| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
BERO berω4 (bero´ Weste), v. -r, -dde, -tt. vbalsbst. -ENDE (se d. o.).
— jfr PÅBERO.
1) (†) hvila (efter lifvets oro o. vedermödor); om afliden person. Hon .. beroar (nu) i Gudz hand, ther intet dödzqwaal kommer widh henne. Billichius Likpred. öfv. Gundborg Torbjörnsdotter A 3 b (1656). Then äldsta Dottren, och then yngsta Sonen (hvilka förut aflidit) .. beroo vthi en ewigh glädie och Saligheet. Därs. E 4 a.
2) om förblifvande i oförändradt skick.
a) (†) med personsubj.: gifva sig till freds l. till tåls l. låta sig nöja (med ngt); låta bli att göra ngt (vid l. åt ngt); låta udda vara jämnt. Thet wore .. bäst, han beroade med sin lägenheet (dvs. belägenhet, ställning) till thess Gud öpnade några andra vthwägar för honom. Växiö domk. akt. 1657, nr 252. Nu kunde iagh wäl här uthinnan (dvs. beträffande det att mina grannar förorätta mig) beroa, af ordsaak, jagh är nu snart en uthleffwat man. Växiö domk. arkiv 1667, nr 269. Borgerskapet (föreslår) til den lediga warande beställningen .. trenne åtskilliga personer, och Magistraten nämner de samma til Gouverneuren, med bifogad anmärckning, .. om de åstunda och förslå flera tillika, eller om de wilja bero wid dem, som af Borgerskapet blifwit förslagne. Nordberg 2: 572 (i handl. fr. 1716). jfr: Medt mitt samticke gode vilie och beroande möte (dvs. sinne). FH 1: 233 (1538). — särsk. [jfr låta sig nöja] i uttr. låta sig bero. Finge iagh behålla Stompnen oqualdh som andra Cappellaner göra, wille iagh gierna låta migh beroo och åthnöia. Växiö domk. akt. 1656, nr 163.
b) (i sht i skriftspr.) om sak, fråga o. d.: (för)blifva l. vara oförändrad; hvila; stanna (vid ngt); numera nästan bl. (jfr dock γ) i uttr. låta (det) bero l. låta saken l. frågan bero (vid, sällan med), låta saken osv. hvila, ej vidtaga ngra (ytterligare) åtgärder l. göra ngn ändring i l. ngt vid l. åt saken, låta saken vara (oförändrad), låta det vara (som det är); låta det stanna (vid) l. inskränka sig (till hvad som redan gjorts i en sak), låta saken vara slut l. låta det vara nog (med ngt), samt i uttr. det l. frågan l. saken får bero (dvs. stanna) vid (ngt) o. d. RP 3: 221 (1633: der vid). Tu borde .. intet dher medh ha låtit Beroo, uthan ändå yrckat tin meningh. J. Celsius (1687) i 2 Saml. 13: 30. Han säjer vederbörande rent ut, huru han dermed voro hulpen, och dervid låter han bero. Dalin Arg. 2: 243 (1734, 1754). Den vackra Poësien som uti sielfva Balleten vid åtskillige inträden hördes, förtiente väl sitt rum, men man vill dock gå det förbi, och låta bero der vid, at det blifvit nämdt. Nordberg 1: 147 (1740). Dervid hade han väl låtit saken bero, om han kunnat uträkna, at … Dalin Hist. 2: 61 (1750). Detta vare nu nog öfver närvarande Evangelium; vi vilje låta härmed bero, och bedja Gud om nåd, att rätt förstå och fattat. Borg Luth. 2: 80 (1753). Jag tror alltså, att vi göra bäst att häri låta bero vid det gamla. Tegnér 5: 98 (1814). Konungen har låtit bero vid Kammarkollegii utslag. Dalin (1850). Enligt korânens bud skulle de otrogna utrotas med eld och svärd; men då detta icke var möjligt, fick det bero vid en allmän årlig hufvudskatt. Sander Ros 164 (1876). (Soldaten) är (ej) någon vän af bad i öppet vatten. Får han råda sig sjelf, .. så låter han saken bero. Quennerstedt Ind. s. 29 (1887). Affärsmännen skulle göra klokt i att tills vidare låta frågan om sannolikheten af krig mellan Förenta staterna och Spanien bero. PT 1897, nr 234 A, s. 2. Mötet beslöt att ej göra något uttalande utan låta vid den förda diskussionen bero. Därs. 1903, nr 152 A, s. 3. — (knappast br.) Det beror icke vid en blott kallelse, utan Gud drager ock alla, som vilja låta sig dragas. Nohrborg 413 (c. 1765). — särsk.
α) i numera föråldrade uttr. Och ville de (dvs. de danska fredskommissarierna) .. lathe dem (dvs. vissa punkter i fredsvillkoren) så beroo och vara i sitt värde. A. Oxenstierna Skr. 1: 58 (1612). När bönen skal läsas, låta the andachten bero innom ett kalt Fader wår. Swedberg Sabb.-ro 6 (1700, 1710). Göremålet (skulle) förnämligast bero vid pröfning af de ord, som icke ännu blifvit allmänt vedertagne. Sahlstedt Crit. saml. 122 (1759). Jag är .. nöjd, allenast allmänheten får skratta, och låter så hela min åtrå bero dervid. C. I. Hallman 133 (1776). — refl. Här med skole wij thet icke låta sigh beroo. Rudbeckius Luther Cat. 26 (1667).
β) anstå (med ngt); om fråga o. d.: hvila. Hwad executionen å samme bewillning wijdkommer, låter jag der med beroo till E:s Exell:tz och gode H:rs wijdare ordre. RARP 6: 263 (1656). Boel Simons .. sade, att hon hade en Brunkrok och ett qvaste skaft inne till Trulls Nillss. som hon skulle hempta, men sedan sade att det måtte bero till dess hon skulle hempta sin Kål. Kulturhist. meddel. 3: 73 (i handl. fr. 1706). Frågan om Förenta staternas definitiva hållning gent emot Cuba och Spanien får bero, tills Mac Kinley har aflöst Grover Cleveland såsom unionens president. PT 1896, nr 300 A, s. 2.
γ) (nästan bl. i Finl.) i p. pr. i uttr. lämna (saken, frågan osv.) beroende, låta (saken osv.) hvila, ej (för tillfället) vidtaga ngra åtgärder i (saken osv.). Det förra af dessa förslag (dvs. ett förslag till ny regeringsform) lemnades tills vidare beroende. L Mechelin i Finland 102 (1893). H. m:t (kejsaren af Ryssland har) .. behagat lemna saken beroende. SD 1900, nr 112, s. 1 (efter finländsk källa).
δ) (föga br. utom i Finl.) i uttr. låta bero med, låta vara (med), uppgifva, afstå från, gifva på båten. Annat hade likväl den förståndige Ontrus i sinnet, / Än att med kärleken låta bero se’n han varorna bergat. Runeberg 1: 59 (1832).
3) (†) (för)blifva orubbad; ej låta rubba sig (från ngt); blifva (vid ngt).
a) (för)blifva l. stå fast (vid l. i); framhärda (i l. med), ej vilja afstå (från); med personsubj. Skräddaren Bencht och pigan Elin beroo alt foort wthi sitt företagande. Växiö domk. akt. 1678, nr 428. Rätt handla och i Gudh beroo, / Hans nådh och sanning sigh förtroo, / Slijkt wil Gudh af osz hafwa. Ps. 1695, 108: 8; jfr c. Med kärlek är / Ett stort beswär: / Men lönar likväl möda, / När twå bero / I sådan tro, / Som ingen tid kan döda. Rydelius Vitt. 98 (1710).
b) stå (orubbligt) fast, bestå; räcka, vara; med saksubj. Som deras enighet var Svea sällhets grund, / Så skull’ den ock bero till deras sidsta stund. J. G. Hallman Vitt. 37 (c. 1756).
c) med prep. vid, närmande sig bet.: stödja l. trygga sig vid, hålla sig till; lita på. (Isl.) Radgiarn .. (sv.) Som gifwer gode Råd, och elliest giärna beroor wijd andras Råd. Verelius Ind. 199 (1681). Iag beroor wijd min Gudh och godt samweth, sedan iag intet i någon måtto försummat det min oskyldigheet declarera kunnat. Växiö domk. akt. 1681, nr 175. Amiral’n vid Morens tal berodde / Och skeppen vändas. Lovén Cam. 35 (1839).
4) [jfr ä. t. seine geschichte beruht bei seinen erben] (†) befinna sig; finnas, vara.
a) (fortfarande) befinna sig (i ett visst tillstånd l. skick). Uthan beroor alt .. uthi denne provincien i frijdheligit tillståndh. Oxenst. brefv. 8: 216 (1652). Sakerna emellan Hans Kongl. Mayst. (K. X) och Churfl. Durchl. til Brandenburg beroo .. i förrige Owissheet. N. Av. 17 jan. 1656, nr 1, s. 3. Uthi hwad wilckor och tillstånd H. K. M:ts stat och fäderneslandzens wäsende nu beroor. RARP 7: 105 (1660). Hans hustru beroor ähnnu uthi sijn förra påbegynta galenskap. Växiö domk. akt. 1686, nr 236.
b) ligga (förborgad) l. dölja sig (under ngt). Det vill synas att därunder nu berodde någon konspiration hos ungdomen. Kulturhist. meddel. 1: 89 (cit. fr. 1749; i fråga om en ovanlig kokard som bars af en del studenter).
c) [jfr t. die schuld beruht auf ihm] med prep. hos: finnas hos; om skuld o. d.: hvila på, stanna l. ligga hos. Så will Jag då härefter återwända (dvs. sluta) / Min klage-låt, och sorge suckar ända, / Emedan ingen hielp och tröst hos dem beror. Brenner Dikt. 2: 130 (c. 1700). Ehuru han (dvs. såningsmannen i Jesu liknelse) ser förut, at de fleste ingen frugt varda bärande; så dock likväl sår han, at skulden icke skal bero hos honom. Nohrborg 311 (c. 1765).
5) (†) bestå; med prep. i: bestå af; utgöra. (Första) Brandmästerskapet beroor i trenne Quarteer Riddaren, Skrafleberget, och Siömannen. Brandordn. f. Sthm 1661, App. s. D 1 a. Muncklägret beroor allenast i ett Brandmästerskap. Därs. D 3 b.
6) för att beteckna att ngt har sin rot i l. grundar sig på ngt.
a) (†) med prep. i (uti): hafva sin rot l. grund i (ngt). Hälsan allen är i hwilko beroor wår wärldzlige Sällheet. Stiernhielm Häls. (c. 1650). Den öfriga dehlen af Europa var insöfd uti den inbillning, at et lands vältrefnad berodde uti bardalekar och vapneskifte. Höpken 2: 79 (1747).
b) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] med prep. på (uppå): grunda sig på, hafva sin grund i, hafva till grund. Det beror på förbiseende. Saken, uppgiften beror på ett missförstånd. Som Dygd sig grundar å Gud, och i ähron. / Så är och ingen Dygd, som icke beroor opå Wijsdom. Stiernhielm Herc. 412 (1668). Brenner Dikt. 2: 102 (1696). Att jag icke kan annonsera mig som författare (till ”Oppositionstalarne”) beror ju blott och bart på tillfälliga omständigheter. Tegnér 6: 110 (1829). För att söka komma underfund med, hvarpå hans underbara makt öfver människor berodde. Paulson Minnestal 98 (1899). Fischerström drog sig tillbaka, den misstänksamma fru Nordenflycht trodde det bero på, att han fattat ett annat tycke. Levertin Sv. gestalt. 31 (1903). — särsk. i p. pr. i förb. beroende på (jfr 7 a α γ’), närmande sig prepositionell anv.: på grund af. Vi (hafva) stundom (i Sv.) uptagit samma främmande ord under flera olika former, beroende derpå att det inkommit från flera olika håll och på skilda tider. E. H. Tegnér i Ydun 76 (1869). SvD(L) 1904, nr 4, s. 3.
7) för att beteckna ett förhållande af afhängighet l. underordning.
a) om handling, tillstånd, förhållande l. öfverhufvud ngt som gestaltar sig olika efter olika förutsättningar o. d., med prep. på (uppå), af, förr äfv. i, under, vid: vara afhängig l. betingad af, bestämmas af, vara underkastad inflytande af; hänga på; komma an på.
α) med prep. på (uppå) l. af. Nå, reser du med till K. i morgon? Det beror på hur(u)dant vädret blir, på om jag får tid; jfr BERO PÅ 1. Det kommer att bero på en slump, om han hittar dit. Det får bero på omständigheterna. RARP 1: 50 (1627). Dhetta (är) it wärk .. uppå hwilket Gudz Församblingz wälfärdh till een stoor deel beroghar. Växiö domk. akt. 1675, nr 320. Academiens anseende .. beror (i hög grad) på val af Ledamöter. 1 SAH 1: 23 (1786, 1801). Allt beror af den Talandes Mening. Thorild 2: 268 (1788). Min Grefvinna, jag skal med nöje göra alt hvad som kan bero på mig. Björn Gr. af Oldsbach 50 (1790). Han .., på hvars ord tusendes väl eller ve berodde. Geijer I. 2: 10 (1803). På uppfostran beror ganska mycket; derpå beror likväl icke allt. Hagberg Pred. 4: 57 (1818). De vilkor, Fru Jägmästarinnan fästat vid donationen, skola samvetsgrant uppfyllas, för så vidt de bero af konsistorium. Tegnér 6: 457 (1825). (De) jagade framåt, som om de trodde / På hvarje årtag deras lif berodde. Strandberg 3: 477 (1856). En leras eldfasthet beror .. hufvudsakligen på dess kemiska sammansättning. Tekn. tidskr. 1874, s. 276. Utbildningen af tonen (sångrösten) är beroende af gehörets utbildning. Svensson Sångmet. 46 (1889). Var Dagny vacker? Ja och nej, det berodde på tycke och smak. Rydberg Vap. 274 (1891). Den högsta dugligheten beror mera af förståndet än af minnet. De Geer Minnen 2: 280 (1892). — (†) refl. Härpå beroor sigh een stoor deel af min timmeliga wälferd. Växiö domk. akt. 1688, nr 2028. — särsk.
α’) i uttr. det beror på, äfv. af ngn (att göra ngt o. d.), det står i ngns fria skön, det är lämnadt åt ngns godtfinnande l. afgörande (att göra ngt). Leopold 1: 48 (1790, 1814). Det beror af menniskan att följa dessa begärelser ener motstå dem. Agardh Bl. skr. 1: 35 (c. 1855). Det må ankomma d. v. s. det må bero på Rikets Ständer att göra anmälan om entledigande. Svedelius Statsr. ansv. 583 (1856). Rudin Ord t. ungd. 3: 136 (1903).
β’) i uttr. vara beroende på (ngns) åtgärd, pröfning o. d.; jfr 2 b (γ). På arkivarien L:s åtgärd .. voro beroende 3 mål från 1891. VL 1894, nr 261, s. 2. Den persontariff för statens järnvägar, som för närvarande är beroende på k. m:ts pröfning. SvD(L) 1904, nr 4, s. 3.
γ’) i p. pr. i förb. beroende af l. på (jfr 6 b slutet), närmande sig prepositionell anv.: (allt) efter. Värmans verkan är i stort bekant genom vegetationens olika yppighet på jorden beroende af klimaterne, och årstiderne. Agardh Bot. 2: 60 (1830). 1 Krön. 28: 15 (öfv. 1896; öfv. 1904: allt efter).
β) (†) med prep. i (uti) l. under l. vid. Stiernhielm Arch. D 1 b (1644; med prep. uti). Hwar och een bör .. sij på det allgemene bästa, såsom det, der alles wår wälfärd beroor wed. RARP V. 2: 21 (1655). Fides publica (dvs. det allmänna förtroendet) .. beror under förafskiedningars (dvs. öfverenskommelsers) och försäkringars oryggelige hållande. 2 RARP 3: 372 (1723). Det berodde .. i Upbördsmännernas behag, huru de i Gärder och andra ovissa besvär för halfva eller Helgärds Hemman ville anse hvar och en Landtbrukare. Botin Hem. 1: 38 (1755, 1789). Hallenberg Hist. 5: 330 (1796: därunder).
b) med konkret l. ss. konkret tänkt subj., i sht om person, med prep. af (l. abs.): stå i afhängighets- l. underdånighetsförhållande till l. i beroende af (ngn l. ngt), vara afhängig af (ngn); med afs. på sitt görande o. låtande vara underkastad (ngns vilja l. behag o. d.), styras l. ledas l. regeras l. behärskas af (ngn l. ngt); för sin existens l. utkomst osv. vara hänvisad på (ngn l. ngt); numera i sht i förb. vara beroende o. d. Det är hårdt att alltid känna sig l. vara beroende af andra. Bergklint Vitt. 288 (1777). Min bror är ej af naturen hård; men han beror af en girig och högmodig hustru. Björn Vestindiefararen 37 (1791). All verlden af ditt ord beror. Ps. 1819, 157: 8. Att af andra bero är dess (dvs. kvinnans) lott. Runeberg 1: 133 (1832). Den viljan, som beherskar tingen / och bygger ödet och beror af ingen. Tegnér 2: 514 (1836). I (de utvidgade satserna) .. är den utvidgande bisatsen alltid beroende af hufvudtanken. Tullberg Sv. spr. 1: 43 (1836). Lidner var i den olyckliga belägenhet att alltid bero af nådegåfvor. Franzén Minnest. 3: 384 (1838). Naturen beror af honom, som henne skapat. Dens. Pred. 1: 28 (1841). Du .. / Bestyrde ärligt om ditt hus / Och dem, som af ditt hus berodde. Strandberg 1: 205 (1861). — särsk.
α) i uttr. bero af sig själf, vara fullkomligt fri o. oberoende, vara sin egen herre, rå(da) sig själf. Den som bärgar sig med ringa, beror af sig sjelf. Leopold (1787) i 2 Saml. 4: 188. Det var oss en ljuf känsla, att bero af oss sjelfva. Ödmann Hågk. 74 (1801). Af fadren sin beror ungmö, den unga qvinnan af sin man, / Af sönerna beror enkan: — ej qvinnan af sig sjelf beror. Bergstedt Metr. öfv. 91 (1845).
β) (i sht i poesi o. högre stil) abs. Mängden, van att ledas och bero, / Har brist på tanke, men är rik på tro. Leopold 2: 145 (1801, 1815). Hvad vete vi? Endast det, att vi bero; att vi äre svaga, hjelplösa, eländiga. Wallin 2 Pred. 3: 233 (1830). Att kunna tåla är dock hufvudstycket. / .. Isynnerhet, .. när man beror. Runeberg 6: 72 (1862).
8) (föga br.) opers.: komma an på, gälla, vara fråga(n) om (att göra ngt). Åter att dansa, min vän, om på klack, om på tå det beror här, / Har han sin like ej sett. Runeberg 1: 60 (1832). Strinnholm Hist. 1: 195 (1834). Nu beror det / för mig att minnas .. / en gammal, vidt berömd och god historia. Lysander Skr. 454 (1880).
Särskild förbindelse:
1) (hvard.) till 7, i (det elliptiska) uttr. det beror på [jfr fr. cela dépend], i södra Sv. äfv. det beror sig på, det kommer an på omständigheterna. Almqvist (1842). Rikedomen är ett medel. Men till hvad? .. (Svar:) Till hvad? Det beror ju på. Michaelson Ungkarlsh. 94 (1892). ”Man får väl ännu länge nöjet att se er på scenen?” ”Tja, det beror på, det. Skulle teatern rifvas nästa år, .. så går jag väl min väg, men annars stannar jag …” SDS 1898, nr 478, s. 3.
Spalt B 1335 band 3, 1904