Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LINKA liŋ3ka2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er SvOrds. A 8 b (1604); imper. sg. link Moræus Schonæus 464 (c. 1685)). vbalsbst. -ANDE, -NING (mindre br., Svalin Ordl. (1847)); jfr LINK.
gå med vacklande gång; gå med en lätt haltande gång; halta (se HALTA, v.2 1) litet; äv. i utvidgad anv., om gång l. steg; jfr LANKA, v. SvOrds. A 8 b (1604). Jagh linkar och lunkar på både sijder. Brasck TyKr. F 3 a (1649). En person med ett styft ben, som gjorde att han linkade och gick på sned. Blanche Bild. 4: 30 (1865). (Hunden) kom .. lindrigt linkande på ena tassen. Hedin GmAs. 1: 296 (1898). (Han) tog tre linkande skutt uppför trappan. Bergman Mark. 282 (1919). — särsk. (†) bildl.: ”vackla” (i sin övertygelse l. dyl.). RP 2: 54 (1631). Därs. 12: 259 (1648).
LINKA EFTER10 32, äv. 40. linkande bege sig i väg efter (ngn). Carlén Klein 100 (1838). jfr EFTERLINKA. —
LINKA FRAM10 4. äv. refl. Weste (1807). Kongo 1: 164 (1887; refl.). jfr FRAMLINKA. särsk. bildl.: (med svårighet) dra sig fram, ”hanka sig fram”. Fröding Stänk 30 (1896). —
Spalt L 814 band 16, 1940