| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESKÄRA beʃä4ra l. -ʃæ4-, i Sveal. äfv. 032 (beskä´ra Weste; besch`ära Almqvist), v.1 -skär, numera sällan -skärer, -skärde, -skärt, -skärd (pr. sg. -skär Messenius Christm. 241 (c. 1616). osv., -skärer Grubb 87 (1665), Schultze Ordb. 4434 (c. 1755) m. fl.; imper. -skär Ps. 1695, 345: 7 osv.; ipf. -skärde RARP V. 2: 235 (1655) osv.; sup. -skärt Rom. 8: 29 (NT 1526) osv.; p. pf. -skärd Apg. 13: 48 (NT 1526) osv. — (†) pr. sg. -ar Botvidi Likpr. u 3 a (1620, 1628); imper. -a Polit. vis. 254 (1628), Ps. 1695, 58: 12 m. fl.; sup. -at N. Av. 11 nov. 1657, Copia s. 4, Kolmodin Dufv. 15 (1734, 1745) m. fl.; p. pf. -ad Spegel Op. par. 49 (1705)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749; under bescheidung)), -NING (se BESKÄRNING, sbst.1).
i allm. om Gud l. annan högre makt som anses hafva inflytande på människornas öden l. om person o. d. som tänkes i analogi med dylik makt ss. stående (högt) öfver den hvars intresse handlingen afser.
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (i sht i högre stil) förläna, förunna; (af nåd l. godhet l. ss. en välgärning l. i kraft af sin högre makt) gifva l. skänka; låta komma (ngn) till del, låta falla på (ngns) lott, tilldela; i pass. äfv.: komma l. falla på (ngns) lott; jfr BESKEDA 2; i allm. med direkt obj. som betecknar ngt förmånligt. Det blef honom ej beskärdt att få skörda frukten af sitt arbete. Barnen, som Gudh tinom tienare beskiärdt haffuer. 1 Mos. 33: 5 (Bib. 1541; öfv. 1904: beskärt, Luther: bescheret, Vulg.: donavit). Hwilkom een dygdeligh quinna beskärd är. Ordspr. 31: 10 (Bib. 1541; Luther: bescheret). Tilldess Gudh .. oss anndre medell till fridh beskärendes varder. Oxenst. brefv. 1: 67 (1614). Oss segher och lycka beskiära. Polit. vis. 254 (1628). Beskär migh en godh ända, / När jagh skal hädan döö. Ps. 1695, 345: 7. Som värden är, beskärer Gud gäster. Schultze Ordb. 4434 (c. 1755; ordspr.). Kom! sätt dig .. ner(,) min Bror! vi tala här allena; / Den glädjen på en tid ej varit oss beskärd. G. F. Gyllenborg 3: 322 (1773, 1797). Mera godt än ondt (har) varit dem beskärdt. Lehnberg Pred. 3: 244 (c. 1800). Vill du (konung) skalden någon nåd beskära. Geijer I. 3: 199 (1811). Hon allena fröjd och värde / Åt mitt tomma lif beskärde. Stagnelius 2: 35 (c. 1815). Fler, än de qval, som dig beskäras, / Bar han, som dig har återlöst. Ps. 1819, 243: 1. (Herren) kraft beskärde / Till hvad du borde. Wallin Vitt. 1: 51 (1839). Han ville .. fresta hvad lyckan kunde beskära honom. Sv. folks. 200 (1844). Här är oss ljuft, här är oss godt, / Här är oss allt beskärdt. Runeberg 2: 5 (1848). Vi böra nöjas med hvad ödet oss beskär. Dalin (1850). Den något godt har lärt, blir mycket godt beskärdt. Sv. ordspråksb. 14 (1865). Att blända mängdens syn min diktning knappt beskärdes. Wirsén Under furor 90 (1896). Och rinner så min tysta tår, / Den lindring mig beskär. Snoilsky Goethe Vis. o. dikt. 38 (1901). — särsk.
a) (i mindre vårdad framställning, mindre br.) i förb. ngn är beskärd ngt, ngt är ngn förunnadt, ngn har fått ngt på sin lott. Oansedt honn ähn inthe vore beskeert den dagen att see. Oxenst. brefv. 3: 155 (1628). Man (skall) känna sig frestad påstå, att de, som ständigt bo härute (i bohuslänska skärgården), borde vara beskärda en lifslängd större än andra menniskors. W. Berg i VLS 161 (1887).
b) [jfr begåfva ngn med ngt] (†) i förb. beskära ngn med ngt, förläna l. förunna ngn ngt. Gudh haffver beskiäratt honom medh 3 victorier i förledne åhr. RP 7: 396 (1639).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (numera knappast br.; se dock slutet) förutbestämma, bestämma, utse (åt); i sht i p. pf. o. sup. (Hedningarna) prijsadhe herrans oordh, och troodde så monge som beskärdhe woro til ewinnerlighit lijff. Apg. 13: 48 (NT 1526; öfv. 1883: bestämda, Luther: verordnet, Vulg.: præordinati, gr. τεταγμένοι). (Gud har) satt them (dvs. människorna) före beskärdan tijdh, och skickat huru wijdt och longt the boo skola. Apg. 17: 26 (Bib. 1541; NT 1526: förlaghdan, öfv. 1883: bestämda, Vulg.: statuta, gr. προτεταγμένους). At hon är then samma som tu haffuer beskäärdt tinom tienare Isaac. 1 Mos. 24: 14 (Bib. 1541; öfv. 1904: utsett, Luther: bescheret, Vulg.: præparasti, Sept.: ἡτοίμασας). Hwadh han (dvs. Gud) beskerdt haffuer, thet haffuer altijdh framgång. Syr. 11: 16 (Bib. 1541). Annos fatales explevimus .. Wij haffue leffuat wår beskärde ålder. Lex. Linc. (1640; under fatalis). Dhet wår Herre beskärer, står intet S. Per emoot. Grubb 87 (1665); jfr: Det vår Herre beskär, det är ej emot sancte Per. Rhodin 38 (1807). Weestu .. huru Froszare lefwerne lyktas? / Såsom en Oxe beskärd til Offer, han gödes å stalle. Stiernhielm Herc. 354 (1668). Hvad hälst han (dvs. Gud) en gång haar beskärdt, / Kan ingen emot spierna. Ps. 1695, 265: 3; jfr Ps. 1819, 254: 3. Men likväl är jag af födslen beskärd, / At ha en afsky för eld och svärd. Dalin Vitt. 4: 153 (c. 1740). Jag får, thet mig ær beskært: accipiam, quod mihi destinatum est. Ihre Gl. (1769). Om min undergång af Himlen är beskärd. Leopold 1: 111 (1790, 1814). Svåra jag räds i min själ, .. / .. att oss af ödet beskärdes / döden vid Ilios. Johansson Hom. Il. 9: 245 (1846). — särsk. (fullt br.) i uttr. (sin, min osv.) beskärda del, äfv. (i sht förr) lott, eg.: det som (af Gud, ödet osv.) på förhand bestämts (åt ngn); jfr AFSKILD 2 c α, BESKEDA 2 a; numera i mera allmän bet.: det som tillkommer (ngn), det (ngn) gjort (sig) förtjänt af, det (för ngn) tillbörliga, sitt vederbörliga kvantum, duktigt, grundligt, så att (han) vet af det; i sht om tuktan o. d., ofta skämts. Han skall (nog) få sin l. jag skall ge honom hans beskärda del. Lind (1749). Beskärda del, Pars destinata. Sahlstedt (1773). Han har fått sin beskärda del. Weste (1807). Ge hvar och en sin beskärda del. Lindfors (1815). Alla sin beskärda lott / Af dig, o Gud! bekomma. Ps. 1819, 32: 2. Jag har gifvit Percy sin beskärda del. Hagberg Shaksp. 3: 236 (1848; eng. I have paid Percy). Vara nöjd med sin beskärda del. Dalin (1850). De af författaren yrkade åsikterna .. kunna (icke) undgå att, såsom brytande mot mångas förutfattade åskådningssätt, få sin beskärda del af ogillande. H. Edgren i Sv. tidskr. 1891, s. 488.
Spalt B 1535 band 3, 1905