTERLANDS-, HYLLNINGS-, JUBEL-, JUL-, KAMP-, KLAGO-, KUNGS-, KYRKO-, LOV-, MINNES-, NATIONAL-, PSALM-, RALLAR-, RODDAR(E)-, SEGER-, SJÖMANS-, SKALDE-, SKOL-, SOLSKENS-, SOMMAR-, SORGE-, STAM-, VAGG-, VALL-, VANDRINGS-SÅNG m. fl. — särsk.
α) [efter t. lieder ohne worte] (numera bl. tillf.) i uttr. sånger utan ord, om pianostycken av sångkaraktär. Ljunggren Est. 2: 352 (1860).
β) (numera bl. mera tillf.) oeg.: om ngt mer l. mindre negativt l. irriterande o. d. som säges (med upprepning), särsk. i uttr. av typen sjunga en (l. samma) sång. Vthi thet andra Brefwet siunger förmeente Felix samma Sång, nemligen: At Biskoparna skole icke anklagas och dömmas. Schroderus Os. 1: 209 (1635). Staten skall köpa, staten skall låna ut, gå i borgen, skänka och ge efter — då blir allt bra, alla vinna, och ingen förlorar. Så låter känd sång. CNDBildt i 3SAH 16: 350 (1902). (Hushållerskan hade) föresatt sig att bli Bohms hustru .. Men Bohm ville inte höra på sådana sånger. Hellström Storm 417 (1935).
γ) (†) oeg.: i uttr. sjunga en sång med ngn, tillrättavisa ngn, läxa upp ngn. Det vet iag, at det ährendet (om korrespondens) har här hemma altid varit folket emot, och sedan hoffcantzleren är hem kommen, har han altid sungit en sång med gr. Gyllenstolpe. Bark Bref 2: 105 (1706).
b) litt.–vet. i (episkt) diktverk: avdelning. 18:e sången i Iliaden. En poetisk dikt, under titul af Det frälsta Svea, uti fem sånger; författade af Fru Hedvig Charlotta Nordenflycht. 2RARP 15: 272 (1746).
a) i fråga om fåglar; i sht om sångfåglars (frambringande av sitt) melodiska läte (erinrande om människosång l. om en sångmelodi). Gucku blir alt wijd sin gambla sång. Celsius Ordspr. 12: 411 (1714). Och som älskandes hviskning är källornas sorl, och som brudsång / är foglarnas sång. Tegnér (TegnS) 4: 105 (1825). Uppe i Närike har man kunnat höra grönsiskehanarnas sång redan i de första dagarna av april. Rosenius SvFågl. 2: 50 (1921). Utanför hörs en talgoxes snabba sång. Zetterström EnslBel. 62 (1981). — jfr FÅGEL-, LÄRK-, NÄKTERGALS-, PARNINGS-, SVANE-SÅNG m. fl.
b) i fråga om andra djur (med ett läte mera avlägset erinrande om en sång). Ren aftynade syrsornas sång på den sotiga muren. Runeberg (SVS) 3: 47 (1832). Vid sången fylles strupsäckarna (hos lövgrodorna) med luft. DjurVärld 7: 192 (1962). — jfr CIKAD-, GROD-, SYRSE-SÅNG.
-ANDE. (numera föga br.) jfr ande VI 1 a. Otto Lindblad, en af nordens älskligaste och friskaste sångandar. IllSvH 6: 231 (1881). —
-ANFÖRARE. sångledare; jfr anförare 1 e. Wid hvarje termins början må sånganförare wäljas .. Den som sålunda blifvit wald äger .. när han finner för godt sammankalla kamraterna till sångöfningar. ÅbSvUndH 34: 53 (1840). Ekonomiföreningens sånganförare Jonas Kihlgren tar ton. Expressen 7 ⁄ 2 2000, s. 16. —
-ANLÄGGNING~020. (i fackspr.) anläggning (se d. o. III 1 a α) för förstärkt återgivning av sång (vanl. bestående av mikrofon, förstärkare o. högtalare). SDS 20 ⁄ 11 1988, s. 25. —
(5) -APPARAT. (numera mindre br.) jfr apparat 3 b o. -organ. De med sångapparat försedda foglarna. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 152. Vårtbitarne äro .. rätvingar .. hannen med sångapparat, bestående af en, inom en hornartad ram utspänd membran, som genom täckvingarnes skakning emot hvarandra, sättes i en dallrande rörelse. Thomson Insect. 103 (1862). —
(1, 3, 4, 5) -ART. särsk.
1) till 1: art av sång, sätt att sjunga. Mankell Lb. 149 (1835). Gregorius den store, som i slutet av 500-talet organiserade den sångart, som därefter bär hans namn, en sträng, orygglig tonstil. TurÅ 1946, s. 237.
2) (i vitter stil, numera föga br.) till 3: diktart. Bergklint Vitt. 149 (1761). Romansen och Dramatiken .. äro mannaåldrens egendomliga sångarter. Atterbom Minn. 86 (1817). —
(1, 3, 4, 5) -ARTAD, p. adj. särsk.
2) till 1 (o. 3), 4, om diktning l. diktform l. (inslag i) annan språklig l. litterär produkt: som har viss karaktär av l. liknar sång l. en sång l. sånger. Lyrikens andra form omfattar den stora massan af det sångartade. Ljunggren Est. 2: 387 (1860). Ballad kallas en mellanform af episk och lyrisk diktning, en berättande dikt i sångartad form. 2NF 2: 786 (1904). De i folktron hållna sångartade berättelserna eller berättande sångerna .. rubriceras som romanser. Wrangel Dikten 230 (1912). De ljudmålande inslagen (i Frödings diktning) kunna emellertid också komma helt oförmedlat, som ett särskilt sång- eller trallartat avbrott: ”Ja vårn, ja, | ja vårn, ja, | tjong fadeladeli, | de ä e fina ti”. NordText. 1: 200 (1934). —
-ARTIST. jfr artist 1. Josephson Teaterregie 26 (1892). Orkesterföreningarna .. (har) yrkesmusiker, medan .. deltagarna i körsällskapens öfningar och konserter utgöras af amatörer .. fastän solopartierna pläga anförtros åt sångartister. 2NF 18: 1454 (1913). —
-AVDELNING~020.
1) (numera mindre br.) till 1 (a o.) b: avdelning (se d. o. 3 e) för undervisning i l. utövande av sång. JERydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 84. Vid undervisningen i sång kunna elever vid olika seminarieklasser sammanföras till sångafdelningar. SFS 1894, nr 94, s. 20.
2) till 4 a: avdelning (se d. o. 3 b) med l. för sånger. En sångavdelning, med svenska och norska sånger. TSvLärov. 1945, s. 335. —
-BEGÅVAD, p. adj.
1) till 1: som har sångbegåvning. Hon var som släkten sångbegåvad och sjöng för barnen. Pan 1926, s. 110.
2) till 3 (i vitter stil, numera bl. tillf.) i utvidgad anv., liktydigt med: begåvad för skaldekonst l. diktning. Den sångbegåfvade skalden. Lagerlöf HomOd. 275 (1908). —
-BEGÅVNING. som har begåvning l. goda anlag för sång; äv. om person: som har sådan begåvning. PT 1903, nr 303 B, s. 1. IllSvOrdb. (1955). —
(4) -BLAD. blad (se d. o. 2) med sång(er). Affischer Småskrifter Broschyrer Sångblad m. m. till Nykterhetsfolkets Dag 1930. Motorför. 1930, nr 5, s. 6. —
-BLINDBOCK~02 l. ~20. blindbock(slek) (se blindbock 1) i vilken den med bindel för ögonen försedda deltagaren pekar på ngn av de övriga i ring runt honom stående deltagarna, som efter honom sjunger en (kort) sång l. visa. Hubendick FlickLek. 61 (1879). —
(4) -BOK. (sång- c. 1541 osv. sånge- 1556—1684) [fsv. sangbok] bok med samling av sånger l. visor. Een liten songbook. KyrkohÅ 1958, s. 217 (c. 1541; titel). Regler .. med syfte att förbättra möjligheterna att utge vis- och sångböcker, avsedda för verksamheten inom exempelvis folkrörelserna. MotRiksd. 1975 ⁄ 76, nr 546. jfr koral-, psalm-, skol-sångbok. —
(1 c α) -BOTTEN. [jfr d. sangbund] (†) resonansbotten (se d. o. 1) klangbotten; äv. bildl.; jfr -bräde. VetAH 1741, s. 219. (J. Wellanders) poesis sångbotten är okonstlad känsla af en rättframhet och en naivitet. Levertin Wellander 145 (1897). Dens. 15: 138 (1909). —
-BRIGAD. i ssgn stabs-sångbrigad. brigad (se d. o. 4) som utför sång, brigad av sångare. Frälsningsarméns stabssångbrigad besöker Morkarla och Alunda på söndag. UNT 8 ⁄ 1 1937, s. 10. —
(5 b) -CIKADA, förr äv. -CIKAD. (numera mindre br.) sångstrit, cikada; jfr -cigal. Sångcikaden är bekant för sina warnande, men starkt larmande toner och den trummande gräshoppan frambringar ett ljud, som liknar en trumhwirfwel. Holmström Ström NatLb. 4: 78 (1852). NatVästerg. 162 (1951). —
(4) -CYKEL.
1) (numera föga br.) diktcykel. De enskilda sångcyklerna (i Kalevala) kunna härleda sig från olika tidsperioder. Retzius FinKran. 28 (1878). Sylwan (o. Bing) 1: 49 (1910).
2) samling av sånger; jfr cykel, sbst.1 3, o. -krans. Eberhard Eiser (har) .. skrivit en sångcykel för sopran och harpa till dikter av Lorca. ICAKurir. 1986, nr 43, s. 3. —
-DANS. (numera nästan bl. om ä. l. utländska förh.) dans under sång av de dansande. Lyceum 2: 202 (1811; hos indianstammar i Nordamerika). Ett utvaldt norskt ”bondungdomslag” .. (kommer) att på Skansen utföra sång- eller folkvisdansar. PT 1903, nr 121 A, s. 3. Sångdansen, sådan den ännu dansas på Färöarna, förklarar man som riddartidens dans, vilken uppstod i Frankrike och infördes i Norden omkring 1200. FoF 1931, s. 158. —
(1, 4 a) -DIKT. [jfr fvn. sǫngvadikt] (numera mindre br.) sångbar dikt l. dikt avsedd att sjungas. Hela Sämunds-Eddan bevisar, att den skandinaviska sångdikten upprinneligen är en lyrisk didaktik, lika djupt theosofisk som heroisk. Atterbom Siare 2: 6 (1843). (G. Wennerberg) återupplifvaren af den humoristiskt-musikaliska sångdikten. GLjunggren i 2SAH 43: 88 (1867). —
(4 a) -DIKTARE. diktare av sånger l. skapare av sångdikt(er). SvLittFT 1838, s. 57. (E. XIV var) äfven sångdiktare — i den dubbla meningen af skald- och tonkonstnär. Atterbom Siare 2: 49 (1843). Det (torde) vara sant, att .. (Kolmodin) näst efter Spegel och Svedberg är 1700-talets mest framstående andliga sångdiktare. WRudin i 3SAH 15: 250 (1900). —
-DJÄKNE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) djäkne (se d. o. 2) som bistår vid sången under gudstjänst; jfr -gosse. Broman Glys. 2: 106 (c. 1730). —
-DRAMA, förr äv. -DRAM. i sht teat. skådespel (betraktat ss. dikt- l. konstart) i vilket sång utgör den väsentligaste delen; opera (l. operett). Mankell Lb. 157 (1835: sångdramer). Sångdramat, där musiken överskyler både språkets och spelets ofullkomligheter. Alving SvLittH 2: 82 (1931). —
(1, 5 a) -DUELL. duell (se d. o. slutet) i sång; jfr -strid. Posse Fång. 132 (1931). ForsknFramst. 1986, nr 5, s. 7 (mellan fåglar). —
(1 a) -ELEV. jfr elev 2. Wieselgren Bild. 405 (1875, 1889). En sångelev måste ha till sin uppgift att studera såväl sång, som piano, harmoni i förening med tonträffning samt deklamation. Beyer Sång. 41 (1887). —
-EVANGELIST. (i vissa kretsar) evangelist (se d. o. 3) med sång ss. dominerande inslag i sitt framträdande. SvMorgBl. 1900, nr 40 B, s. 1. GbgP 9 ⁄ 12 1997, s. 52. —
(1, 4) -FEST. (numera mindre br.) fest (se d. o. 2) med sång; särsk. om stor tillställning (vanl. pågående under flera dagar) vid vilken sång framförs (av enskilda o. körer); jfr musik-fest. Atterbom Siare VI. 1: 153 (1852). Det bästa vi i Finland fått av den estniska rörelsen är våra sångfester. Estlander 11Årt. 2: 241 (1921). —
-FLYKT.
1) (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) till 3; jfr flykt, sbst.2 7 c. Skåda ej här ett ikariskt försök att följa din sångflygt. (Elgström o.) Ingelgren 329 (1811). Så ock går det oss äldre poeter, / som se yngre uppstiga från grenar, / när vi hetsa vår vingskjutna meter / till en sångflykt, som snubblar på stenar. Fröding Eftersk. 1: 110 (1898, 1910).
2) till 5, i sht zool.: fågels flykt (se flykt, sbst.2 1) under l. i förening med sång. FoFl. 1945, s. 137. Sånglärkan hänger .. uppe i luften och föredrar sina drillar under s. k. sångflykt. Schmitz KampUtrymmet 39 (1979). —
(1, 4 a) -FORM. form l. art av sång (l. sånger); framställningsform bestående av sång l. sånger (motsatt: sagoform l. dyl.); särsk. i uttr. i sångform; jfr -sätt 1, 2. 2VittAH 26: 324 (1869: i sång- eller sago-form). (Märkas må), att Holberg någon gång brukar slika moraliska versifierade tillägg, och Dalin har kanske ansett lämpligt att sätta detta i sångform. KJWarburg i 2SAH 59: 225 (1882). —
-FULL. (i sht i vitter stil) full (se full, adj. 2 a) av sång; särsk. till 1 c α—γ. Ey Seneca berömas, För sijn sångfulle Skrifft. Skogekär Bärgbo Klag. A 4 b (1658). När Hösten kommer .. då vill jag upgå med glädje på de sång-fulla vin-bergen. Enbom Gessner 130 (1794). Offenbach var germaniserad, sångfull, yster. Strindberg TjqvS 1: 212 (1886). —
(5 a) -FÅGEL. (sång- 1639 osv. sånge- 1702—1726)
1) fågel som har ett ((speciellt) vackert) melodiskt läte, fågel som sjunger ((speciellt) vackert); särsk. (numera mindre br.) om sådan fågel ss. burfågel; äv. (zool.) i speciellare anv.: fågel av den till tättingarna hörande underordningen Passeres l. Oscines (vars medlemmar alla har sångmuskelapparat men bara en del sångförmåga), särsk. i pl., om underordningen (äv. om motsvarighet härtill i ä. zoologisk systematik). Sångfoglar, hwilka .. (fågelfångaren) låter läfwa, inslutar han i Fogleburen. Schroderus Comenius 429 (1639). Sångfoglar fångas och skiötas. Berch Hush. 195 (1747). Gökar, dufvor, och flere af sångfoglar, som hade en angenäm röst uplifwade skogarna (på Tahiti). Cook 2Resa 103 (1783). Wi känna också uttrycken rofdjur och idislande djur, roffoglar och sångfoglar, såsom allmänna benämningar på flera åtskilda arter, hörande till en ordning. Holmström Ström NatLb. 1: 5 (1851). I jämförelse med fru Norrie var .. (fröken Johnson) näppeligen för mer än en pipande gråsparf mot en jublande sångfågel. NordRevy 1895, s. 42; jfr 2. Lärkan är åkerns sångfågel och vårens budbärare. Östergren (1952). DjurVärld 10: 223 (1963; i pl. om underordningen).
2) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl., (i fråga) om person; särsk. dels: (i sht skönsjungande) sångare l. sångerska, dels om (lyrisk) diktare l. skald (jfr sång 3); ngn gg äv. närmande sig bet.: lust till sång, sångglädje, sång (se d. o. 1 c γ) (i ngns inre). Tegnér Brev 3: 19 (1824). Biskop Franzén, Nordens älskeligaste sångfågel. Dens. (WB) 8: 135 (1836). (Tonsättaren J. C. F. Haeffners) kompositioner .. så vidt kringförda genom de öfver landet årligen från Upsala sig spridande skaror af sångfoglar, skola sent förgätas och tystna. Hellberg Samtida 4: 56 (1871). Inunder de låga taken / .. där trives du alltid bäst. / .. Sångfågeln i själen blir vaken, / och själen har åter fest! Vetterlund SkuggSal. 71 (1916). Grace Moore, filmens förnämsta sångfågel. UNT 5 ⁄ 2 1937, s. 2. Vera Lynn den engelska sångerskan som var de allierade soldaternas speciella sångfågel under andra världskriget. Arbetet(R) 10 ⁄ 5 1984, s. 26.
Ssgr (till 1): sångfågel- l. sångfågels-bo. (Ekorrarna) plundra mina sångfågelsbon på både ägg och ungar. Randel KällKök 35 (1928). Östergren (1952).
-bur. Songfogels-burarne förwandlades til Höns- och små-Kreaturs hus för Page-Tracteurer. Wrangel TessPal. 22 (1912). SAOL (1950).
-läte. Här i staden (Uppsala) dyrkar man ugglan — mörksens uf — den tål inte några sångfåglaläten. Strindberg Brev 1: 90 (1871). —
(3) -FÖRBUND. (numera föga br.) jfr förbund 6 b. Säg, minns du, glada sångförbund! / Hur modigt, hand i hand, / För tio år se’n denna stund / Det knöts, vårt brödraband? Atterbom SDikt. 2: 318 (1817, 1838). Ditt sångförbund (Svenska Akademien) ibland väl klandradt blifvit / .. Och dock hur gästfritt var ej hemmets sköte! Wirsén Vint. 179 (1890). —
(1 (o. 4 a)) -FÖREDRAG~002, äv. ~200. (i sht i fackspr.) sätt att exekvera sång (l. en sång l. sånger), sätt att sjunga; i sht förr äv. allmännare: exekverande l. framförande av sång (l. en sång l. sånger); jfr föredrag 3. Svahn LbMuntlFöredr. 1 (1903). Ett utmärkt textuttal samt ett sångföredrag, som endast undantagsvis offrar åt det sötaktiga. PT 1904, nr 214 A, s. 3. Verksamheten .. idkas stiftsvis dels genom sångföredrag .. vanligen af manskör. 2NF 27: 991 (1918). —
-FÖRENING. jfr förening 7 c o. -sällskap. SDS 1848, nr 14, s. 2. Snickarnes sångförening ville också vara med. Strindberg NRik. 123 (1882). En livlig håg uppstod .. att grunda allmänna sångföreningar för uppförandet av de stora körverken av Händel och Haydn. Norlind AMusH 647 (1921). —
-FÖRMÅGA.
1) (sådan l. sådan) förmåga att sjunga.
b) till 5, särsk. 5 a. Holmström Ström NatLb. 2: 34 (1852). Sångförmågan, hvaraf .. (sångfåglarna) erhållit sitt namn. 1Brehm 2: 1 (1875).
2) i metonymisk anv. av 1 a, om person med tanke på sångförmågan (i bet. 1 a); jfr förmåga 4. Den gamle, men ännu lifskraftige och minnesgode musikdirektör F., under hvars stämgaffel .. sångförmågorna gerna ordnade sig till stämmor. Quennerstedt Smål. 34 (1891). Kan fru Bendixson få rösten i sin makt, varder hon en erkännansvärd sångförmåga. SD(L) 1897, nr 533, s. 4. —
-GOSSE. (numera föga br.) korgosse (se korgosse, sbst.1, 2); jfr -pojke. Songgosze i en kyrka. Serenius (1741). Jag var under aftonbönen i kyrkan, som förrättades af 12 präster och 12 sånggåssar. Ferrner ResEur. 189 (1760). Jeanson o. Rabe 1: 87 (1927). —
-GRUPP. grupp (se d. o. 2) av personer som (uppträder o.) sjunger; jfr -sällskap. Estrad 1954, nr 6, s. 9. Jag hade andra vänner: FNL-gruppen där jag .. sjöng i sånggruppen Knutna Nävar eller Spruckna Röster. Andersson Snöljus 176 (1979). —
(3) -GUD. (numera mindre br.) manlig gudom som härskar över sång- o. skaldekonst; jfr -gudinna. (Biskop P. Winstrup) upplefde icke det företräde Krigsguden .. vann öfver Sångguden. Akademien förlorade godsen. Brunius Metr. 243 (1836). VvHeidenstam i 3SAH 25: 71 (1912). —
(3) -GUDINNA.
1) mytol. kvinnlig gudom som beskyddar o. härskar över (sången o.) skaldekonsten; särsk. om var o. en av de nio muserna i den grekiska mytologin (som äv. beskyddade o. härskade över andra sköna konster o. vetenskaperna), musa; jfr -mö 1. Ehrenadler Tel. 236 (1723).
2) (i vitter stil) i oeg. anv. av 1: sångmö (se d. o. 2). Nu, Sång-gudinna, hålt: Stämm af; Lägg bort titt Speel. Stiernhielm Jub. 151 (1644, 1668). Musæ Suethizantes, Thet är Sång-Gudinnor, Nuförst lärande Dichta och Spela på Swenska. Dens. MusæSueth. (1668; i titeln). Ändtlig ses den dag min Sång-Gudinna spådde. Frese VerldslD 45 (1716, 1726). (J. Wellander) tillät sig aldrig at skänka Sånggudinnorne mera af sin tid, än den som var i öfverskott på Samhällets fordran. Kellgren (SVS) 5: 17 (1785). Den Teater .. (G. III) helgade åt Svenska Sånggudinnorna, kallade Nationens vittraste Snillen till täflan. Broocman SvSpr. 101 (1810). I gymnasistdikterna .. fanns det färska spår av .. (A. Österlings) lätta och graciösa skånska sånggudinna. Asplund LivSmultr. 77 (1945). —
-GUDSTJÄNST~02 l. ~20. gudstjänst med förhållandevis mycket sång; särsk. i uttr. sång- och musikgudstjänst. SvD 11 ⁄ 8 1901, s. 5. I följande Kyrkor är det sång- och musikgudstjänst av Frälsningsarméns musikkårer från Alunda. UNT 30 ⁄ 12 1931, s. 2. —
-HUS. (sång- 1583—1914. sånga- c. 1670) [fsv. sanghus] (numera bl. i vissa trakter) kor (se kor, sbst.2 1). VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 27 (1583). H(err) Oluf badh församblingen komma fram i sånghuset till absolution. VDAkt. 1671, nr 66. (Lysviks kyrka) tilöktes först med Chor, eller, som det här kallas, Sånghus. Fernow Värmel. 299 (1773). Kor betyder kör, och sånghus kallas ännu i dag koret i gotlandskyrkorna. TurÅ 1914, s. 216.
Ssg (numera bl. i vissa trakter): sånghus-dörr. kordörr l. korportal. GotlLT 1852, nr 43, s. 2. Under medeltiden var korsångarenas plats framför högaltaret vid lektara- eller sånghusdörren, eller såsom, den derföre kallades kordörren, hvilken ledde genom korskranket till det upphöjda högkoret. FinKyrkohSP 5: 185 (1908). —
(1 c) -HÅL. (†) ljudhål (se d. o. 2), resonanshål; äv. oeg., om strupe. Weste 2: 1980 (1807). Det var längesedan jag riktigt spolade strupen; och han tål, min själ, många pytsar innan bara sånghålet blir klart. Sparre Sjökad. 294 (1850). (Sv.) sånghål, (fr.) ouie. Schulthess (1885). —
(4) -HÄFTE. jfr häfte, sbst.3, o. -bok. JAJosephson (1874) i Konstnärsbrev 1: 349. Små sånghäften (textböcker) till tjänst för ungdomsmöten ha utgifvits af bl. a. .. Jämtlands och Medelpads ungdomsförbund. Norrl. 2: 19 (1906). —
-IMPROVISATION. mus. jfr improvisation a. Musikhögskolan i Stockholm söker högskoleadjunkt i sångimprovisation. SvD 25 ⁄ 10 1988, s. 43. —
-INSTITUT. (numera mindre br.) = -skola 1. (Svenska Akademien) är .. ett sånginstitut för galande ungtuppar. Palmær Eldbr. 68 (1834). (Sv.) Sånginstitut .. (fr.) école .. de chant. Berndtson (1880). —
(1 a) -KLASS. pedag. klass (se d. o. 4) för undervisning o. övning i sång. Till underwisning uti Choralsången indelas Skolans alla Ynglingar .. uti twå, högst tre Sång-Classer. ÅbSvUndH 9: 11 (1820). (Läraren får) indela lärjungarna i sångklasser. LärovKomBet. 1884—85, 1: 237. Sångklasserna bestå av särskilt utvalda sångbegåvade barn i Stockholms folkskolor. TSvLärov. 1944, s. 246. Sångklasserna (från 1939), som idag kallas musikklasser, växte .. successivt ut med både realskola och gymnasium. I dag finns enbart musikklasser i Adolf Fredriks skola. Skolvärld. 1963, s. 487. —
-KLAV. (numera föga br.) klav (se klav, sbst.1 4) som anger läget av C till nedersta linjen på notplanet. Weste 1: 410 (1807). Schulthess (1885). —
(4) -KOMPONIST. (numera föga br.) jfr komponist 1 o. -kompositör. Hufwudsaken för en Sångkomponist är, utom studium och kännedom af den musikaliska teorien, en innerligen rörlig känsla för allt hwad Poesien äger sublimt och skönt. Polyfem IV. 18: 2 (1811). Wegelius MusH 3: 583 (1893). —
(1 a, 3) -KONST. (sång- 1640 osv. sånge- 1579—1712) färdigheten att sjunga mer l. mindre skolat l. riktigt l. konstfärdigt, konsten att sjunga; äv. om musik l. sång (o. sångdiktning) betraktad ss. en form av skön konst; förr äv. om dikt- l. skaldekonst. (Lat.) Musica .. (sv.) Songekonst. VarRerV 9 (1579). (Påven Leo III) war så wäl öfwat vthi Musica eller Sångekonsten, at han kunde göra Psalmer, och stälte vppå Loffsångerne een bättre och artigare Melodie .. än brukeligit war. Schroderus Os. 2: 359 (1635). Sedermera wisade Cantor scholungdomens wakra framsteg uti sångkonsten. ÅbSvUndH 83—84: 257 (1773). (J. G. Oxenstiernas) sångkonst steg ej med örnens uppflygt mot obekanta rymder för att förvåna; men han höjde sig, likt vårens sångare, på ett lagom afstånd från jorden. 2VittAH 15: 363 (1819, 1839). Ville man uppsöka en motsvarighet i vår Nord till Troubadourernas sång, så erbjöde den sig närmast i de sednaste Islands-skaldernas sångkonst. Atterbom Siare 2: 338 (1843). Hela sångkonsten består uti att andas väl. Beyer Sång. 24 (1887). De deltagare i övningskursen, som vid anställd prövning befunnits sakna anlag för sångkonst, (skall) vara befriade från deltagande i sångövningarna. SFS 1935, s. 202. —
-KONSTNÄR~02 l. ~20. jfr konstnär 2. Italien och Sverge .. hafva .. proportionsvis frambragt ett ganska stort antal af betydande sångkonstnärer. Tegnér SprMakt 26: 46 (1880). —
-KONSTNÄRINNA. jfr konstnärinna 1 o. -konstnär. Sällan har Stockholms opera haft en sådan röst och en sådan sångkonstnärinna som Matilda Grabow. Lundin NSthm 305 (1888). —
-KOR, sbst.1 (sång- 1699—1885. sånge- 1792—1797) (†) = kor, sbst.1 2, 3; äv. bildl., särsk. om sjungande fåglar (jfr fågel-kör). Hwad är wårt usle Lijf? En Kädia af all Jämmer. / Ett Sång-Chor, därest Ach och Weh tilsammans stämmer. Brobergen 179 (1699, 1708). All skogens snälla sånge chor har sjunkit uti dvala. Liljestråle Fid. 61 (1797). I synnerhet äro Antifonierna (den omväxlande Sången ifrån Altaret och Sångkoren eller Kantorn), behagliga. Mecklin BegTonk. 39 (1802). (Sv.) Sångkor, -kör, (fr.) chœur. Schulthess (1885). —
-KOR, sbst.2 (†) kor (se kor, sbst.2 1). Murenius AV 22 (1637). Samt at SångChoret framdeles nedrifwes och åtta alnar tillökes till lika storlek med den öfriga delen af Kyrkan. VDAkt. 1793, nr 327. —
-KRAFT. (numera bl. tillf.) jfr kraft 8 a. Sedan .. (avgående operachefen) nämnt, hvilka svaga förmågor vi egde att sätta på kapellmästareplatsen vid operans grundläggande .. och huru få utbildade sångkrafter vi egde (osv.). CRNyblom i 3SAH 5: 118 (1890). —
(4) -KRANS. (†) sångcykel; jfr krans 4 c. Atterbom Minnest. 2: 127 (1853). Sedan utgaf .. (S. Columbus) sin ”Bibliska Verld”, en andlig sångkrans. BEMalmström 1: 27 (c. 1860). —
-KULTUR. jfr kultur 7. Vi hörde .. (tenoren de Lucia) sjunga .. med en manlig, sympatisk stämma och den högsta sångkultur. Lundberg-Nyblom NorrstrArno 293 (1932). —
-KUNNIG.
1) som kan sjunga; äv.: som är (tillräckligt) skicklig i att sjunga (för att leda församlingssång l. uppträda som sångare o. d.). Klockare var i äldre tid någon sångkunnig bonde. JmtFmT 7: 185 (1921). Tre sångkunniga medlemmar af Göteborgs nation .. slöto sig samman (och bildade Kvartetten Longobarderna). LundagKron. 2: 271 (1921).
2) (i vitter stil, numera mindre br.) oeg. (jfr sång 3), liktydigt med: framstående l. kunnig i dikt- l. skaldekonst. Hvad? sångkunnige vän (Atterbom)! var detta ett ljud af din svansång? Hedborn 1: 211 (1808). Sångkunniga skalder / Såg jag .. och de bundo sig kransar / Där, i mitt lagerträds skugga och skygd. Wulff Petrarcab. 108 (1905). —
-KÄMPE. (numera mindre br.) om deltagare i sångarstrid; jfr -strid. Tavaststjerna Aho Folkl. 148 (1886). —
-LEDARE. ledare (se d. o. 1) l. dirigent (se d. o. 2) av sångkör; jfr -anförare. Lundell (1893). Stäminstrument .. oundgängligt .. för sångledare. KatalÅhlénHolm 95: 156 (1928). —
-LEK.
1) till 1: av sång beledsagad lek (i sht ringlek); särsk.: lek utförd med sång o. dans, danslek, ofta äv. kallad dans- och sånglek. Hvad som i allmänhet bör märkas vid .. yngre sånglekar, är deras enkla handling. Eichhorn Stud. 1: 29 (1869). Dans- och sång-lekar, i hvilkas glada dramatik mycken gammal poësi fortlefver: ”Väfva vadmal”; ”Skära hafre”; ”Aborren han leker” .. med flera. Bergman GotlSkildr. 236 (1882). Af de skandinaviska folken ha svenskarna .. längst bibehållit de fäderneärfda danslekarna (äfven benämnda ”sånglekar”). 2NF 5: 1325 (1906). Övningar i barngymnastik, rytmik och sånglek. PedT 1959, s. 206.
2) (†) till 1, om sång (ss. sällskaplig förströelse); äv. = konsert 3. Den som uti en, af åtskillige Personer och Speel bestående Sångleek allenast siunger wisze stycken .. kan dock intet kallas annat än en Sångare, men den som anförer hela Sångleken .. han är den rätte Mästaren. Ehrenadler Tel. 918 (1723). Med dessa folk-lekar (där även kvinnorna deltog) var då öfvergången gjord till det slags ännu ädlare lekar .. hvilka voro högsta uttrycket för nationens andliga lif, uttalande sig i toner, såsom sång-lek, fele-lek, harpo-lek. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 466 (1868).
3) (†) till 3 (äv. oeg. anv. av 2) ungefär liktydigt med: vitterlek (jfr lek 2 h). Ridderliga skalder, och deras barnsligt harmlösa sånglekar. Atterbom PoesH 4: 85 (1848). —
(1 a) -LEKTION. jfr lektion 4. I Malmö Skola hafva sånglektionerna .. varit inställda, emedan läraren (osv.). BerRevElLärov. 1843, s. 13. Hjalmar Söderberg roade sig en gång med att sjunga upp inför Musikaliska akademien utan att ha tagit en enda sånglektion; det negativa resultatet överraskade honom knappast. BBergman i 3SAH LXI. 2: 62 (1950). —
(1, 5) -LJUD.
1) (numera bl. mera tillf.) ljud utgörande sång, sjunget ljud; i sht i pl., särsk. liktydigt med: sång; förr äv. oeg. (jfr sång 3), om diktning. Geijer I. 3: 379 (1817). Tranér Anakr. 180 (1833; om ljud från cikada). Atterbom VittH 226 (1845; om diktning). Menniskoröstens sångljud uppstå genom (osv.). Wegelius Musikl. 2: 194 (1889). Moberg Nybygg. 111 (1956).
2) (†) vokal, självljud. Språkljuden äro af 2 slag: Sjelfljud eller Sångljud (vokaler) och Medljud (konsonanter). Thorelius SvSpr. 1 (1867). —
(1, 5 a) -LUST. Helig och Hiärtelig Sång-lust. Brask Sångl. (1690; titel). (Blåhake)Hanens sånglust tycks slappna betydligt, när kullen är fulltalig. FoFl. 1947, s. 113. —
-LUSTSPEL~02 l. ~20. lustspel (se d. o. 2) med väsentligt inslag av sång. Atterbom Siare VI. 1: 291 (1852). En komisk opera, som, särskilt i vådevillens, d. v. s. sånglustspelets form visat stor livskraft. Alving SvLittH 2: 81 (1931). —
(1, 3) -LYRIK. om lyrisk (se d. o. 3) sång; äv. om melodisk (se d. o. 2) poesi. Mera högstämd och gripande (än A. F. Lindblad) är J. A. Josephson (1818—80) i sin sköna sånglyrik, där fortfarande det melodiska är hufvudsak. 2NF 27: 1103 (1918). Det förtjänar att betonas — med hänsyn till utvecklingen fram mot 90-talets sånglyrik — hur Ola Hansson i sin fritt behandlade vers låter språket sjunga med sin egen sats och ordmelodi med bibehållen naturlig ordföljd. NysvSt. 1937, s. 153. —
-LÄKTARE. (numera mindre br.) läktare (se läktare, sbst.2) varifrån (kör)sång utförs; i sht i kyrka; jfr musik-läktare. Nilss och Zachriss för the togo neder sånglächtaren. VDR 1670, s. 227. SAOL (1973). —
(1 a) -LÄRA. (numera något ålderdomligt) lära(n) (se lära, sbst. 2) om sångkonsten; äv. närmande sig bet.: sångkonst; äv.: sång ss. läroämne; i sht förr äv.: lärobok i sång; jfr -skola. Såsom hjelpreda för de mindre underbyggde i sångläran har Dillners Psalmodikon blifvit inköpt i de flesta Församlingar. Tegnér (WB) 8: 110 (1836). I gymnastiken och sångläran måste eleven (dvs. den blivande läraren) wisa prof på skicklighet att anföra barnens öfningar. Oldberg Pedag. 169 (1843). Sånglära för skolans lägre klasser. Östergren (1952). —
(1 a) -LÄRARE. lärare i sång; jfr -mästare, -pedagog. Den ryktbare Wirtuosen och Sång-Läraren wid Köpenhamnska Eléve-Scholan Herr Siboni. DA 1825, nr 163, s. 1. —
(1 a) -LÄRARINNA. jfr -lärare; äv. bildl. Naturen var folkets sånglärarinna. Retzius FinKran. 128 (1878). (Sv.) Sånglärarinna .. (fr.) maîtresse .. de chant. Berndtson (1880). —
(5 a) -LÄRKA. zool. fågeln Alauda arvensis Lin. (som har en vacker sång o. sjunger flitigare än andra lärkarter), (vanlig) lärka. Sånglärkan .. som under sin upstigande flygt från åkerfälten, ständigt drillar och tirrar och hvars sång .. bevisar, at fläckar äro bara på fälten. Fischerström Mäl. 167 (1785). —
(1, 3, 5) -LÖS. jfr lös 17. Skall jag då ensam stum och sånglös vara? Sehlstedt 3: 36 (1867). (Statarklassen) var en lågmäld, sånglös, inåt och utåt resignerad klass. Lo-Johansson Soc. 219 (1958). —
(1, 4) -MELODI. jfr melodi 2 slutet. Då och då en munter, men oftast en svårmodig sångmelodi. Atterbom Minn. 494 (1818). —
(1 (a)) -METOD. metod (se d. o. 1) l. sätt att sjunga; äv.: metod (se d. o. 1 c α) att undervisa i l. att lära sig sång; jfr -skola 3. Sångmethoden är icke lysande, tvertom något enformig. JERydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 96. Hr Svensons röstresurser och fördelaktiga apparition skulle göra honom mycket användbar vid en större operascen, om han ville i tid söka utbilda sina gåfvor efter sundare sångmetod. NordRevy 1895, s. 231. Under Porpora hade .. (Haydn) haft goda tillfällen att lära känna den gedigna italienska sångmetoden. Norlind AMusH 483 (1921). —
(1 a) -METODIK. (i sht i fackspr.) jfr metodik 1 o. -metod. Svensson Sångmet. (1889; titel). Timlärare i .. sångmetodik med handledning. SvD 17 ⁄ 6 1971, s. 25. —
-MUSIK. (numera föga br.) musik i vilken (åtminstone) melodin utförs av sångröst(er), vokalmusik. Af alla arter Sång-Musik kommer Recitativet närmast Talet. Sånglära 31 (1814). (Kring mitten av 1800-talet) skrevs det sångmusik — nu åter skrivs det musik, som skall vara för sång, men varken är musik eller sång. SvTMusF 1920, s. 138. —
(5 a) -MUSKEL. (numera bl. mera tillf.) om var o. en av de parvis, nästan symmetriskt ordnade musklerna mellan luftstrupen o. bronkerna (som bildar den s. k. sångmuskelapparaten) hos sångfåglarna; i sht i pl. Nitzsch var .. den förste som classificerade .. (Menura lyra) rätt efter de s. k. sångmusklerne. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 200.
Ssg: sångmuskel-apparat. (numera bl. mera tillf.) av sångmusklerna bildad apparat (se d. o. 3 b) för frambringande av sång. Thorell Zool. 2: 173 (1861). —
-MÄSSA. (numera mindre br.) mässa (se d. o. 1) med (förhållandevis stort inslag av) sång. Dijkman AntEccl. 200 (1678, 1703). (Sv.) sångmessa .. (eng.) high-mass. Björkman (1889). —
(1 a) -MÄSTARE. [jfr t. sangmeister] (sång- 1541—1940. sånge- 1633) (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som undervisade l. ledde undervisning i sång l. ledde (kyrklig) körsång o. d., sånglärare resp. sångledare. Men Chenan Ja Leuiternas öffuerste, sångmestare, at han skulle vnderwisa them om sången. 1Krön. 16: 22 (Bib. 1541). Det är en farlig sak, att lära unga flickor drilla, ty då den sköna sjunger Do Re — blir sångmästaren lätt en dåre. Säfström FlickSöder 6 (1849). Sångmästaren ledde kyrkosången och war wanligen jemwäl klostrets historiegraf och bibliotekarie. LfF 1877, s. 72. I. A. Berg hade i egenskap av sångmästare vid kungl. teatern hand om Olof Strandbergs utbildning. AnderssonBrevväxl. 1: 392 (1940). —
1) (numera mindre br.) sånggudinna (se d. o. 1), musa. En af de nie Sångmör / Som vistas på den åldriga Olympen. JGOxenstierna 4: 233 (1815). SvOrdb. (1986).
2) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av 1, särsk. om (ngns) dikt l. skaldegåva, musa; äv. dels (se a) om kvinnlig diktare, dels (se b) om kvinna inspirerande till diktning l. besjungen i dikt; jfr -gudinna 2. ”Sen L — förlofvad är, / Han mig och Sångmön öfvergifvit. Leopold 3: 149 (1790, 1815). Du, som sannolikt är ännu äldre och innerligare förtrogen af hans Sångmö, kan kanske gifwa bättre skäl (till O. Lindblads erhållande av Svenska Akademiens guldmedalj). BvBeskow (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 150. Min sångmö är icke av Pinden, / hon är av Pungmakarbo. Karlfeldt FridLustg. 7 (1901). Min sångmö är för god att blifva pöbelns slinka. Runeberg NDikt. 107 (1902). särsk.
a) (numera mindre br.) om kvinnlig (ngn gg om manlig) diktare. Sturzen-Becker SvSkönl. 20 (1845; om A. M. Lenngren). Spångberg Hedin 71 (1925; om manlig diktare).
b) om kvinna inspirerande till l. besjungen i dikt. Raden av sångmör i den stora dikten, alltifrån Petrarcas Laura och Dantes Beatrice. Östergren (1952). —
-MÖTE. jfr möte 6. ÅbSvUndH 62: 142 (1866). Frälsningsarmén hade sitt vanliga sång- och talarmöte på torget. Palmqvist Oceaner 120 (1942). —
((1,) 4 a) -NOT. (numera mindre br.) not (se not, sbst.3 1) till sång; nästan bl. i pl.: noter till sång(er), noter att sjunga (o. spela) efter, noter. Juslenius 240 (1745). En vacker psalmbok med sångnoter. ÅbSvUndH 62: 51 (1893). SAOL (1973). —
-NUMMER. jfr nummer 6 b. Snällp. 1848, nr 14, s. 2. Tagen plats i soffan .. så ska’ vi traktera med ett sångnummer till. Jolin Ber. 2: 141 (1872). —
-ORGAN. (numera mindre br.) om röstorgan ss. använt för frambringande av sång. Sånglära 2 (1814). Under målbrottstiden .. måste mycken försigtighet användas om sångorganet hvilket då är att anse såsom i sjukdoms-tillstånd, ej skall för alltid förderfvas. Mankell Lb. 11 (1835). Beyer Sång. 18 (1887). —
(5 a) -PAPEGOJA. (numera mindre br.) papegojan Melopsittacus undulatus Shaw, undulat (som har en behaglig, kvittrande sång). FoFl. 1910, s. 189. —
-PARTI. i l. av skådespel o. d.: parti (se d. o. 2 c) bestående av sång, sjunget parti; särsk. (mus.) parti (se d. o. 2 a) för viss röst, sångstämma. Man tror sig .. hafwa gjort Mamsellerna Wåselius den rättwisa de förtjena, då man ger dem det wälförtjenta loford .. att Sång-partierne exeqveras med en precision och ett uttryck som ej lemnar något öfrigt att önska. Polyfem III. 30: 2 (1811). (Sv.) sångparti, (t.) [Sing-]Stimme. Auerbach (1913). Flera uppläsnings- och sångpartier (i gudstjänsten) utföras på modersmålet, färre på latin. ÅbSvUndH 1: 56 (1921). —
(1 a) -PEDAGOGIK. pedagogik tillämpad i sångundervisning; äv. om sångundervisning; jfr -pedagog. Jeanson o. Rabe 1: 142 (1927). Västerhaninge Kommunala Musikskola söker Timlärare i sångpedagogik. SvD(A) 10 ⁄ 12 1968, s. 22. —
(1 a) -PEDAGOGISK. som tillhör l. har avseende på sångundervisning; jfr -pedagogik. Idun 1930, s. 1033. —
-PERSONAL. (numera mindre br.) särsk. i fråga om teater: personal (se personal, sbst.1 2) med uppgift att sjunga. Mankell Lb. 155 (1835). —
-PJÄS. pjäs (se d. o. 9) som innehåller förhållandevis mycket sång; i sht förr särsk.: operett, äv.: opera; motsatt talpjäs. Polyfem I. 18: 2 (1810). (Fr.) un opera (sv.) sångpjes. Deleen Meidinger 272 (1825). Operor, operetter och andra sångpjeser. Dahlgren Theatr. 91 (1866). (Sv.) sångpjes, (fr.) opérette. Schulthess (1885). SAOL (1973). —
(5 a) -PLATS. (numera bl. mera tillf.) plats där fågel utför l. brukar utföra sin sång. (Gulhämplingen väljer) gärna sångplatser på torra grenar eller telefontrådar. FoFl. 1945, s. 137. —
(4 a) -POESI. särsk.: poesi som utgörs av sång(er). Ännu på 80-talet är Dylans sångpoesi levande tradition. DN 26 ⁄ 6 1991, s. B1. —
-PRÄST. (numera föga br.) inom romersk katolska kyrkan: präst med uppgift att vara sångledare. (Sv.) Song-prester, (eng.) Precentors. Serenius (1741). Afzelius Sag. 6: 51 (1851). —
-PRÖVNING. särsk. konkretare: sångprov. Läraren åligge att .. vid den allmänna sångpröfning, hvilken skall anställas vid början af hvarje termin .. taga noggrann kännedom om rösternas beskaffenhet. SFS 1895, nr 70, s. 6. —
-PÅLÄGG~02 l. ~20. (i fackspr.) i fråga om musik som spelas in (se spela in 8 b) i omgångar från olika instrument l. sjunges för senare samtidig avspelning (se spela av 5), om på sådant sätt inspelad l. pålagd sång. Don’t pass me by där Ringo (Starr) sjunger med dubbelt sångpålägg. SvD 29 ⁄ 11 1968, s. 12. —
(4 a) -REPERTOAR. jfr repertoar 2; äv. bildl. (jfr sång 5 a). Lundin NSthm 274 (1888). Förklaringen till att talgoxar har en sångrepertoar skulle vara att den ökar hanens chanser att effektivt försvara sitt revir. ForsknFramst. 1986, nr 5, s. 7. —
(1, 3, 4) -RIK. jfr rik, adj. 4 a δ. Ibland de bildade Europeiska språken torde kanske endast Italienskan och möjligen Spanskan vara mera sångrika (än svenskan). Mankell Lb. 90 (1835). Holger Drachmann! Många sångrika år har ni låtit förgå. Karlfeldt Tank. 177 (1905). Erfarenheten från det sångrika Finland visar, att en sång omöjligen kan bevara sig lika under sin vandring från trakt till trakt. Norrl. 3: 52 (1906). —
-ROLL. (numera mindre br.) jfr roll, sbst.1 2, o. -parti. Inlärandet af en större sångroll kostar dubbel tid och möda emot den af en lika betydlig talroll. HandlKTheat. 45 (1833). —
-ROP. (numera mindre br.) sångliknande rop l. lockton (för att locka (se locka, v.2 2) boskap). Johansson SmedBrukspatr. 188 (1933). —
-RUM. (numera bl. mera tillf.) rum för sångövning, särsk. för uppsjungning (se sjunga upp 4); jfr -sal. Wallquist EcclSaml. 5—8: 162 (1791). Sthm 3: 294 (1897). —
-RÖRELSE. (†) i pl.: gymnastiska rörelser utförda under o. beledsagade av sång. HJLing (1882) hos LGBranting 1: 259. —
-RÖST.
1) röst (se röst, sbst.3 1) (så l. så) tjänlig till sång, anlag för sång, förmåga att sjunga; äv. pregnant: bra l. vacker sångröst (i ovan angiven bet.), goda anlag för sång. M:ll Wäselius äger en utmärkt skön sångröst, klar, ljuf. JournLTh. 1810, s. 383. De gymnasister, som icke hade sångröst (skulle) omgifva .. (de kungligas) vagn som fackelbärare. Böttiger 6: 92 (1881). Mor hade sångröst, min närmast äldre syster ganska bra, och jag sjöng också med. Wigforss Minn. 1: 41 (1950).
2) sjungande röst l. sångstämma; särsk. övergående i bet.: sångare med viss stämma. En Choralbok måste ej inrättas enkom för Orgelspelaren, utan äfven för fyra sångröster. Phosph. 1810, s. 61. Guitarrer och sångröster klinga / Kring månsken-beglänsta palats. Atterbom SDikt. 2: 360 (1838). —
(4 a) -SAGA. [efter fr. chantefable] (numera mindre br.) om medeltida prosaverk med inströdda sånger. VLitt. 2: 79 (1902). 2NF 18: 406 (1912). —
(1 a) -SAL. sal (se sal, sbst.2 2) för övning l. undervisning i sång, särsk. (o. numera i sht i skildring av ä. förh.) om sådan sal vid läroverk. ÅbSvUndH 68—69: 179 (1732). SAOL (1998). —
-SATS. (del av) musikalisk komposition, sats (se d. o. 11) för sång. JERydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 97. Bergenson Mus. 80 (1903). —
-SCEN. (numera mindre br.) företrädesvis i sg. best., om den scenkonst som opera l. operett representerar (jfr scen 1 g); äv. i utvidgad anv., om teater som uppför operor l. operetter (jfr scen 1 f). DA 1824, nr 51, s. 2. Sångscenen hölls någorlunda uppe; Mozarts operor t. ex. uppfördes tidigt här (i Operahuset). Med den dramatiska var det klenare beställt. SvLittH 2: 514 (1919). —
(4 a) -SKATT. jfr skatt 2. Man må öfverhufvud icke föreställa sig, att vår Bibel innefattar Hebreernes hela lyriska sångskatt; lika litet, som att den innefattar deras hela vitterhet. Atterbom PoesH 1: 109 (1848). Under 1930- och 1940-talen gjorde man försök att genom de s.k. stamsångerna ge svenska folket en gemensam sångskatt. MotRiksd. 1981 ⁄ 82, nr 676, s. 13. —
-SKOLA. (sång- 1749 osv. sånge- 1582—1635)
1) skola (se skola, sbst.2 2) för undervisning i sång; äv. om samling sångare; jfr -institut. PErici Musæus 5: 63 b (1582). Gregorius Magnus .. inrättade i Rom offenteliga sångscholar. Bælter Cerem. 366 (1760).
2) lära om sång (motsv. skola, sbst.2 7); äv.: lärobok i sång (motsv. skola, sbst.2 5). Den gamla italienska sångskolan (har) utkämpat mången hård kamp i striden med den franska skolan, så väl i metod som i smak. Beyer Sång. 17 (1887). (Professor N. J. J. Masset) är känd genom en af honom utgifven sångskola. Därs. 21.
3) (numera mindre br.) om sångsätt l. sångmetod (motsv. skola, sbst.2 3). (Artistens) prestation stod onekligen ett trappsteg högre än kamraternas genom smak i röst, väl utbildad sångskola och rutin i spel. Norman MusUpps. 85 (1883). —
(4 a) -SMED. (numera föga br.) om sångdiktare; jfr smed 1 d. Hagberg Aristoph. 35 (1834; i sångtitel). (Oden) och hans hofgudar (de öfrige Asarne) kallas .. ”Liodasmider”, d. ä. Ljudsmeder, Sångsmeder, diktare af qväden. Atterbom VittH 142 (1845). Upsaliensarne hafva också haft en hel rad af sångsmeder, som satt deras inre känslovärld i toner. PT 1894, nr 159, s. 3. —
-SPEKTAKEL. (numera mindre br.) jfr spektakel 3 o. -pjäs, -spel. Intet annat slags sångspektakler (än vaudeviller) finge vidare .. förekomma på (Dramatiska Teatern). Dahlgren Theatr. 91 (1866). Nordensvan SvTeat. 1: 108 (1917). —
-SPEL. [jfr t. singspiel] skådespel (l. liknande sceniskt stycke l. framträdande) med (stort) inslag av sång (jfr operett o. -pjäs); särsk. om ett i början av 1700-talet (företrädesvis ss. operaparodi) uppkommet lättare teaterstycke med inslag av ackompanjerad sång. Psyches Sång- åkk frögdespel. Klemming DramLitt. 61 (boktitel fr. 1689). På Swenska Comiska Theatern .. upföres .. Bajocco och Serpilla, Sångspel af 2 Acter. SP 1792, nr 140, s. 3. Sångspel, detsamma som Opera. Detta lände honom (Gustaf III) vid komponerandet af Operor eller Sångspel till mycken förmån. PDAAtterbom (c. 1840) hos Grubbe EstetOrdl. Det krigiska sångspelet ”Estmötet” (av C. v. Zeipel). Atterbom Minnest. 2: 231 (1855). Sångspelet fick .. samma riktning och utseende som den franska komiska operan. Wegelius MusH 228 (1892). SohlmanMusiklex. (1952). —
-SPRÅK.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: språk (gm sin klangrikedom o. d.) lämpat för sång. Svenska språket .. innehåller långa, sköna vocaler, och man bör söka att bibehålla dess rang såsom sångspråk. Mankell Lb. 90 (1835).
2) (†) till 1: för lekändamål konstruerat språk där varje vokal upprepas efter tillfogat h-ljud (o. därmed gör talet mer sånglikt ljudande). Hubendick FlickLek. 144 (1879).
3) (numera mindre br.) till 3: diktar- l. skaldespråk; äv. övergående i bet.: versmått. Fornyrdarlag är .. det äldsta Nordiska sångspråket. Iduna 9: 43 (1822). —
2) (numera föga br.) till 3: stil som diktare har. Den omständlighet, som skildringarna ega, tillhör både diktslaget och Oxenstiernas sångstil. CDafWirsén i 2SAH 61: 206 (1884). —
-STOL. (sång- 1703—1905. sånge- 1617—1631) (†) pulpet att sjunga ifrån, särsk. om korstol; jfr stol, sbst.1 IV 1 c, 7. Hallenberg Hist. 4: 627 (i handl. fr. 1617). Hall KultInt. 28 (i handl. fr. 1631; om korstol). Bååth WagnerS 3: 31 (1905; i skildring av ä. förh.). —
-STRID. (numera bl. tillf.) strid (se strid, sbst. 2) utkämpad medelst sång, sångtävling (jfr -duell, -kämpe); äv. bildl., om strid mellan företrädare för olika typer av litteratur. CWBöttiger i 2SAH 47: 63 (1871; om litteraturstrid). Fries Grönl. 114 (1872). —
(5 b) -STRIT. entomol. individ l. art av insektsfamiljen Cicadidae vars hanar frambringar surrande ljud som kan kallas sång, cikada; jfr -cigal, -cikada. 1Brehm III. 2: 172 (1876). —
-STROF.
2) bildl.; jfr sång 5 a. Fåglarnas språk spänner över ett brett register, från enkla medfödda läten till komplexa inlärda sångstrofer. ForsknFramst. 1986, nr 5, s. 11. —
(1 c α) -STRÄNG. (numera mindre br.)
2) kvint (se kvint, sbst.1 2). Chanterelle .. fr. (”sångsträngen”), högsta strängen på stråk och knäppinstrument, särskilt violinens e-sträng (”kvinten”). 3NF 4: 891 (1925). —
-STUMP.
1) till 1, 4 a: (mycket) kort stycke sång, stump av en sång; visstump. SC 2: 164 (1821). Nej, vänta blott och hör en liten sångstump först. Thomander 3: 500 (1826).
2) bildl.; jfr sång 5 a. (Grönsiskehanen) kunde även dra till med en liten sångstump. Rosenius SvFågl. 2: 48 (1921). —
-STUND. sammankomst l. samling (av personer, särsk. barn) med sång; äv. bildl. (jfr sång 5 a). Wid sångstunden tackade Bröderne i hjertans ödmjukhet sin Herre och Gud. Oldendorp 2: 40 (1788). En sångstund vid boet i den första gryningen så ut på markerna, och (star)flocken finner sig själv på nytt. Rosenius SvFågl. 2: 137 (1922). Redan för treåringarna införs .. en daglig lek- eller sångstund på engelska. DN 18 ⁄ 12 1997, s. C1. —
(4 a) -STYCKE. (sång- 1757 osv. sånge- 1703) sång l. visa l. annat stycke vokalmusik; stycke (se d. o. 20 b) med sång l. vokalmusik; jfr -nummer. Huru desza sångestycken (under mässan) hafwa lydt .. skattas onödigt .. här ut vpställia. Dijkman AntEccl. 190 (1703). År 1793 den 8:de Martii, då Jubel-festen firades, hölts .. af underteknad Tal .. Acten börjades och slöts med Sångstycken. ÅbSvUndH 58: 444 (1793). Ett sångstycke af Blanche, Läkaren, gör lycka på den kungliga theatern. MolbechBrevveksl. 2: 334 (1845). Om Beethoven i sina större vokalkompositioner stundom förlorade sig i regioner, dit ej alla förmådde följa honom .. så kan detta dock ej sägas om hans Sångstycken vid pianot. Bauck 1MusH 214 (1862). —
-STÄMMA.
1) (numera mindre br.) stämma (se stämma, sbst.1 3); äv.: sångröst (jfr stämma, sbst.1 1). (Sv.) Sångstämma .. (fr.) La voix. Weste (1807). Han är treflig sällskapsmenniska med en liten nätt sångstämma. Roos ResAmer. 23 (1848). särsk. oeg. l. bildl., hos fågel (jfr stämma, sbst.1 1 f η γ’). Äfwen .. (strömstaren) har en liflig sångstämma. Holmström Ström NatLb. 2: 34 (1852).
2) mus. melodigång, stämma (se stämma, sbst.1 4), för sång. Det tildrager sig ock, at sång-stämman går i Octaver med Instrumenterna. Londée Kellner 63 (1739). —
(5 a) -SVAN. fågeln Cygnus cygnus Lin. (som (vid flykt i flock) har stark, klangfull sång); jfr sångar-svan. Tranér Anakr. 216 (1833). —
-SVAR. (numera bl. tillf.) svar (på hyllning l. skål o. d.) i form av sång. (Vid middagen) hördes .. (Bellman) för en skål, som utbragtes under stormande hyllningsrop, tacka med ett af ögonblicket ingifvet sång-svar. Atterbom Siare VI. 1: 29 (1852). —
-SYSTER. (numera bl. tillf.) om väninna med vilken ngn sjunger tillsammans. Jag gjorde .. bekantskap med fru Kraemers sångsyster .. (som) var hes och ej kunde sjunga. Geijer Brev 295 (1837). —
-SÄLLSKAP~02 l. ~20. sällskap för utövande av sång; jfr -förening, -grupp. Hvarje afton uppträder i Musiksalongen ett utmärkt Sångsällskap. SydSvD 10 ⁄ 9 1870, s. 1. —
-SÄTT.
1) till 1: sätt att sjunga; särsk. liktydigt med: stämföring. En betydlig gemenskap emellan sångsättet uti den äldre Grekiska kyrkan och den katholska under medeltiden. 2VittAH 22: 205 (1861). Hennerberg o. Norlind 2: 3 (1912; om stämföring).
2) (numera föga br.) till 3, om sätt att dikta l. skriva dikt l. poesi; särsk. med tanke på språket l. rytmen l. diktformen; äv. övergående i bet.: diktform. CDafWirsén i 3SAH 2: 312 (1887). (Vitalis) diktning är .. i sångsättet sällan musikalisk, merendels klanglös. Dens. Därs. 7: 63 (1892). Dantes lyriska sångformer äro väsäntligen sonetten, canzonen och ballatan .. Intet av dessa sångsätt har han .. uppfunnit. Wulff Dante 39 (1897).
3) till 5 a: sätt att sjunga. En sångfågel med något särskilt utmärkande i sitt sångsätt. Modin NorrlSkogVatt. 39 (1920). —
-TAL. (numera mindre br.) sångliknande tal; jfr -rop. SP 1788, nr 256, s. 2. Våra dialekter äro rika på benämningar på sådana höga mer eller mindre musikaliskt kultiverade rop och sångtal, som man begagnat ute i skog och mark för att göra sig hörd (hoja, hojta, tjoa o.s.v.). 2SvKulturb. 7—8: 42 (1937). —
-TAVLA. (sång- 1707—1958. sånge- 1722)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 4 a: tavla för att skriva noter, nottavla. VGR 1707, s. 115. Altartavlan är en gammal sångtavla, som härrör från skolans tillblivelse. SvD(A) 12 ⁄ 11 1958, s. 19.
2) (numera föga br.) till 1, bildl.: tavla målad i sång. Väl höfdes det, att just Drottningholms förtjusande park blef .. (Bellmans) sista omgifning af den svenska sommarnatur, som han i så många oförgängliga sångtaflor prisat. Atterbom Siare VI. 1: 35 (1852). —
-TEKNIK. om ngns teknik l. tekniska färdighet att sjunga; äv. pregnant, om god teknik osv. Den unga sångerskan hade nu ånyo tillfälle att ådagalägga, att hon är i besittning af en alldeles förträfflig sångteknik. SD 10 ⁄ 12 1892, s. 7. Bland det 10-tal sopraner, som äro engagerade (på Kungliga Operan), finns knappt en enda, som .. kan göra en opéra comique-roll med .. obesvärad sångteknik. NordRevy 1895, s. 137. —
-TEMA. mus. om sidotema (se d. o. 1) med sångbar karaktär. Andra temat (i första satsen av en sonat) .. benämnes sångtema, emedan det vanligtvis består af en sångbar melodi. Bauck 1Musikl. 2: 127 (1871). —
-TID. (sång- 1800 osv. sånge- 1701)
2) till 5 a, om tid (på våren, under fåglarnas parningstid) när fågelsång hörs (som intensivast). Foglarnes sångtid nalkas. Ossian 3: 63 (1800). —
-TIMME. (numera mindre br.) undervisningstimme i sång; äv.: andaktstimme med (starkt inslag av) sång, i uttr. bön- och sångtimme. Lind 1: 1425 (1749). Tvänne dagar i veckan skall hela Skolan hafva gemensam sångtimme. FörslSkolordn. 1817, s. 7. I den kanoniska lagen anbefalda sju bön- och sångtimmarna. Schybergson FinlH 1: 110 (1887). SAOL (1973). —
-TON.
1) till 1 (o. 4 a, 5 a), dels om var o. en av de toner som ingår i sång, dels: ton som utmärker sång, ton som är sång. Ibland skal .. (den vilde pojken, infångad 1724) om nattetid låta höra af sig en sångthon. Quensel Alm(Sthm) 1728, s. 37. Myrfogeln, i Sydamerika, sjunger åtta på hwarandra följande toner .. och således stiger konsten gradwis i foglarnes sångtoner. Holmström Ström NatLb. 2: 122 (1852). Botvid kände sig ung igen första gången han gick i kyrkan och hörde de gamla sångtonerna från barndomen. Strindberg SvÖ 2: 129 (1883).
2) till 1, allmännare l. oeg.: sångartad ton, sjungande ton(fall); äv.: stämbandston. Märkbarast var kanske olikheten i språket. Dalbykarlens sätt att afklippa de flesta ord och finnens sångton voro här (på södra sidan av Vitberget) försvunna. Schröder MinnSkog. 220 (1888). Låt .. (eleverna) veta, att skillnaden mellan f och v består däri, att v har sångton och f icke har sångton. Verd. 1888, s. 53. Vad som kanske verkar mest nytt är att .. (Strindberg) kan förläna .. (dialogen) en sångton, som alldeles osökt glider över till fri vers. MLamm i 3SAH LIII. 2: 24 (1942).
3) [eg. specialanv. av 2] (numera föga br.) i dikt l. vers: klang (se klang, sbst. 3 b); jfr sång 3. Min sångton var så ljuf, att från min hemort / Toulouse, drog Rom mig till sig. Bring Dante 284 (1913). —
(5 a) -TRAST. fågeln Turdus philomelos Brehm, taltrast (som har välljudande, behaglig sång). Klädran eller Sångtrasten .. som med sit mystrande läte vågar härma Näktergalen, och som hitkommer senare än de andra Trastar. Fischerström Mäl. 168 (1785). —
(1 a) -UNDERVISNING. undervisning i sång. Klockaren .. (bör) biträda wid sång-underwisningen i skolan. SFS 1846, nr 23, s. 16. —
(1 a) -UTBILDNING~020. utbildning avseende sångförmåga l. sångteknik, i sht av blivande yrkessångare. HågkLivsintr. 20: 206 (1939). —
-VECKA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i fråga om förhållanden vid läroverk l. skola, om (arbets)vecka strax före jul, påsk l. pingst då eleverna hade ledigt från övrig undervisning för att öva sig i sång inför den kyrkliga högtiden. VDAkt. 1694, nr 1285. Musikdirektör Bertil Rask håller en sångvecka. TSvLärov. 1954, s. 417. —
(4) -VERK. (numera föga br.) musikaliskt verk som utgörs av sånger. SthmFig. 1846, s. 78. Dahlgren Theatr. 90 (1866). —
(4) -VERS. (numera bl. mera tillf.) om vers l. strof i sång. Lagerbring HistLit. 247 (1748). Andersson Stråkh. 165 (1923). —
(1, 4 a) -VIS, sbst. o. adv. (sång- 1640—1885. sånge- 1650—1807)
I. (†) ss. sbst.; i uttr. i l. uti sångvis, i (form av) sånger. Schück VittA 1: 262 (i handl. fr. 1665). Åhr 1703. sammansatte jag Salomos Predikares tolffte Kapitel i songwis. Swedberg Lefw. 251 (1729). Lind (1749).
II. (numera föga br.) ss. adv.: i form av sång(er). Linc. Bbb 6 b (1640). Gudz wälgerningar Sångewijs at beröma. Kempe Psalt. Dedik. 2 (1650). Ett allegro, som sångewis upfördes. ÅbSvUndH 83—84: 192 (1746). (Då poesin) går at sjunga, så är det åtminstone at skärpa Lagen, som sångwis torde lättare inpräglas .. än då den prose är författad. Posten 1768, s. 209. (Sv.) sångvis, (fr.) en chantant; en chants. Schulthess (1885). —
(4 a) -VISA. (numera mindre br.) om visa som kan sjungas; äv. om dikt med drag av enkel visa. Folkvisan är .. även en sångvisa, och också detta förhållande äger betydelse för dess utdaning. Ek SvFolkv. 13 (1924). (J. G. Oxenstiernas) utsökta rokokopoem ”De fem sinnen” visar sig vara förebild för Kellgrens lilla sångvisa. Ek o. Ek Kellgren 2: 117 (1980; i skildring av ä. förh.). —
(1, 3) -VÄRLD. (numera föga br.) (fantasi)värld skildrad i sång. Operans fantastiska sångverld. Hammarsköld SvVitt. 2: 20 (1819). Den förglömda sångverlden af urfädrens guda- och hjeltesägner. PDAAtterbom i 2SAH 20: 116 (1840). —
(1, 3, 4) -ÄLSKANDE, p. adj. (numera mindre br.) som älskar sång. Atterbom VittH 210 (1845). Sextetten uteblef .. Hvarför vår sångälskande publik negligerades, är emellertid svårt att säga. LdVBl. 1888, nr 83, s. 3. —
-ÄNGEL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om den stjärngosse som bär trettondagsstjärnan, stjärnbärare. Celander NordJul 1: 42 (1928). —
-ÖVNING. abstr. o. (i sht) konkretare: övning i att sjunga. Utaf alla Sång-öfningar är den i Scalorna den svåraste och nödvändigaste. Sånglära 7 (1814). Elever, som äro stadda i målbrottet, böra befrias från deltagande i sångöfningarna. SFS 1894, nr 94, s. 20.
B (†): SÅNGA-HUS, se A.
C (†): SÅNGE-BOK, -FÅGEL, -KONST, -KOR, sbst.1, -MÄSTARE, -PROV, se A. —
(4 a) -SKALD. ”skald” (se skald, sbst.1 2) l. skaldestycke i form av sång. Sånge-skald, wid Hans Kongl. Höghets Hertig Adolph Fridrics Ankomst til Stockholm. Nordenflycht (SVS) 2: 8 (1745). —
-SKOLA, -STOL, -STYCKE, -TAVLA, -TID, -VIS, se A.
SÅNGBAR, adj. [jfr d. sangbar, t. sangbar] till 1: som är möjlig l. lätt att sjunga, som (i hög grad) lämpar sig för sång; jfr sjung-bar 1. (Sv.) Så’ngbar .. (fr.) Chantant, chantable, cantable, mélodieux. Weste (1807). I hwarje art af musik måste det melodiska, det sångbara, vara det förherrskande. Ljunggren Est. 1: 198 (1869). särsk.
a) om melodi l. stämma o. d. Vi anse t. ex. för en stor och ovärderlig fördel, att choralerna nu finnas sångbart satta i strängt fyrstämmig sats. Geijer I. 2: 158 (1833). Jag (är) ej säker på om finalkören är sångbar. Konstnärsbrev 1: 343 (1859). Stämmorna (i Mendelssohns körverk) äro i alla afseenden sångbara och deras väg är så fri från stötestenar, att de nästan ”sjunga sig själfva”. Wegelius MusH 461 (1893). jfr osångbar.
b) om dikt o. d. Många af .. (I. I. Dmitrievs) visor, som i allmänhet äro mycket sångbara, hafva trängt djupt ned bland folket. NF 3: 1311 (1880). Crusell, som gifvit musikalisk form åt den sångbara delen af ”Fritiofs saga”. CRNyblom i 2SAH 57: 51 (1880). (H. Nybloms) dikter är sångbara, hennes sagor böljar i dansrytm. Vallquist HNyblom 195 (1987).
c) (numera föga br.) om person: som är bra på att sjunga; äv. om fågel (jfr sång 5 a). Runeberg 6: 149 (1832; om fågel). Den sångbara flicktruppen väckte stor uppmärksamhet. GbgP 12 ⁄ 12 1951, s. 11. (Kantorn) överlämnade en lista på sångbara skolgossar. Samuelsson HALärovUpps. 212 (1952).
d) i utvidgad anv.: som påminner om sång; särsk. om instrumentalmusik: som gm jämn melodigång o. harmoni påminner om sång; äv. i överförd anv., om spelsätt: som frambringar jämn melodigång; äv. om ton i instrument. Weste FörslSAOB (c. 1817). Liksom öfriga från denna firma (dvs. A. Hoffman) utgångna (klaver)instrument, ega dessa en sångbar ton. SD(L) 1897, nr 321, s. 3. Bästa intrycket skänker hr Burmester i rent sångbara moment; då strömmar ur hans ypperliga instrument en skir flod av silverklingande, härligt sammansmälta och grupperade toner. Peterson-Berger Recens. 1: 181 (1903, 1923). I pianospelet lade .. (Bach) an på ett sångbart spelsätt. Jeanson o. Rabe 1: 230 (1927).
e) (numera bl. mera tillf.) om mänskligt språk; äv. om enskilt (slag av) språkljud. Särdeles i våra landskapsmål, visar a benägenhet att sjunka och fördunklas till mer eller mindre grumliga ä- (e-) eller å-ljud .. Dock är vårt modersmål ännu så rikt på rena och välljudande a, att det näst italienskan är det mest klangfulla och sångbara af Europas språk. NF 1: 1 (1875). Sångbara och icke-sångbara konsonanter. Verd. 1885, s. 178. S. k. franskt sångbart s-ljud i ord sådana som hossa. HTSkån. 2: 20 (1904).
SÅNGERSKA, f. [jfr d. sangerske; delvis till sångare] till 1: kvinna som sjunger (yrkesmässigt), kvinnlig sångare; jfr sjungerska. Wän tich icke til ena songirsko, at hon icke griper tich med sinne öffning. Syr. 9: 4 (öv. 1536). Wänjer man sig til sångerskor, blijr man aff them grijpen. Törning 159 (1677). Hr Landtm. anmälte, det Sångerskan vid H. k. Höghets Capell begiärt tilstånd at här på Riddarhuset få upföra en concert i morgon eftermiddagen. 2RARP 15: 208 (1746). (J. Lind) lefver nu uteslutande för sina barns uppfostran, och är en lika föredömlig maka och moder, som tillförene sångerska och skådespelerska. BvBeskow (1857) i 3SAH LXIII. 2: 68. Jag ägde också en skiva med den finska sångerskan Anneli Sari, som jag köpt för omslagets skull. Hylinger LångtFarväl 176 (1981). jfr alt-, gat-, hov-, kabaré-, koloratur-, konsert-, kuplett-, opera-, operett-, romans-, schlager-, varieté-, vis-sångerska m. fl. särsk.
a) i bildl. anv., särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) om fågel av honkön med vacker sång, sångfågelhona; jfr sång 5 a. Döttrarna (till taltrasten) blifva liksom mödrarna klena sångerskor, ty sången hos fåglarna är en gåfva, som hufvudsakligen är beskärd åt hannarna. LbFolksk. 142 (1893).
β) (förr) om ett slags belägringskanon (med tanke på ljudeffekter vid avfyrning); jfr näktergal 3 e. Näktergal eller Sångerska .. sköt 50 Markers kula. Törngren Artill. 2: 2 (1795). Inom Sverige ordnade Gustaf I. artilleriet hufvudsakligast efter tyskt mönster och införskref tyska ”byssegjutare”. De tyska benämningarna antogos äfven med någon försvenskning såsom: stora Moysan (Matzicanan), Sångerskan (Nachtigall), Munken (Qvartan) m. fl. Holmberg Artill. 3: 188 (1883).
b) (numera föga br.) om kvinnlig poet, skaldinna; jfr sång 3. Kellgren (SVS) 6: 49 (1775). Jag (Z. Topelius) beder om min tacksamma återhälsning till Thekla Knös .. denna älskliga sångerska. Konstnärsbrev 1: 335 (1857). —
SÅNGLIG, adj. [jfr d. sanglig] till 1: som har att göra med l. rör l. består av sång; äv. (motsv. sång 1 c) i utvidgad anv., om instrumentalmusik l. klang o. d.: som liknar l. påminner om sång, närmande sig l. övergående i bet.: klangfull. SvD 30 ⁄ 1 1904, s. 5. Handlingens intensitet, den åtstramade formen, musikens sångliga och melodiska tjuskraft. GHT 27 ⁄ 3 1934, s. 3. (Kyrkklockorna) lät, bara lät — med ett torrt, kort ljud som var ganska gällt, och ett som var lite mörkare, sångligare. Rådström Vinterbad. 26 (1949). Ett uppskattat inslag i pauser under mötet och debatterna var fru Karin Lassmarks .. sångliga medverkan. ÖgCorr. 15 ⁄ 6 1970, s. 16.
Spalt S 15933 band 33, 2001