| Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
1) (utom i a—d numera i sht i vitter stil) klar l. ren (se REN, adj. 1, 2) l. ljus l. glänsande l. skinande o. d.; om vätska l. källa o. d. äv.: ogrumlad; äv. ss. adv. Dhet är bå’ Lust och Frögd, at kunna distillera, / .. at man så wackert sijr, / Hur’ Slagget suncket är och Ollian står så skijr. Achrelius Hand B 1 a (1690). Thet skiönesta och skiresta rödt win. Hiärne 2Anl. 34 (1702). Du (dvs. herden) får här .. / .. vid källona skir dig svalka i kyliga skuggan. Nicander VirgEcl. 10 (1752). Högljudt i den skira vågen skämta / Två nymfer. Atterbom SDikt. 1: 232 (1837). Skir (dvs.) ren, klar; skinande. NysvSt. 1962, s. 23. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om honung: klar l. ren, renad; jfr SKIRA, v. 1 a. AccisBSthm 1549, s. 47 a. Det är ohyggeligit att slackta .. (bina), såsom nu skier; hwarföre Ståcken .. kunde läggas ned och årligen skattas, samt Honungen, som uttages, blifwa ren och skir, i stället den, som blifwer af slaktningen, är osnygg, tjok och mörk. Crælius TunaL 385 (1774). Östergren (1939).
b) (numera bl. tillf.) om vax: klar l. ren, renad; jfr SKIRA, v. 1 b. Weste (1807). Auerbach (1913).
c) (numera knappast br.) om talg o. d.: renad, utsmält; jfr SKIRA, v. 1 c. Ihre (1769). Meurman (1847).
d) (jfr anm. nedan) om smör: skirad (se SKIRA, v. 1 d). (Sv.) Skirt smör .. (lat.) butyrum .. ab heterogeneis inter coquendum liberatum. Ihre (1769). Harlock (1944). Anm. I denna bet. förekommer ordet nästan bl. i n. sg. obest., i vilken form det i uttalet o. den nutida stavningen icke kan skiljas från p. pf. av SKIRA, v. Språkprov, i vilka det icke tydligt framgår, om skrivformen skirt skall fattas ss. adj. l. p. pf., ha hänförts till SKIRA, v. Av nutida språkkänsla torde skirt ss. bestämning till ordet smör i regel uppfattas ss. p. pf. av SKIRA, v.
e) om ädel metall: som icke innehåller ovidkommande beståndsdelar; ren(ad), äkta; numera bl. allmännare: glänsande o. d.; jfr SKIRA, v. 1 e. (Odens boning) gjorde och täckte Gudarne med skirt Silfver. Cnattingius SnE 28 (1819; fvn. orig.: skíru silfri). Som en flytande tunn hinna / af skirt ljusrödt guld / sprider sig inåt viken aftonljuset. Ekelund Syn. 13 (1901). jfr: (Sv.) Skirt silfver, (lat.) argentum purum. Hallenberg DisquisNomLuc. 2: 437 (1816; angivet ss. föråldrat).
f) om himlakropp som utsänder ljus l. om ljus från sådan himlakropp: klar, glänsande, skimrande; äv. om (morgon)stund o. d.: präglad l. kännetecknad av klarhet l. glans l. skimmer. I gryningens skira stund. Österling Offerkr. 6 (1905). Dungen står .. / orörlig i det skira gryningsljuset. Ekelund Vision. 37 (1918). Månens skära, nytänd och skir. Törnell AnLöft. 84 (1919). En tämligen skir oktobersol spelar tveksamt över Gärdets vågbrytare av funkishus. SvD(A) 1932, nr 275, s. 3. jfr SILVER-SKIR.
g) om färg(ton o. d.): icke grumlig, ren, klar; äv. dels: ljus, dels närmande sig l. övergående i bet.: (glänsande l. skinande) vit. Väl snön bär oskuldens färg, så skir, / Vid idel oskuld dock led man blir. Braun Dikt. 1: 49 (1837). För en (kartong innehållande) parfym kan .. en skir ”pastellton” vara att anbefalla. HandInd. 263 (1926). Franzéns dikt (har) något av naturens omedvetenhet. .. Den väcker samma känslor som betraktandet av .. de skira färgerna i en liljekonvalje. Böök i 3SAH LVIII. 1: 15 (1947).
h) i överförd anv., om ljudligt fenomen: ljust klingande, ljus. Fjerde bönen (i H. Alfvéns ”Herrens bön”) är komponerad för altsolo med ett orkesterackompagnement, hvars skira, stigande slutstrofer följa och förklara diktens ord. SD(L) 1902, nr 556, s. 4. Herr Wilhelmi visade en fin måttfullhet i sin tolkning af Mozarts violinkonsert i D-dur, särskildt i det skira andantet. PT 1916, nr 298, s. 3. Ett ljust, lyckligt kvitter porlade fram över .. (barnets) läppar med det skira ljudet av en tunn, klar rännil. Oterdahl Skram 191 (1919). Vid sidan af mörka stormsånger träffas (hos Ture Rangström) ej sällan blidare, skirt melodiska ingifvelser. 2NF 37: 1231 (1925). En gammal trast, späd, tärd av svält, / i ruggig fjäderskrud / nu dränkte dessa dystra fält / i glädjens skira ljud. Hardy LyrUrv. 26 (1928).
i) [efter motsv. anv. i fvn.] (†) om gud: ljus l. strålande. Nu bygger (dvs. bebor) Skade / Gudarnas skiraste Bruden, / sin faders gamla tompter. Peringskiöld MonUpl. 138 (1710). Ivaldes söner / gingo i urtiden / att skapa Skidbladner, bland skepp det bästa, / åt den skire Fröj, / Njords gagnerike son. Rydberg Myt. 1: 130 (1886).
2) tunn, gles, genomskinlig, fin, spröd o. d.; äv. ss. adv.; äv. mer l. mindre bildl. (se särsk. a o. e). Spegel 423 (1712). Man .. såg, / En Spindel sig på tråden svänga; / Och från sin skira väf nedblänga, / Åt Silkes-masken. Bellman Gell. 46 (1793). Det var en vacker vintermorgon med skiraste rimfrost på träden. Rosberg GammFolk 24 (1921). Den skira vingen av en slända. Hemmer Helg 11 (1929). — särsk.
a) om tyg l. klädesplagg o. d.: (flors)tunn o. mer l. mindre genomskinlig; äv.: lätt, luftig; äv. mer l. mindre bildl. 1 salopp af skirt Klåsterläroft. Fatab. 1911, s. 81 (1759). (Klimpigt klister) måste pressas genom flor eller annat skirt tyg. Thon o. Kirsch 14 (1856). De (bomullstyger), som innehålla mer än 23 qwadrat alnar på skålpundet hänföras till skira wäfnader. SPF 1859, s. 444. Så väl drottningen som de båda tyska damerna buro till sin drägt en skir hvit slöja. Idun 1888, s. 167. Du flicka af skönhetslängtan, / du väsen i dräkt af lifvets skiraste silfverskir. Fröding NDikt. 150 (1894). Skira, hvita, hemmaväfda gardiner. LfF 1906, s. 307. Den unga flickan i sin skira rosenfärgade klänning. Krusenstjerna Fatt. 1: 124 (1935).
b) (i sht i vitter stil) om moln l. dis l. dimma l. luft o. d.: (flors)tunn, genomskinlig, lätt; äv. (tillf.) om sikt (se SIKT, sbst.1 8): som hindras av dis o. d., oklar. Bellman (BellmS) 5: 56 (1783; om dimma). Månen .. gömde sig ännu till hälften bakom ett tunt, skirt moln. Ahrenberg Hem. 181 (1887). Luften är (om våren) skir och genomskinlig. SvMorgBl. 1898, nr 86 B, s. 2. Som hvita punkter, / luftigt bäddade / i de fjärran strändernas / skirt töckniga blå / skjuta fisklägenas / hvita skorstenar upp. Ekelund Syn. 33 (1901). Tunna dimslöjor drar in över marken, sikten är skir, liksom luften vore full av lätt, genomskinlig rök. Forsslund LuftLock. 61 (1933). Ett stilla landskap, där oändligt skira kvällsdimmor kröp opp ur marken som finspunnen rök ur en kolmila. Aronson Medalj. 64 (1935).
c) (i sht i vitter stil) om blad- l. lövverk l. grönska o. d. hos växt(er) l. om växt(er) med avs. på bladverk osv.: som släpper fram ljus, genomskinlig, luftig; äv. dels: späd, spröd, dels övergående i bet.: graciös, gracil; äv. om (vår)fägring: kännetecknad av späd o. nyspirande l. graciös grönska. Öfver .. (det grekiska husets) ”Aula” sträckte sig en grönskande veranda af gamla, skirt löfvade vinrankor. Bremer GVerld. 6: 206 (1862). Under skira björkar / konvaljer väfva i / med pärlor gräsets sammet / till dråpligt broderi. Gellerstedt Efters. 35 (1891). Hon gick fram under den första skira lindgrönskan i alléerna. Öberg Makt. 1: 48 (1906). Jag följde stranden ett stycke — och se där bland skira poppelspiror skymtade ljusröda torn på en höjd över den lilla floden. Lagergren Minn. 4: 31 (1925). Skärgårdsnaturen står denna årsens tid i sin skiraste fägring. SvD(A) 1931, nr 152, s. 8. I .. (tuvorna) fanns inslag av .. den skira ekbräken. Västerb. 1933, s. 196. Över kronornas skira grönska höjde sig vingarna (på väderkvarnen) som torra sländvingar, med gapande hål mellan fibrerna. Ruin SjunknH 252 (1956).
d) om mönster på glas o. d.: lätt, luftig, graciös. Det skira stjärnmönstret ger en alldeles särskild grace åt denna (glas-)servis. Form 1951, Omsl. s. 48.
e) (i sht i vitter stil) bildl., med abstrakt huvudord (särsk. betecknande känsla l. stämning o. d.): spröd, skör, fin, ömtålig, vek, flyktig, eterisk; äv. i n. sg. obest., substantiverat. Det fåfängliga .. är så skirt och luftigt att den swagaste kan bära det såsom han tycker. Thomander Pred. 1: 301 (1849). Den första kärleken syntes dem mycket för skir att tala om. Wilhelm Tall. 9 (1919). Det var en sådan där vemods- och aningsfull vårkväll, vars stämning är så känsligt fin som de skiraste stråkdrag på en violin. Nordenskjöld Dagr. 143 (1922). Som skildrare just av de skira nordiska landskapsstämningarna är (prins Eugén) en fullkomlig mästare! SvD(A) 1930, nr 321, s. 6. Om vi tala, bryts den skira tystnaden, / som är vila. Jennische Två 14 (1937). Hade inte han förstört något skirt och värdefullt för dem båda genom sitt groteska tilltag att åstadkomma handgriplighet till hälften? Thorén Herre 169 (1942). Fru Förstl bar på en dröm, säkert hennes skiraste, och hon talade ofta om den. Malmberg StyckVäg 172 (1950). särsk. om lyrik l. poesi o. d.: som kännetecknas av l. ger uttryck åt spröda l. eteriska stämningar. Detta självbildade folkets barn (dvs. Lotta Öberg), som med oövad hand ritade skir lyrik på makulatur från hökarboden. KJohanson (1916) hos Bremer Brev 2: 544. Den skira, spröda poesi som tonade fram från Thibauds strängar. Skådebanan 1933, 2: 49.
3) [jfr 1; med avs. på bet. jfr REN, adj., o. SKÄR, adj.] (numera i sht i vitter stil) med avbleknad bet., i attributiv anv. framför ett substantiv, övergående i bet. av ett allmänt förstärkningsord.
a) = REN, adj. 11 a; äv. i uttr. ren och skir. Det kändes som en ren och skir befrielse. SvD(B) 1948, nr 72, s. 6. Skir och oförfalskad lögn. Lidman Vällust 161 (1957).
b) = REN, adj. 11 c. Det var av skir artighet den gamle trängde sig före madame, han ville öppna den skrangliga dörren för henne. Hedberg BleknBrud. 75 (1951).
(2 a) -DOK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4134). [jfr mlt. schīrdōk (lt. schierdook)] (†) skir (se skir, sbst. 1); jfr dok 5 o. -duk. OxBr. 11: 748 (1640). —
(2 a) -DUK. (skir- 1549—1944. skire- 1628) [jfr t. schiertuch] (numera bl. i skildring av ä. förh. l. i vitter stil) skir (se skir, sbst. 1); jfr duk 1, skär-duk o. -dok. AccisBSthm 1549, s. 189 a. Et win-kärl afdelas (vid framställning av vin av häggbär) i ändan åt tapphålet med ett lämpeligt tunnband, öfwer hwilket skirduk är häftad. Fischerström 4: 174 (1792). (Sv.) Skirduk (eng.) lawn. Harlock (1944).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh. l. i vitter stil): skirduks-flor. flor (se flor, sbst.1 1 a) av skir. Lyceum I. 1: 20 (1810).
-nål. prydnadsnål för (fästande o. d. av) klädesplagg av skir. Hiärne 3Hskr. 64 (c. 1716). Dens. Orth. 149 (1717).
(2 a) -FLOR. (numera bl. i skildring av ä. förh. l. i vitter stil) flor (se flor, sbst.1 1) av skir (se skir, sbst. 1); jfr skirduks-flor. Björkman (1889). —
(1 g, 2 c) -GRÖN. (i sht i vitter stil) särsk. till 2 c: skirt grön, vårligt ljusgrön. Rogberg Två 148 (1929; om löv). —
(1) -LJUS, adj. (i vitter stil) ren o. ljus, glänsande l. skinande ljus. Jändel KärlekHat. 37 (1917; om drömbild). —
(2 c) -MOSSA. bot. mossan Hookeria lucens (Hedw.) Sm. (vars blad äro uppbyggda av lös genomskinlig vävnad). Ursing SvVäxt. Krypt. 104 (1949). —
B (†): SKIRE-DUK, se A.
1) (i sht i vitter stil) till 1: klarhet l. renhet (i sht till 1 g, i fråga om färg); äv.: glans l. friskhet l. fräschhet. Redan de första studierna (av Edv. Munch) visa en finkänslig linjeförning samt en av solen genomglödgad skirhet i färger. Konstrevy 1927, nr 4, s. 6. (Gråten) kan till och med taga ens liv, för att icke tala om synen och kindernas skirhet. Karlén FinNov. 91 (1930).
2) till 2; särsk.
a) till 2 a: gleshet, tunnhet, genomskinlighet; äv.: lätthet, luftighet. Dessa spetsmönster (på sydda spetsar från Tjeckoslovakien) ge det finaste valörspel, påminner om djupgraveringen på ett konstglas, och därtill en skirhet som inte överträffas av de bästa spetsperiodernas goda alster. SvSlöjdFT 1931, s. 135. Vilket tyg är inte detta voileliknande stoff, det världsbekanta ”panza”, som i sin spindelvävslika skirhet tycks brista sönder vilken minut som helst, och ändå lär kunna tåla ett oräkneligt antal tvätter. SDS(A) 1932, nr 163, s. 5.
b) (i vitter stil) till 2 b; äv. övergående i konkret anv., om lätt dimma l. dis l. molnslöja; jfr skir, sbst. 2. Blått i skimringar av dis och skirhet. Martinson Midsomm. 21 (1938).
Spalt S 4134 band 26, 1971