| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRBRYTA förbry4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förbry´ta Weste; förbry`ta Dalin), v. -er, -bröt, -bröto, -brutit, -bruten; se för övr. BRYTA. vbalsbst. -ANDE (numera bl. i bet. 6, Brask Pufendorf Hist. 257 (1680; i bet. 5 i konkretare anv.), NF 9: 1483 (1885; i bet. 6)), -ELSE (se under avledn.), -NING (†, EkenäsDomb. 1: 156 (1652; i bet. 6), Nordberg C12 1: 643 (1740; i bet. 2)); -ARE (se d. o.), -ERSKA (se under avledn.); jfr FÖR-BROTT.
1) (†) förtaga kraften av (ngt); upphäva (ngts) värkan; försvaga, mildra, stilla; jfr BRYTA 24 o. 25. Ther thesse (dvs. läkemedlen) .. komma i Magan, stadna the någon stund, hwar theras Krafft til störste delen förbrytes och förminskas. Hiärne Suurbr. 21 (1679). Tiselius Vätter 1: 102 (1723).
2) (†) förändra (ngt); refl.: förändras, övergå (i ngt annat); jfr BRYTA 27. Att alle the grendzer på bådhe sidhor schole blifwe fasth holdne och ingelunde framdeles förbrythes. SvTr. V. 1: 104 (1596). Om någon dör af Froszan, .. så dör han, när han fryser, eller i thet samma, som kölden skal förbryta sig i heta. Linder Fross. 26 (1717). Nordberg C12 1: 643 (1740).
3) (†) bilda (ngt) gm förändring (av ngt annat); förvanska, förvränga, förvrida; jfr BRYTA 28. Rudbeck Atl. 2: 92 (1689). Italiänerne handla sitt af Latinen förbrutna tungomåhl med största försichtighet. Hiärne Orth. 18 (1717).
4) (†) med obj. betecknande ed, avtal, lag, plikt, fredstillstånd o. d.: bryta, överträda, kränka; jfr BRYTA 34. GR 6: 103 (1529). The tre bönder, szom Edzörett forbrutit haffua. Därs. 13: 117 (1540). (Freden) den han intet på något sätt wille förbryta. Widekindi KrijgH 376 (1671). Oelreich 54 (1755).
a) (†) abs. Thär rydzerne förbryte och annerlunde handle her i rijketh ähnn som tilbörligith ähr, dhå motte ther utöffver straffes effter Sverigis lag. GR 28: 139 (1558). Biberg 3: 279 (c. 1823).
b) (numera i sht i högre stil) med pron. i n. sg. ss. obj.: göra (ngt) o. därigm begå ett brott l. en förseelse, göra sig skyldig till (ngt brottsligt), begå. Enär (dvs. när helst som) nogon förnähm Person (i Japan) .. förbrutit nogot emoot Keysaren. RelCur. 281 (1682). Jag tror, du allvarsamt på mig är ond? / Hvad har jag då förbrutit? Atterbom LÖ 2: 36 (1827). Jag är för stolt att se en annan, / en skuldlös, sona / hvad jag förbröt. Heidenstam Vallf. 142 (1888).
c) refl.: göra sig skyldig till brott l. förbrytelse l. förseelse; numera knappast br. utom i förening med bestämning angivande brottets l. förseelsens föremål l. art l. grad; särsk. i förb. med prep. (e)mot: bryta mot (ngt), försynda sig l. fela mot (ngn l. ngt). GR 3: 87 (1526). Hvilcke såsom helsth sich her emooth förbrythe, .. the schole varde till lijffvet straffede uthan alle nåde. Därs. 27: 283 (1557). När en borgare förbryter sigh emoot stadzens lagh. LPetri 3Post. 42 a (1555). Förbryter sig någon emot honom, så förlåter han straxt. Dalin Arg. 2: 269 (1734, 1754). Om en Officer förbryter sig blir han degraderad till gemen på viss tid. BtKännVLand 2: 110 (1760). Vari har jag då förbrutit mig eller syndat, eftersom du så häftigt förföljer mig? 1Mos. 31: 36 (Bib. 1917). — särsk.
α) (numera i sht i högre stil) med innehållsobj.: förbryta sig (mot ngn) i (ngt). Hwad jagh migh haar förbrutit, / Haar tu (Jesus) i grafwen slutit. Ps. 1695, 292: 5; jfr Ps. 1819, 176: 5. Jag tillgifver Athenarne allt hvad de förbrutit sig emot mig. Carlstedt Her. 3: 305 (1833).
β) (†) i förb. med prep. med: försynda sig gm (ngt). 4Mos. 5: 6 (Bib. 1541). The som med Hordoms Last sig förbryta. Kyrkol. 15: 7 (1686). Bellman Gell. 34 (1793).
γ) i förb. med prep. på.
α’) (†) försynda sig l. fela mot (ngn l. ngt). Medh the eedher som så almenneliga brukas, förbryter menniskian sich på gud sielffuan. OPetri 4: 377 (1539). Sahlstedt Hofart. 148 (1720).
β’) (numera bl. ngn gg i bibliskt spr.) förgripa sig på (ngns ägodelar o. d.). Förbröt icke Achan .. sigh på thet spillgiffna? Jos. 22: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: hade .. förgripit sig på det tillspillogivna). 4Mos. 5: 7 (Bib. 1917).
6) i sht jur. göra sig skyldig att mista (ngt), förvärka; ofta med av prep. till l. (numera bl. i arkaiserande spr.) under inledd bestämning angivande ngn (särsk. staten) i vars besittning det förvärkade övergår; numera särsk. i sup. o. p. pf. Förbrutet gods. Förklara, anse ngt såsom förbrutet. Döma en vara förbruten. Köpsvenen, som saltet saalde, haffuer forbrutit saltet och 40 marc ther til. OPetri Tb. 17 (1524). The gothdtz .. som berendt van melen oc hans hustrv haffua forbruthit wnder oss och Cronone. GR 3: 256 (1526). Till hjälp att uppbygga ett Rådhus anslogs gods, som Danske Köpmän förbrutit. Hallenberg Hist. 4: 525 (1794). Jord, som förbröts till kronan. Hildebrand Statsförf. 81 (1896). — särsk. (†) i uttr. förbryta halsen l. sin hals l. hals och hand. GR 7: 142 (1530). Någen Fonge, som sin haltz förbrottidt hade. Därs. 16: 705 (1544).
FÖRBRYTELSE, r. l. f.
1) (†) till 4: kränkning (av ngt), överträdelse. Ati haffue jntagit her Tures gård .. Tycker oss icke wel ware, thy wij fructhe att thet wil räknas oss till wår breff och förseglings förbrythelse. GR 6: 102 (1529). Biberg 3: 77 (c. 1823).
2) till 5: försyndelse, missgärning, brott (se d. o. II); särsk. om enligt lag straffbar handling l. uraktlåtenhet. Svår, grov förbrytelse. Swedberg Schibb. 282 (1716). Ej må Riksdagsman häktas för mindre förbrytelser eller för skuld insättas. RO 1810, § 78. Förbrytelse i tjänsten af någon departementets tjänsteman åtalas inför Svea hofrätt. SFS 1906, nr 77, s. 8. jfr FÖRSTAGÅNGS-, STATS-, TJÄNSTE-FÖRBRYTELSE m. fl.
FÖRBRYTERSKA, f. till 5: kvinna som begått en förbrytelse l. förbrytelser; kvinnlig brottsling. Wikforss 2: 859 (1804). ”Hon är ingen förbryterska,” sade fru Margareta ifrigt. .. ”Hon är utan skuld, det ser jag på hennes ögon.” Lönnberg Holmfr. 60 (1895).
Spalt F 2435 band 9, 1927