Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄLTRING ɟäl3triŋ2, sbst.2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
(företrädesvis i södra Sv.) landstrykare, tiggare, bettlare; tattare; äv. allmännare: kanalje, lymmel, ”rackare”; äv.: opålitlig, trätsam, småaktig person; äv.: stackare, ynkrygg, odugling; i pl. äv.: byke, pack. Att Pastor aff predikestohlen skäller sijne åhörare för tiufwar; kallandes dem swijn, pack och kältringar. VDAkt. 1692, nr 41 (1689). Att I ären kältringar och icke bjessar. HSH 7: 296 (c. 1800). Må kältringar lefva för skada, / För allt, som gör gräl och parti. Atterbom SDikt. 2: 360 (1838). Den där kältringen Elof .. har skurit far. Bondeson AllmogBer. 83 (1884). Nyström SvGeogr. 306 (1895). Ska du slå barnen, din gamle kältring? Strindberg NSvÖ 1: 109 (1906). När kältringar bli osams, kommer ärlig man till sin rätt. Ström SvenskOrdspr. 132 (1926).
-GRÄL. (†) eg.: gräl mellan ”kältringar”; småaktigt gräl. VDAkt. 1781, nr 588. VexjöBl. 1842, nr 41, s. 2. —
Spalt K 3627 band 15, 1939