| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HINDRA hin3dra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Dahlstierna (SVS) 420 (c. 1696; i bet. 2 f), Lind 1: 939 (1749; i bet. 2)), -ANDE, -ING (se avledn.); -ARE (numera bl. tillf., i bet. 2, Linc. (1640; under morator; i bet. 2 f), Blomberg Överg. 80 (1915)); jfr HINDER.
1) (†) kvarhålla o. d.
a) med avs. på person: fasttaga, fängsla (o. därigenom hindra från att undkomma); äv. i uttr. hindra ngn till rätta, fasttaga ngn för att inställa honom inför rätta. Begærandis atj æn nw vele hindre lathe then for:ne skalk. G1R 4: 349 (1527). Därs. 6: 253 (1529: hindra til retta). JönkTb. 126 (1533).
b) med avs. på varor o. d.: taga i förvar, lägga beslag på. OPetri Tb. 40 (1524; uppl. 1929). (Om) godzet warder hindred innen stadhen. G1R 2: 150 (1525).
2) hålla tillbaka, värka återhållande på (ngn l. ngt), hämma, hejda (ngn l ngt); vara l. stå i vägen för (ngn l. ngt); vara till hinder(s) för (ngn l. ngt); förebygga l. förekomma l. avvärja l. omöjliggöra l. förhindra (ngt l. att ngt sker); i förb. med inf., ofta föregången av prep. (i)från, l. i förb. med prep. (i)från (jfr d, i) jämte sbst. (numera bl. vbalsbst.): avhålla (ngn, äv. ngt) från l. förhindra (ngn att göra ngt), äv.: göra (det) omöjligt (för ngn att utföra ngt). Hindra ngn (från) att göra ngt. Stå hindrande i vägen för ngn l. ngt. OPetri Kr. 108 (c. 1540). Hwadh som Nora stadz tillwäxt .. hindra och hemma kan. Johansson Noraskog 3: 365 (i handl. fr. 1643). Röken (från rostugnarna i Falun) hindrade växterna från att trivas. Lagerlöf Holg. 2: 144 (1907). Vilket ju inte behöver hindra, att han ändå med tiden blev en bra karl. Vesterlund Skolm. 34 (1924). — särsk.
a) (†) åtföljt av att-sats (l. inf. med att) med pleonastisk negation. Sy watnet, huadh hindrar ath iach icke döpes? Apg. 8: 36 (NT 1526). VLitt. 3: 260 (1902).
b) (†) i nekad sats åtföljd av att-sats innehållande ju. Dock hindrar denna omstendigheten (dvs. att Sverge icke förklarat Preussen krig) icke, at ju feltmarskalken må låta förätta regeringen uti de conqueterade länder uti K. Maj:ts namn. Höpken 2: 392 (1757). Ekelund NAllmH 1: 150 (1833).
c) (†) med både direkt o. indirekt obj.: hindra (ngn) från l. i (ngt l. att företaga ngt); (av)spärra l. (av)stänga (ngt för ngn); jfr e. Hindra Herr Iacob fahrten öfwer Strömmen Wologda. Widekindi KrijgH 92 (1671). (Voltaire) lät spela Comedier, hvilket är emot Geneves Lagar, och Republiquen ville hindra honom det. Björnståhl Resa 1: 127 (1770). CAEhrensvärd Brev 2: 64 (1795).
d) (†) i förb. med prep. (i)från jämte sbst.: utestänga (ngn l. ngt) från (ngt), göra att ngn går miste om (ngt); hålla (ngt) fritt från (ngt), bevara l. skydda (ngt för ngt). ConsEcclAboP 179 (1658). Detta sättet at förvara .. (gevären) i skåp (bidrager) .. til at hindra dem ifrån råst. Björnståhl Resa 4: 293 (1782). Gosselman Sjöm. 2: 122 (1839).
e) ligga i vägen, stänga, spärra; skymma; äv. bildl. Haffuer bortt thet som hindrar aff mins folcks wägh. Jes. 57: 14 (Bib. 1541; bildl.). Huset hindrar utsikten. WoH (1904).
f) (i sht vard.) uppehålla, försena, försinka; störa. Grubb 46 (1665). Stå inte och hindra pappa som skall skrifva bref. WoH (1904).
g) (i sht vard.) sätta (ngn) ur stånd att infinna sig ngnstädes l. att (för tillfället) sköta sin tjänst o. d.; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.: förhindrad, upptagen. Helsingius (1587). Han hade .. bjudit mig på frukost .., men jag var för tillfället hindrad. De Geer Minn. 1: 239 (1892).
h) (numera knappast br. utom i Finl.) refl.: hejda sig, avbryta sig. J det samma hindrade han sig straxt, och sade (osv.). 3Saml. 7: 106 (1670). Tavaststjerna Inföd. 224 (1887).
i) (numera knappast br.) refl. (äv. i förb. med prep. (i)från) avhålla sig från l. avstå från l. underlåta l. låta bli (ngt l. att göra ngt). Höpken 2: 466 (1758). (Han) kunde .. ej hindra sig att utbrista (osv.). Bremer Hertha 219 (1856).
j) (†) återhålla, undertrycka; dämpa. Skogekär Bärgbo Wen. 41 (c. 1650, 1680). Detta gjorde at jag ej kunde hindra det missnöje som mitt ansikte röjde. Ullman Frök. 54 (1780).
k) (†) övergående i bet.: göra (ngn) intrång l. skada, skada (ngn l. ngt), förfördela (ngn med avs. på ngt); äv. refl.; jfr 3. Syr. 11: 11 (Bib. 1541). Ingen må honom, som sigh lydachtigt skriftadt hafwer, thetta wijta eller förbråå, myckit mindre hindra i sin heder, handteringh och wälferd. KOF II. 2: 103 (c. 1655).
3) (†) framställa klander emot l. väcka tvist med (ngn i fråga om äganderätten till ngt); (söka) förhålla l. frånhända (ngn ngt); i uttr. hindra ngn (på ngt) o. hindra ngt (för ngn). G1R 1: 3 (1521). Then tompt Hans Person i Linköping vill hindre för honom. Därs. 25: 552 (1555). Rääf Ydre 1: 328 (i handl. fr. 1581).
1) (i sht i skriftspr.) som hindrar (ngn l. ngt), (som är) till hinder l. i vägen (för ngn l. ngt); hindrande, besvärande, besvärlig; jfr HINDERSAM. Vara hinderlig för ngn l. ngt (förr äv. emot l. till ngt), äv. vara ngn (förr äv. ngt) hinderlig. Annerstedt UUH Bih. 1: 148 (i handl. fr. 1620). Det är hinderligt och förargligt att icke veta hvad man skall kalla hvarann. Almqvist Går an 34 (1839). Betäckt, hinderlig och svårframkomlig terräng. Tingsten FormTakt. 3 (1889); jfr HINDER 3 a. (G. IV A:s) långvariga frånvaro från riket var mycket hinderlig för riksstyrelsens gång. SvH 8: 243 (1905). (†) Han hade .. förut låtit besigtiga .. (Åhus’) hamn .. (och) funnit densamma mer hinderlig än beqväm. Loenbom Stenbock 2: 228 (1758). särsk.
a) (föga br.) till 2 f: som försinkar, tidsödande. Til undvikande af vidlöftighet och många hinderliga omgånger i de allmänna sysslor och ärender. PH 5: 2950 (1750). Castrén Res. 1: 125 (1842).
b) (†) till 2 k: skadlig. Om man slijk meensam och hinderlik stycke skulle affleggia. LPetri Kyrkiost. 45 a (1566; om vissa kyrkliga ceremonier).
2) (†) som hindras, vansklig; i uttr. göra ngn ngt hinderligt, försvåra ngt för ngn. De Danske klagade, at deras handel i Sverige dem giordes hinderlig genom tull och andra tvång. Dalin Hist. III. 2: 127 (1762).
Avledn.: hinderlighet, r. l. f. (i skriftspr., mindre br.) till HINDERLIG 1. Lindfors (1815). Terrängens hinderlighet. Mankell Fältsl. 306 (1858). Odhner G3 1: 450 (1885). särsk. (†) konkretare: hinder, svårighet. I betracktande af desse och flere andre härvid sig företeende hinderligheter. VDAkt. 1797, nr 4. —
HINDERSAM, adj. (i sht ngt vard.) hinderlig (se d. o. 1). En .. hindersam stock och steen, ther öffuer man falla plägar. PErici Musæus 1: 87 a (1582). Man har massor av exempel på, huru hindersam denna kontroll (dvs. censuren) var. Schück SvFörlBokhH 2: 16 (1923). Råkar .. äro mycket hindersamma för trafiken på sjöisar. 2NF 38: 129 (1925). —
HINDRING, r. l. f. [jfr fsv. behindring, samt dan. o. nor. hindring, t. hinderung, hinder] (†)
1) till 2. Bohaget (dvs. landthushållningen) hafwer månge Hindringar, som thes Tilwäxt, Förbättring och Wälfärd förtaga. Brahe Oec. 54 (1581). Ekblad 154 (1764).
Ssg: hindrings-knut. (†) till HINDRING 1, = HINDER-KNUT. När det galt til lösa Hindrings-Knuten. Brenner Dikt. 2: 19 (1727).
Spalt H 925 band 11, 1931