| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
Å, prep. o. adv.2 ssgr (forts.; jfr anm. sp. 12):
(II 3) -KÄRA, v. -an; -are (se avledn.). [fsv. akära] (†) vid domstol l. motsv. instans: väcka talan l. åtal mot (ngn); äv. med sakobj.: väcka talan l. åtal för (brott o. d.) l. i (mål l. rättssak); äv. abs.; jfr kära, v.3 G1R 29: 138 (1559). Samma dagh och dato, kom för räten wällärde Mester Hindrich i alffta, och åkiärade Aron Nilson i Sunestadh på den sack som (osv.). ÅngermDomb. 1632, fol. 65. Uptänder någon eld .. i starkt wäder .. och eij släcker .. (o.) kommer där skada af, gälde skadan och böte 100 daler, och den som jorden äger, eller ehwem först åkärer, hafwe måhlsägande rätt och makt att qwarhålla obekante och löse personer. FörarbSvLag 4: 345 (1694). Att Konungen ägde fordra dulgadråpsböter .. i den händelse, att ingen målsägande och frände till den dräpne åkärade dråpet. Nordström Samh. 2: 397 (1840). Alla .. böter (för fylleribrott) delas emellan Häradet, eller staden, samt målsäganden, eller åklagaren, då han i eget namn målet åkärer. SPF 1849, s. 20. SFS 1933, s. 824.
Avledn.: åkärare. [fsv. akärare] (†) kärande person l. part; jfr å-kärande. När enom Herre eller Domare .. någhon klaghomål warder framstält, så skal han icke effter åkärarens klaghomål allena, medh straffet fort fara, vthan först ock höra then andra parten. Forsius Fosz 43 (1621). PH 10: 250 (1774). —
(II 3) -KÄRANDE. [fsv. akärande; substantiverat p. pr. av -kära] (†) åklagare l. kärande person l. part; jfr åkärare. Thette ärende hade tilförenne waritt till förhör i nidre retten, och haffwer åkerenden då såsom och icke heller nu hafft någer wittne eller bewÿs. 2SthmTb. 7: 220 (1586). De penninge-böter, hwartil de brottslige .. komma at fällas .. (tillfaller) Staden, Angifwaren och Stads-Fiscalen såsom Åkärande til treskiftes. PH 5: 3249 (1752). Nordström Samh. 2: 294 (1840).
Spalt Å 85 band 38, 2021