| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVEAR sve3ar2, äv. (numera mindre br.) SVIAR, svi3ar2, m. //ig., pl. (Lag 1734, Föret. s. 2, osv.) ((†) -er Svart Ähr. 46 (1560), Dens. G1 70 (1561)); best. -na.
1) i fråga om förh. i förhistorisk o. ä. historisk tid, om individer av en nordgermansk folkstam som enligt ä. uppfattning hade sitt kärnområde i Uppland varifrån de spred sig till Mälarlandskapen (motsatt: götar); äv. (utom i slutet β β’ numera bl. ss. förled i ssgr) i fråga om förh. i senare historisk tid, om personer som härstammar från Svealand. The gamble Göters och Sweers Konungar. Svart Ähr. 46 (1560). Swerige är ifrån hedenhös ett fritt Rike: Thes Inbyggare Swear och Giöthar. Lag 1734, Föret. s. 2. Svear .. (dvs.) Inbyggare i Sveriges medlersta del. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ursprungligen .. voro Svear ej annat än Uplands invånare. Schlyter JurAfh. 2: 65 (1879). En annan fråga är, om den språkskillnad mellan göter och sydsvenskar, som Lundell uppvisat, bör anses som mera väsentlig än skillnaden mellan göter och svear. Hesselman Sveam. 68 (1905). (I slutet av 1130-talet) torde det uppländska biskopssätet ha flyttats från Sigtuna till Uppsala (Gamla Uppsala), där en domkyrka börjar uppföras på platsen för svearnas forna hednatempel. TurÅ 1942, s. 23. Sverige var inte på samma sätt som förr svearnas och götarnas land. Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 38 (1961). — jfr UPP-SVEAR. — särsk. i gen. pl. obest. i formen svea.
α) (†) i icke attributiv ställning, av modern språkkänsla i allm. uppfattat ss. beteckning för svearnas område (den ena av de båda huvuddelar av vilka Sverige bildats) l. Svealand; i förening med Göta, särsk. ss. beteckning för Sverige. Thenne Scandia innehåller i sigh twänne Konungerijken, thet ena är Swea och Götha, Swea Nordanskogh och Götha Sunnan .. thet andra Rijket är Norrijke. Skytte Or. C 3 a (1604). Magogh waar Noe Sonason, / Rådde för Swea medh stoor mon, / Vbbo hans Son bygde Vbsal, / Ther altidh är skedt Kongars waal. Messenius Disa 2 (1611). Hafuer .. Swea och Götha i mång hundrade åhr warit aff Konungar regerat förr än Danmarck. Tempeus Messenius 17 (1612). Rääf Ydre 1: 29 (1856).
β) i attributiv anv., för modern språkkänsla snarast uppfattat som ett oböjligt adjektivattribut.
α’) (†) liktydigt med: svears; särsk. i uttr. Svea rike, Svea land (jfr 2), svearnas rike. Messenius Disa 30 (1611). Svea rike ansågs för det förnämsta i äldre tider derföre, att det var sätet för de lysande och mycket prisade Asarne, samt derföre att Upsala ryktbara tempel der var beläget. SKL (1848). Auerbach (1913).
β’) (fullt br.) i namn på inrättningar, kårer, naturföreteelser o. d. som finns i l. representerar Svealand. Svea hovrätt. Svea livgarde. Svea artilleri. SKL 3: 290 (1848). Svea älv, gammal älvbädd i s. ö. Värmland. BonnierLex. (1966). Svea flygflottilj lades ned 1974. NE 17: 463 (1995).
Anm. till 1 slutet β α’. I nedanstående källa torde uttr. Swidhia rijke, svea rike, svearnas rike, svearike, Sverige, bero på felaktigt etymologiserande anslutning till SVEDJA, v. 1, jfr äv. SVEDJE-LAND. Thet tridhie (av Sveriges forna fem riken skulle vara) Vpland, Södermannaland och Nerike, och thetta skulle haffua warit thet yppersta rijket, och heetet Swerige eller Swidhia rijke. OPetri Kr. 14 (c. 1540).
2) (utom ss. förled i ssgn SVEA-SKÖLD numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) i utvidgad anv. av 1, ss. samlingsbeteckning för Sveriges befolkning, svenskar; särsk. i gen. pl. obest. i attributiv anv., för modern språkkänsla snarast uppfattat ss. ett oböjligt adjektivattribut liktydigt med: svenskars; särsk. (motsv. 1 slutet β α’) i uttr. Svea land l. rike, svenskarnas land, Sverige. Tu Swea Konung (dvs. G. II A.) godh, / Tin sköld skal tu påtagha, / Och gå thet Leyon moot. PolitVis. 284 (1647). SvRStBesl. 1697, mom. 1 (: Swea Inbyggiare). O Mine Fäders dygd! O fordne Sviars mod! / Jag är en son af Edert blod. Thorild (SVS) 1: 140 (1787). Samlens, Svear! icke nu kring thronen, men kring grafven. Sörjen, Svear! i grafven multnar Hjelte-armen. Wallin Rel. 2: 44 (1818, 1827). Så framstår i bronsen, för Svearnas syn, / Den siste bland Carlar som herrskat i Norden. Leopold 6: 351 (1823). Svea land, rike, (dvs.) Sverige. Dalin (1854). Svea rikes ärkebiskop. SvHandordb. (1966). Svea rike. SAOL (1998; angivet ss. ålderdomligt).
Anm. till 2. Formen svea, förr äv. suea, swea, svia, swia, eg. gen. pl. obest. av svear l. ellips av SVEA-RIKE l. SVEA-LAND l. uttr. svea rike l. svea land, uppträder i sht i ä. vitter stil, i sht i poesi, dels med neutralt genus ss. egennamn med bet.: Sverige l. Sveriges rike, dels med feminint genus ss. personifierad beteckning för Sverige osv.; jfr i liknande anv. DANA (se anm. 2 under DAN) o. GÖTA (se anm. under GÖT, sbst.1 2 a). Stiernhielm Parn. 3: 4 (1651, 1668). Så ähre belägne till watnen och landh / the sköneste dahlar i Swea. Landsm. II. 11: 3 (i handl. fr. c. 1662). Frisk opp mit Spél, ok siung en ung ok wackran Herre, / Som alle Sueries Barn, de större samt de smärre / I sine teelnings åhr den wisse hoppning gaf, / At blij sit Suea huld, ok slå dess Fijender braf. Columbus (SVS) 2: 195 (c. 1678). Jo börjad han, wårt Swea är / en Dame som stilla sitter, / Och sina gröna Lagrar skär, ⁄ Förnögd af Fogle-qwitter. Odel Sincl. 36 (1739; Hörnstr. uppl.). Hör oss, Svea, moder åt oss alla! Wennerberg 4: 19 (1853, 1885). — Ssgr, se SVEAR ssgr.
3) [eg. bildl. anv. av 1] om medlemmar av (den stockholmska år 1793 stiftade) Sveaorden, åren 1794—1830 benämnd Sällskapet svearna; särsk. (o. numera bl., mindre br., vard.) i uttr. leva svearna, leva rövare (se RÖVARE 1 d), särsk. med anspelning på (hemfärderna vid) ordenssällskapets uppsluppna utflykter; äv. oeg., opers.: väsnas. Här lefves Svearne. Åslund PoetUngd. 183 (1851). Hemfärderna från dylika fester (dvs. Sveaordens sommarfester) skedde alltid under buller och glam och i Stockholms folkspråk skall minnet deraf ännu vara bevaradt i uttrycket ”Lefva Svearne”. Lundin o. Strindberg GSthm 445 (1881). Jag kom upp i nästa trappavdelning, där det också skvalpade och levde svearna med byttor och annat trolltyg. Fröding ESkr. 2: 95 (1892). Det var inte förrän dan efter, som Albert saknade cigarretterna och började leva svearna. Nordström PatrAM 21 (1931). NE 17: 464 (1995).
(2) -DROTT. drott över svenskar, Sveriges drott. Wallin Rel. 4: 198 (1837). —
(2) -HULD. (†) huld (se huld, adj. 1 a) mot svearna l. Sverige. Them Swea-hulde Män, them wari Himmels lön. Stiernhielm Jub. 75 (1644, 1668). —
(1) -HÄR. här bestående av svear. Nordström Samh. 1: 105 (1839). —
(1, 2) -KONUNG l. -KUNG. i fråga om förh. i förhistorisk o. ä. historisk tid: konung över svear; i fråga om förh. i senare historisk tid: konung över svenskar. Wallquist EcclSaml. 1—4: 27 (1768). I den största Svea-kungens lära / Johan Baner blef som yngling närd. Nicander 1: 234 (1824). Efter långvariga strider mellan svearnas och götarnas konungaätter blevo sveakonungarna slutligen .. obestridda härskare även över götarnas land. Flodström SvFolk 3 (1918). —
(1) -LAG. lag som gällde i svealandskapen; i sht i pl. Reuterdahl SKH 1: 450 (1838). Till århundradets (dvs. 1200-talets) senare hälft dateras den bevarade redaktionen av Östgötalagen och den första av de kända svealagarna, Upplandslagen. Lindroth SvLärdH 1: 31 (1975). —
(1) -LAND. svearnas land (se d. o. 2 b); i sht om svearnas gamla centralbygd i Uppland o. de centrala Mälarlandskapen; förr äv. dels i inskränktare anv., om landskap i svearnas land l. område, dels i utvidgad anv., om landet Sverige (jfr svear 2). Messenius Disa 26 (1611). Den 24 i thenna månad (dvs. november) hade Swealand then olÿckan, at om morgonen förlora sin Stora och oförlikneliga drottning Ulrica Eleonora. ÅbSvUndH 83—84: 170 (i handl. fr. 1741). Upland blef moderlandet för Svearne .. Sedan spridde Svearne sig vidare ut, och bildade de andra Svealanden, i förhållande till hvilka moderlandet kallades Upland och de der boende Svear Upsvear, det är det förnämsta landet, de förnämsta Svearne. Nordström Samh. 1: 1 (1839). Boplatser från den yngre stenåldern äro upptäckta på många ställen i Skåne och andra delar af Götaland men äfven i Svealand. SvH 1: 51 (1903).
(1) -LANDSKAP~20 l. ~02. landskap i svearnas gamla centralbygd. Nordström Samh. 1: 2 (1839). —
(1) -LÄNDSK. som bor l. finns i l. tillhör l. härstammar från l. gäller Svealand resp. dess inbyggare l. det språk som där talas. Rig 1966, s. 42. —
(1, 2) -MAN. i pl., i fråga om förh. i förhistorisk o. ä. historisk tid: svear (se d. o. 1); i fråga om senare historisk tid: svenskar. Thenne Dag är hög och helig Swea-Män. Stiernhielm Fägn. 87 (1643, 1668). Wäl an; i Swea-Män, och så hwar vnger Swän, / I rusten eder til. Därs. 88. Förr Sveamän höllo allshärjarting / Med sköldgny och vapenbrak. Böttiger 1: 130 (1856). —
(1) -MÅL. eg.: svenska språket sådant det talas i de trakter som en gång tillhört svearnas område; numera bl. (språkv.) om grupp av sv. folkmål som (huvudsakligen) talas i Svealand (med Uppland som centrum). Gambla Swea- och Götha-Måles Fatebvr. Stiernhielm (1643; boktitel). I Stockholm, och öfver hufvud der Svea-målet uttalas rent. Rydqvist SSL 4: 198 (1868). De egentliga sveamålen, hvilka (med mycket få undantag, mest af rent individuell art) äga endast icke skorrande r. Noreen VS 1: 108 (1903). Drottningen (i Ryssland) .. hälsade främlingarna på klart sveamål, ty hon var Olov Skötkonungs dotter. Heidenstam Svensk. 1: 113 (1908). De svenska dialekterna inom Sverge kunna indelas i följande fem huvudgrupper, uppräknade från norr till söder: 1. norrländska mål; 2. sveamål; 3. götamål; 4. gottländska; 5. sydsvenska mål. Flodström SvFolk 196 (1918). —
(1 slutet β α’ , 2) -RIKE. i fråga om förh. i förhistorisk o. ä. historisk tid: svearnas rike; äv. i uttr. Svea- och Götarike, ss. beteckning för Sverige; i fråga om förh. i senare historisk tid, om Sverige. Ach Gud! wil man på-tänkia, / Hur’ bistert thet såg vth, när Swea-Rijk’ blef änkia. Stiernhielm Jub. 10 (1644, 1668). Såsom Swearijke är af Hedna-Wärld sammankommit, så hafwa och thes Inbyggare ringa eller ingen kundskap haft, om thet Guddomeliga wäsendet. Kyrkol. 1686, Föret. s. 2 a. Svearike bestod fordom af tu särskilda riken, Svea och Göta, hwilka förr många hundrade år sedan vordo till ett rike förenada. Boding ÅngermHush. 1 (1747). Sverge (eller, såsom det efter härledningen ännu oftast skrives, Sverige) är ”svearike”, svearnas rike. Flodström SvFolk 1 (1918). —
(2) -SKÖLD. (i fackspr.) om stämpel för tenn (införd 1752) i form av ett märke med formen av en med tre kronor försedd sköld. Från 1752 infördes som kontrollstämpel (i tennet) sveaskölden. Rig 1925, s. 184. Löfgren TenngjH I. 3: 150 (1950). —
(1, 2) -VÄLDE(T). (i fråga om förh. i förhistorisk o. ä. historisk tid) om svearnas välde; i fråga om förh. i senare historisk tid, om Sverige. Stiernhielm EvUlf. Gloss. 81 (1670). Ynglinga Sagan förtäljer, som kändt är, att från Odens tid och till Konung Agnes död voro de höfdingar, som sutto i Upsala, envåldshöfdingar (ensamt herrskande) öfver allt Sveavälde. Nordström Samh. 1: 2 (1839). Enligt en reseskildring från slutet av 800-talet hörde till sveaväldet, väl icke Skåne .. men Blekinge, Möre, Öland och Gottland (det sistnämnda, en gammal fristat, till en början troligen blott som ”syssla”, d. v. s. skatteland). Flodström SvFolk 4 (1918).
Spalt S 14978 band 32, 1999