Publicerad 1903   Lämna synpunkter
BELTA, v. -ade.
Etymologi
[efter sv. dial. bilta, belta (Hof Dial. Vestrog., Hyltén-Cavallius Voc. Værend., Almqvist (med uttalsuppgiften b`ällta), Rietz, Rääf Ydre 2) med dialektisk öfvergång af i till e; enl. E. Hellquist i Arkiv 14: 6, 187 en iterativbildning på germ. -iti̯an till stammen i det isl. starka v. bella, träffa, beröra]
(†) eg.: idkeligt arbeta l. knåpa med; arbeta sönder; jfr BYLTA. Tunnbröd strykes öfver med litet smör, beltas sönder i en skål, härpå slås kokadt och något saltadt varmt vatten, hvilket de (dvs. dalkarlarna) supa med sked, tagandes i hvarje sked mycket vatten, litet bröd af det utiflytande beltade. Linné Ungd. 2: 364 (1734).
Särskild förbindelse:
BELTA SÖNDER. (†) arbeta sönder. När man (i Malung) gjort ost af mjölk, som man först tagit gräddan af, beltade man honom sönder, satte honom i en ugn .., slog derpå .. söt grädda. Linné Ungd. 2: 339 (1734). Därs. 364 (se ofvan).

 

Spalt B 1049 band 3, 1903

Webbansvarig