Publicerad 1893   Lämna synpunkter
ADVERBIAL ad1værbia4l l. advær1– (adverbia´l Weste), adj.; -T, adv.
Etymologi
[af t. o. fr. adverbial, lat. adverbialis]
språkv.
1) som tillhör l. utmärker adverb; adverbs-. Den adverbiala ändelsen behåller -dt. Leopold i SAH 1: 197 (1801). Löfgren T. spr. 186 (1880, 1890).
2) (jfr ADVERBIAL, n.) af adverbs art; som begagnas liksom ett adverb. Adjektivers Neutrer kunna .. nyttjas adverbialt. Broocman Sv. spr. 50 (1813). Adverberna (i franskan) åtskiljas i anseende till formen i 1) enkla .. 2) sammansatta; dessa kallas ock adverbiala talesätt (locutions adverbiales). Dubb Fr. spr. 130 (1858, 1877). Calwagen T. spr. 116 (1874, 1891).
Ssgr: A (till 1): ADVERBIAL-FORM10— l. 0103~2. Antaga dels adjectiv- dels adverbial-form. Faxe Gr. gram. 91 (1825). —
-MÄRKE~20. S är adverbialmärke i alors. Richert Kons. ljudl. 356 (1866). —
-PREPOSITION~1002 l. ~0102. prep., som urspr. är ett adv.; adv., som öfvergått till prep. Löfgren T. spr. 176 (1880, 1890). —
-PRONOMEN~020. [jfr t. adverbialpronomen] = PRONOMINAL-ADVERB. Lidforss T. gr. 64, 66 (1860). —
-ÄNDELSE~200. Adverbial-Ändelsen ment (i franskan). Des Pepliers 21 (1742).
B (till 2): ADVERBIAL-SATS, -UTTRYCK, se under ADVERBIAL, n.

 

Spalt A 69 band 1, 1893

Webbansvarig