| Publicerad 1893 | Lämna synpunkter |
ADEPT adäp4t, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
1) (fullärd) guldmakare. Dalin Arg. 2: 282 (1734, 1754). Berzelius Kemi 3: 158 (1818). Jag har hunnit alkemiens slutpunkt: jag är adept. Rydberg Frib. 101 (1857, 1866).
2) person, som är invigd i ngn för mängden hemlig lära l. orden. Schröderheim Skr. 84 (c. 1795). Stagnelius 1: 256 (1822). (De eleusinska) Mysteriernas adepter. Palmblad Fornk. 1: 531 (1843). — person, som är kunnig i ngn svårfattlig vetenskap. Fries Utfl. 3: 9 (1864). Fullkomlig adept i sin tids neologiska filosofi. Lysander Skr. 140 (1864).
3) person, som är nyinvigd o. tillhör lägre grad af en hemlig orden. Stenhammar 207 (1797). Adepter, som endast få sysselsätta sig med .. (frimureriets) a, b, c, d, och invigda, som känna dessa bokstäfvers symboliska betydelser och hålla machineriets trådar i sina händer. A. Kahl Tegnér 118 (1868). — lärjunge i (svårlärd) vetenskap l. konst. Hegelianismen .. öfvergafs .. af sine egne theologiske adepter. Claëson 2: 29 (1857). De unga adepter i tonkonsten hvilka bäfvande .. egna storheten sin hyllning. Oscar II Skr. IV. 1: 111 (1870, 1890). Anatomicum (i Uppsala) .. för läkarevetenskapens adepter. Ill. Sv. 1: 165 (1882). Regissören skall vara de unga adepternas och novicernas lärare. Josephson Teater-regie 22 (1892).
Spalt A 54 band 1, 1893