| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
I. [efter mnt. vorkopen, t. verkaufen, sälja] (†) till FÖR- II 1 a η: (för)sälja. GR 1: 277 (1524). Itt träffeliga stort torgh, uppå huilket mycket kiöpesz och för kiöpesz. Bolinus Dagb. 22 (1667). KKD 12: 165 (1703). särsk. [jfr mholl. verraden en verkoopen, t. verraten und verkaufen, i motsv. anv.] i förb. förråda och förköpa, eg.: för pänningar förråda (ngn); svika; störta i fördärvet. GR 12: 165 (1539). Tegel G1 2: 5 (1622).
II.
1) [jfr mnt. vor kopen?] (†) till FÖR- II B: (in)köpa, köpa upp; äv. bildl. med avs. på person: ”köpa”. (Fogden) förköper .. alle the reffuer, han kan offuerkomme, och förgiffuer att han samme reffuer köper till K. M:ttz egitt behoff. BtFinlH 3: 385 (1558). Hofmänn och knechtar moste wij förköpa / The pläga gärna effter peninger löpa. PolitVis. 206 (1598).
2) [jfr fsv. forköpa o. t. sich verkaufen] till FÖR- II 1 c γ, refl.: råka ut för förlust l. skada gm ett köp (ruinera sig gm köp), köpa för dyrt l. mera än man har råd till; äv. i fråga om köp i (kort)spel. CAEhrensvärd Brev 2: 260 (1799). CAAgardh (1837) i TegnérPpr 416. Många förköpte sig (vid skogsaffärer) och slogo vantarna i bordet. Lindqvist Dagsl. 3: 73 (1904). —
(II 1 c γ) -KÖPSLAGA. (†) refl. = FÖR-KÖPA II 2. Rudbeckius MemQvot. 9 a (1622). Lucidor (SVS) 436 (1674; bildl.). —
(II 1 a γ) -KÖRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). med avs. på dragdjur: köra fördärvad; nästan bl. i p. pf. VRP 1675, s. 106. Nedslaktning af förkörda, utmärglade eller obotligt sjuka hästkreatur. SDS 1919, nr 129, s. 8. jfr: Om .. (huden) hänger fast vid köttet, kallas oxen förkörd, då han icke gerna tager hull, åtminstone första året. Linné Sk. 370 (1751). —
(I 1 e) -KÖRARE3~200. person som kör först i en rad av fordon; särsk. om dräng till vars åliggande bl. a. hör att köra först, då gårdens drängar äro ute tillsammans. Lappen, som min Förkörare war. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 54. Castrén Res. 1: 240 (1852). SvD(A) 1920, nr 243, s. 5. —
(I 1 c β) -LADDA3~20, v.1, -ning (se d. o.). (numera bl. tillf.) förse med förladdning (se d. o. 1 o. 2), ladda med förladdning; ladda (med så l. så beskaffad förladdning). Rålamb 8: 88 (1691). Dalin (1852; angivet ss. föga br.).
-propp. jfr FÖR-LADDNING 2. Förladdsproppen träffade .. (stensprängaren) i hufvudet. SD(L) 1897, nr 483, s. 2. —
(II 1 a γ) -LADDA, v.2 (†) ladda med alltför kraftig laddning. Tegel G1 2: 45 (1622). Lindfors (1815). —
1) i fråga om laddning av eldvapen, dels (i sht förr) mil. o. jäg. propp av hopskrynklat papper, blånor, filt o. d. som stoppades framför den egentliga (av krut o. kula resp. hagel bestående) laddningen (äv. om liknande stoppning mellan krutet o. kulan resp. haglet); dels (fullt br.) jäg. om filt- l. pappskiva som i en modern hagelpatron är anbragt mellan krutet o. haglen. Hildebrand MagiaNat. 277 (1654). Muszqueterarne pläga .. försee sigh medh Förladning, til några Skott, aff Paper eller Blår, och sättia den samma fast, under Hattbandet. Söderman ExBook 55 (1679). UB 6: 98 (1874). jfr BOLL-, RING-FÖRLADDNING.
2) (i fackspr.) om den propp (vanl. bestående av lera) varmed ett sprängningsborrhål tillstoppas, förladdspropp. VetAH 1769, s. 296. 2UB 5: 18 (1902).
Ssgr (till FÖR-LADDNING 1): förladdnings-gods. (numera bl. tillf.) material för tillvärkande av förladdningar. Grundell AnlArtill. 1: 24 (c. 1695). AB 1845, nr 86, s. 1.
Spalt F 2838 band 9, 1927