| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKULA skɯ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
I. (†) refl.: skyla sig (med kläder); äv. bildl. The Drogo alle kläden aff them .., Doch minnadtz tidh, krupo the stachare Op till Byesz i diwpe snön, splitt nakne, Och kommo lichwäll hemlige in I Klåchare stuffuun, och ingen aff them, hade så stortt, som en hannscha war, till att skula sigh medh. UrkFinlÖ I. 1: 37 (1597). Lögnen tryter aldrigh mantel, .. (dvs.) Hon får snart något at skula sigh medh. Grubb 494 (1665).
II. intr.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ta skydd för regn; äv. i uttr. skula för regnet; jfr SKJULA, v. 2. Lundell (1893). Gatorna avfolkades hastigt (vid skyfallet) och folk sökte skula i portgångar, under markiser, ja, det var många som plötsligt började fira enskild andakt i domkyrkan. LD 1938, nr 184, s. 10. Han skulade för regnet, sittande på en plog i lutan utåt vägen. Nilsson BombiNick 170 (1946).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå l. stå med l. ha (lätt) böjd l. krokig rygg, kuta (se KUTA, v.1); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; (lätt) böjd l. krokig (i ryggen), kutig. Hedenstierna Jönsson 202 (1894; i p. pr., om rygg). Gamle stinsen blef gråare och gråare, och inspektorskan, som alltid skulat en smula, hon gick nu nästan dubbelt. Dens. Fideik. 167 (1895). Han skulade lite, men det behövde inte bero på plugget, fadern hade varit kutigt vuxen. Arnér Egil 21 (1948). särsk. bildl. Taket (på kvarnen) skular över hisslinan som med sin järnkrok dinglar i block från ett bjälkhuvud i gavelspetsen. Nilsson BombiNick 191 (1946).
Spalt S 5279 band 27, 1974