| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
BARRA bar3a2, v. -ade; o. BARRAS bar3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. BARRANDE, BARRNING.
I. BARRA.
1) till BARR, sbst.1 1, intr., äfv. refl.: fälla (en del af) sina barr. Om Granen för Kyndel-mässan, efter gamla stylen, släpper sina barr, spå de (dvs. skogsborna i norra Östergötland) sig en tidig och vacker Vår; men barra sig icke Granarna, förrän efter ofvansagde tid, blifver Vintren långsam, och Våren kommer sent. Tiburtius Præs. i VetA 1761, s. 14. Granen barrade sig i rättan tid; men fjorton dagar därefter barrade han å nyo. Därs. 15.
2) (i vissa delar af Sv., i sht Östergötl., Västergötl. o. Värml.) till BARR, sbst.1 2, tr.: beströ med barr. Barra golfvet, rummet, trappan. Oaktadt hela denna stämpel af fattigdom hade rummet dock något trefligt, det var barradt på golfvet. Wetterbergh Altart. 5 (1848). Deras stuga var ren och snygg .., golfvet barradt. Dens. Nord 37 (1862). Golfvet skurades och barrades. Lönnberg Skogsb. 94 (1881). Gunterberg Hjälpr. 1: 368 (1896).
II. BARRAS. (enst.) få barr. ”När löfgas tallen?” / ”När björken han barras”. Sv. forns. 2: 87.
Särskilda förbindelser:
BARRA IFRÅN SIG10 04 0. = föreg.
BARRA NER10 4. till I 1. Han barrade ner golfvet, när han bar ut julgranen. Han barrade ner i rummet.
Spalt B 443 band 3, 1900