Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SURD, adj. o. sbst.; ss. adj. utan gradform, ss. sbst. r.; säkert anträffat bl. i pl. -er.
(†)
I. adj.
1) om konsonant: tonlös. Bokstäfwerna indelas efter Indiska Grammatiken uti Surda, nämligen k, kh; ch .. och Sonanta, nämligen g, gh (etc.). Iduna 9: 364 (1822).
2) som man håller tyst med, som man inte delger andra, hemlig, dold. Min tröghet kommer aldrig af glömska för mina vänner, men af en viss kedja af tracasserier ock sourda ledsamheter. BrinkmArch. 2: 445 (1794).
3) irrationell (se d. o. 3). J surd eller ojämne Tahl at nogast och in infinitum kunna uträkna det som öfwerskiuter, lämnas til decimal Arithmeticam. Rålamb 1: 9 (1690). När den utmärkte roten värkeligen kan dragas ur den förestälta digniteten, kallas quantiteten rationäl: men går det icke an, får han heta irrationäl eller surd. Palmquist Alg. 1: 14 (1745). Sourd .. se Irrationelt-tal. Sturtzenbecher (1805); möjl. att hänföra till II. Surd .. säges om rötter, som ej kunna med bestämd noggrannhet uträknas eller uttryckas. Dalin (1871).
II. sbst., motsv. I 3: irrationellt (se IRRATIONELL 3) tal l. storhet. SvLitTidn. 1837, s. 104. I stället för uttrycket ”irrationela qvantiteter” har man och brukat säga ”surda qvantiteter”, äfven ”Surder”. Björling Alg. 1: 80 (1861).
Spalt S 14650 band 32, 1998