Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KRASCH kraʃ4, äv. kra4ʃ, interj. o. sbst.2 n.; ss. sbst. best. -et.
interj. betecknande det ljud som uppkommer, då ngt krossas l. brytes l. brister l. rives sönder; ss. sbst. om detta ljud. Efter några ögonblick hörs .. ett ”krasch” — en .. sträng hade sprungit. GHT 1895, nr 259, s. 3. En hjälpsam kamrat fick upp en knif — krasch, pappas vackra pälsskärp var sönderskuret. Falk Skolp. 88 (1903).
Spalt K 2664 band 15, 1937