Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPINK spiŋ4k, sbst.1, om person m.//(ig.), om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar; äv. (i bet. 2 c) SPINKER spiŋ4ker, m.//(ig.); best. -n; pl. spinkar.
Ordformer
(spink (spinck, spingk) 1538 (: grönspinck) osv. spinker 1749—1906)
Etymologi
[sv. dial. spink, spinker; jfr ä. d., d. dial. spink, spinkig person, liten fågel (i sht: sädesärla), ä. eng., eng. dial. spink, fink; i bet. 1 sannol. ljudhärmande med syftning på fåglarnas läten (jfr äv. eng. (dial.) pink, bofink), i bet. 2 sannol. till stammen i SPINKIG, adj.2 (möjl. dock delvis utvecklat ur 1). — Jfr SPINKA, sbst.1, SPINKE]
Arvidi 63 (1651; utan bet.-angivelse, i rimlista).
1) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vissa (i sht små) fåglar; i sht dels om (grå)sparv, dels om fågel tillhörande familjen Fringillidæ, finkfågel; äv.: kramsfågel; äv. allmännare, om liten fågel i allmänhet. Spinck brukas af .. (folket) i gemen om allehanda små foglar, som the icke weta serskilld namn vppå; Men i synnerhet är Spinck och Sparf allt ett. Ullenius Ro § 195 (1730). Linné Fauna nr 212 (1746; om gråsparv; från Smål.). Schultze Ordb. 4787 (c. 1755; om bofink). Den der spinken näktergalen, / Prisad för sin sång! Lenngren (SVS) 2: 259 (1814). När ’spinkarna’ ty sig till husen, blir det stark vinter, och äro de nere och plocka, blir det snö. AntT VII. 2: 87 (1883; från Smål.). Jag skall bjuda på en trast och två spinkar; och det skall också finnas litet råmjölk derinne och fyra harar. Andersson Aristoph. 85 (1885). Östergren (1944; angivet ss. ”landsdelsord”). — jfr GRÅ-, GRÖN-, GUL-, HAMP-, PIL-, RÖD-SPINK m. fl.
2) om person l. djur l. ngt sakligt som är liten (litet) o. smal(t) l. spinkig(t). — särsk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om liten l. mager fisk; särsk. dels om elritsa, dels om panka; äv. koll.; jfr b. Spink kallas i synerhet the små fiskar, (t. ex.) Pankor .. (o.) Spigger. Broman Glys. 3: 635 (c. 1740). Dens. (1740) hos Linné Bref I. 3: 321 (om elritsa; från Hälsingl.).
b) (numera bl. mera tillf.) om spinkigt djur (jfr a); särsk. om spinkig häst. Wrangel HbHästv. 358 (1885).
c) om person (man) som är spinkig. Lind (1749). Jag skulle nog ha redt mig med den lille spinkern och fått honom under mig, men (osv.). Sundblad Off. 18 (1894). Att alldeles i onödan ge sig på en som bara är en spink, jämfört med dig! Vad är det för tappert?! Arnér Finnas 54 (1961).
d) ss. förled i ssgr: spinkig (se SPINKIG, adj.2); jfr SPINK-SERRADELLA.
Ssgr (i allm. till 2 d; numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) [möjl. kan (vissa av) nedan anförda ssgr vara bildade l. anslutna till SPINK, sbst.2, l. SPINKIG, adj.2]: A: SPINK-BEN. (spinke- 1887 osv.) spinkigt ben; äv. ss. nedsättande personbeteckning. Wetterhoff Skog 2: 205 (1887). Blomberg Överg. 113 (1915; ss. personbeteckning). —
-BENT, p. adj. som har spinkiga ben. Almkvist Turgenjef 7: 45 (1886; om mopsar). Hodell Wärdsh. 265 (1945; om person). —
(1) -PENNA. penna (se d. o. 1) hos l. från spink. VetAH 1788, s. 242. —
-SERRADELLA. [växten är spinkig] växten Ornithopus perpusillus Lin., dvärgserradella. NormFört. 23 (1894). Lyttkens Växtn. 662 (1908). —
-VUXEN, p. adj. spinkigt vuxen, spinkig. Moberg Sedebetyg 195 (1935; om flicka).
B: SPINKE-BEN, se A.

 

Spalt S 9700 band 29, 1984

Webbansvarig