| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STRÄNGA sträŋ3a2, v.2 -ade (Murenius AV 55 (1640) osv.) ((†) pr. ind. sg. -er Schultze Ordb. 5103 (c. 1755); ipf. -de Schultze Ordb. 5103 (c. 1755); sup. -t HdlÅgerupArk. 2/9 1742). vbalsbst. -ANDE, -NING.
i sht lant. gm räfsning sammanföra (ngt) till sträng(ar) (se STRÄNG, sbst. 5 a), stränglägga (ngt); äv. allmännare, i fråga om sopning, skyffling, skottning o. d. av sopor resp. gödsel resp. snö osv.; äv. med underförstått obj. Till en som hiulpet att strenga (o.) till twenne som stukkit up höö. ÅgerupArk. Räkn. 1740. (Gatsopningsmaskinen) sopar på en bredd af 1,72 m. .. men strängar sålunda blott smutsen, hvilken sedan måste upptagas af särskilda arbetare. TT 1877, s. 258. Då man strängade, gick en person på vardera sidan och tryckte samman höet med räfsorna. Fatab. 1925, 2—3: 104. När de sedan skulle stränga höet och sätta upp det i bördor, då skulle .. (drängen) också ha (pigan) Lovisa till kamrat. Larsson i By StugFolk 136 (1930). IllSvOrdb. (1955). — jfr HOP-STRÄNGA. — särsk. i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv. Hööbärningh afflyst för solen går neder (dag efter helgdag), med minder höö är strängiat eller opsatt, (dock) kan tijden achtas (dvs. tillvaratagas) i wådtantijdh. Murenius AV 55 (1640). Det strängade höet. LmUppslB 514 (1923).
Spalt S 13026 band 31, 1993