| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
BEVISA bevi4sa, i Sveal. äfv. 032 (bevi´sa Weste; bev`isa Almqvist), v. -ar, -ade, -at, -ad; stundom -te, -t, -t, pres. -er bl. ngn gg i södra o. västra Sv. i bygdemålsfärgadt spr.; imper. sg. -a, i bygdemålsfärgadt spr. i södra o. västra Sv. ngn gg bevis; se för öfr. VISA, v. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Schroderus Liv. 591 (1626: sins ähres och wänligheetz bewijselse), Girs Edelh. D 3 a (1627; i ssgn ähre bewijselse)), -NING (se d. o.); -ARE (föga br., Ekblad Lib. mem. (1764), Leopold 2: 235 (1801, 1815), 3: 6 (1802, 1816)); jfr BEVIS.
1) (†) låta se.
a) [jfr mnt. wente he (dvs. Johannes Döparen) hefft my nicht allene verkundighet, men ok mit syneme vinger bewiset o. motsv. anv. i ä. t.] visa l. peka på (ngn l. ngt); utpeka, utmärka, utvisa; gifva anvisning på; angifva, uppgifva. Tråtsz alla munkar och nunnor at the skola kunna bewijsa en som j closterleffwerne leffuat haffuer .., som liknas kan widh noghon aff them här vpräknade äre (ur den bibliska historien). O. Petri Klost. C 1 b (1528). The kunde icke bewisa theras fädhers hws, eller theras sädh, om the woro aff Israel. Nehem. 7: 61 (Bib. 1541; öfv. 1904: uppgifva sina familjer, Luther: anzeigen); jfr b. Man kan bewijse mong wäldigh slagh, / Thet Danske wäl wete än j dagh. / The monde här j Swerige förlore. Svart Gensv. F 7 b (1558). Jagh kan och bewijsa månge Wahrur och Fruchter, som falla vthi Indien, som icke finnas på the ortar, them the Hispanier besittia. Schroderus Uss. D 4 a (1626). — [jfr ä. holl. dese fyguere den Vrancxschen conync bewyst] med saksubj.: utgöra tecken på l. till (ngt); utvisa, visa; jfr BEVISA UT. Lijka som hon (dvs. drottning Margareta) wille ther med (dvs. med bilden å det nämnda myntet) tilkenna giffua, at the som lätes wara mechta män, wore doch vnderkuffuade aff enne qwinno, och thet skulle myntet bewijsa. O. Petri Kr. 158 (c. 1540).
b) [jfr fsv. som lifsins wägh hauir bewiist mz sinom hälgha budhordhum o. motsv. anv. i mnt., ä. holl. o. ä. t.] påvisa, uppvisa; framställa; gifva till känna; utreda; stundom svårt att skilja från 2. Ath the dödha wardha vpstondandes, thet bewijsadhe Moses wedh buskan. Luk. 20: 37 (NT 1526; öfv. 1907: gifvit till känna, Luther: hatt deuttet, Vulg.: ostendit, gr. ἐμήνυσεν). (Paulus) förclaradhe them och bewijste ath Christus moste lijdha. Apg. 17: 3 (NT 1526; öfv. 1883: utvecklande och framställande, Luther: legts yhn fur, Erasmus: allegans, gr. παρατιϑέμενος). Aff thetta nw är sagdt, är rikeligha noogh bewisat hwad itt presta embete är. O. Petri 1 Förman. A 3 b (1528). E(ders) K(ungliga) M(ajestä)t (har) nådigst Oss bewist hwadh fahra icke allenest wårt k(ära) Fädernessland, vthan ochså andre Omliggende Provincier .. skulle wara vnderkastade. RARP 1: 41 (1627). Om thet .. är lofgifvit, at låta Debitor påtaga sig then afgifft, som kan bevisas af fruchtbara capitaler: thet ankommer .. på bevilningens .. lydelse och innehåld. Nehrman Inl. t. jur. civ. 304 (1729).
c) [jfr fsv. ther viste han honum en siwala groop .. sua brat som ihesus christus hafdhe honom thzta sama teet oc beuist, ä. d. han bewiste them sine saar, ä. holl. de claer sterren en sullen ons niet meer haer licht bewysen samt motsv. anv. i ä. t.] låta se, framvisa, uppvisa, förevisa, förete. Wårs herres Jesu Christi oppenbarilse, huilka oss bewisande warder j sin tijdh then hälughe, och allena wällugher, konnung offuer alla konnugar. 1 Tim. 6: 15 (NT 1526; öfv. 1907: låta oss se, Luther: zeygen, Erasmus: ostensurus, gr. δείξει). När Pharao sägher til idher, Bewijser idhor vnder, så skalt tu säya til Aaron, Tagh tin staaff, och kasta honom för Pharao, at han warder en orm. 2 Mos. 7: 9 (Bib. 1541; öfv. 1904: Låten oss se något under, Luther: Beweiset). — särsk.
α) framlägga (dokument o. d.); förete. Her på Rådstuffuan beuistis lasse Rasmusses kiöpebreff med egien hand schr(ifve)t. Växiö rådstur. prot. 1618, s. 379. Kunne I bevijsa oss edre documenter? RP 8: 195 (1640). Såsom han intet pas eller bewijss kunne bewisa ifrån sin födesbygdh. Växiö domk. akt. 1681, nr 270.
β) [jfr lat. edere l. statuere exemplum] i förb. bevisa (ett, många osv.) exempel.
α’) uppvisa exempel (på ngt). (Man) kan .. hwarken vthi thet Nyja Testamentet, ey heller vthi the Fädhers Historia .. något Exempel om een slijk strängheet bewijsa. Schroderus Osiander 1: 241 (1635). Såsom iagh många exempel på thessa puncter bevisa kan om så behöffdes. Rudbeck Bref 32 (1664).
β’) statuera (ett) exempel (på ngn). Ther och någre finnes ahntingenn af Ryttere eller Knechter som wåldgäste .. någonn bonde, Då gifwe wij (K. IX) edher tilståndh, att i lathe hengie honom vthi förste Trä, som finnes, och så bewijse exempell på them som försth ther medh warder beslagenn .. att andre måge hafue ther af enn warnagell. SUFH 1: 372 (1602). En annan skulle wäl wågha thet samma, om iagh nu icke bewijste itt Exempel, ther hwar och en sigh widh spegla måtte. Schroderus Liv. 25 (1626).
2) [sannol. närmast utveckladt ur 1 b; jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] ådagalägga, anföra l. utgöra bevis (se d. o. 1) för l. på (ngt); bestyrka; äfv. i juridisk anv. Anm. Jfr anm. under BEVIS 1, sp. 2294. — jfr MOTBEVISA.
a) gm framdragande l. anförande l. påpekande af vissa fakta ådagalägga l. uppvisa sanningen l. riktigheten l. verkligheten af ngt l. att ngt är så l. så l. huru ngt förhåller sig; påvisa; styrka; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 1 b. Till full evidens bevisa. Den som bevisar för mycket, bevisar ingenting (ordspr.) [jfr motsv. uttr. i d., t. o. fr.]; jfr ex. från 1773 under c. Bevisa sitt alibi. Iak (Gustaf Eriksson) skal tage oc anama Hans Nades (dvs. biskop Brasks) godgerninger altid til en god mening utan andra lundom kan oppenbara beuisas. G. I:s reg. 1: 4 (1521). Han ofuerwan Judhanar skarpeligha och oppenbarligha, bewisandes medh scriffternar ath Jesus war Christus. Apg. 18: 28 (NT 1526). Lät them haffua theras witne fram och bewisat, så fåår man hörat, och säya, Thet är sanningen. Jes. 43: 9 (Bib. 1541). Bewisa sin Oskuld. Stiernhielm VgL Ordel. 109 (1663). Medh gilla Breff eller Witne sin Talan laghligen bewijsa. Sjöl. 1667, Skipml. 4. Jag hoppas ingen erligh kar skal bevijsa mig hafva upburit för någotdera en fyrk. Rudbeck Bref 68 (1670). Jag vil intet uppehålla dig med en så klar saks bevisande. Dalin Arg. 1: 128 (1733, 1754). Gifver han någon skuld, och gitter thet ej bevisa. MB 53: 2 (Lag 1734). Hvarföre så? Bevis, at thet följer. Rydelius Förn. 344 (1737). Uti Mathematiska skrifter .. måste alla saker .. med så fullkomliga skiäl bevisas, at man om deras sanning ej kan draga något tvifvelsmål. Strömer Euclides I. 1: Föret. A 2 a (1744). Sådant säges lättare, än bevises. Lagerbring 1 Hist. 1: 175 (1769). Ehuru mycken förändring orters namn .. hos oss undergått, äro dock ännu många så oförbytte, att the lätteligen gifva sin härkomst tillkänna, såsom med några få exempel bevisas skall. Ihre Föret. XIX (1779). (Evert Horn) beviste därpå Svenske Konungens rätt till Ryssland. Hallenberg Hist. 3: 390 (1793). Det är genom Robins anstäldte försök funnit och bevist, att när vår ordinaira luft har lika hetta med glödande järn, så utspänner hon sig till 4 1/16 gångor så stort rum som förut. Törngren Artill. 1: 13 (1794). Kunna då Gud och Odödlighet icke bevisas af philosophien? Nej: om ni förstår med bevisa, att göra något genom logiska skäl oemotsägligt. Man kan resonera öfver allt, och bevisa nästan intet, icke ens att er egen kropp är till. Leopold 3: 7 (1802, 1816). Att ur andra sanna satser ådagalägga sannigen af någon sats, kallas att bevisa den. Tuderus Kiesewetter 99 (1806). Bevisa en proposition i Euclides. Dalin (1850). Andra lärde beviste motsatsen. Beskow Minnesb. 2: 151 (1859). Kunde en enda sådan (näml. andesyn) anses bevist. Därs. 244. Emedan riktigheten af dessa uppgifter blifvit ifrågasatt, anser jag mig pligtig att faktiskt bevisa dem. Nilsson Ur. 2: 55 (1862). Påståendet anses så sjelfklart att det icke behöfver bevisas. VL 1898, nr 83, s. 2. — jfr MOTSATS-BEVISA. — särsk.
α) (†) i förb. vara l. stå till bevisande, kunna ådagaläggas. RA 1: 470 (1546; se under δ). Huar thet ickie stodh till beuisande medh klara skriffter, att sadhana æcktenskaps forbudh medh the andelighe personer är aff Dieffuulen .., så beuisar thett sigh sielfftt medh gerningerna. L. Petri Oec. 15 (1559); jfr II 2 b.
β) (†) i förb. bevisa (ngt) af ngt, anföra ngt ss. bevis för (ngt); ådagalägga (ngt) med l. gm l. ur ngt (jfr b slutet). O. Petri 1 Förman. A 3 b (1528). Wii hörde .. i nästföregående Predikan först, huruledes Samuel utaf sin egen Person, bewiste att Israels barn hade ingen rättmätig orsaak till att begiära Konung, emedan han rätteligen hade regerat them. Rudbeckius Kon. reg. 187 (1615). Dette alt (är) aff nye och kände exempel .. att bewijsa. RARP 3: 66 (1638). Förnuftet hafver vti sig några oförnekeliga satzer, som bevisa sig sielfva genom sin egen klarhet, och hvarken kunna, eller behöfva at bevisas af något klarare. Rydelius Förn. 15 (1718, 1737). Skärselden och mera dylikt, som af den heliga Skrift aldrig kan bevisas. Fryxell Ber. 3: 90 (1828).
γ) i uttr. bevisa ngn ngt:
α’) (numera mindre br.) ådagalägga ngt för ngn. Bevis mig hvad ni säger. Gustaf III 2: 236 (1788). Han hade .. grundligen bevisat sina nye stridsbröder .. att det egentligen varit han som eröfrat Tyskland. Topelius Fält. 1: 152 (1854).
β’) (†) ådagalägga att ngn är ngt. Huilkin som är bewisat crafteligha gudz son effter andanom som helghar, ther aff ath han stoodh vp aff dödha. Rom. 1: 4 (NT 1526; öfv. 1907: har blifvit bevisad vara, Luther: erweyset, Erasmus: declaratus, gr. ὁρισϑέντος).
γ’) (numera knappast br.) öfverbevisa ngn om ngt. (Jag) bör hållas oskyldigh till des angifwaren migh något bewiser. HSH 31: 285 (1668). Mörk Th. 3: 217 (1758). (Axel Oxenstierna) var .. en förståndig och sparsam hushållare, men girighet eller hårdhet har icke kunnat honom bevisas. Fryxell Ber. 8: 90 (1838). Att lida laglig näpst för alla brott / Som er bevisas kunna. Hagberg Shaksp. 1: 201 (1847). jfr: Hustrv Malijn swarade, at thet skulle ingen henne öfuertyga eller bewisa at hon hans piga .. tubbat hade. Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 69 (1597).
δ) (†) i uttr. bevisa ngt emot l. (up)på l. till ngn, med bevis lägga ngn ngt till last, leda i bevis att ngn gjort sig skyldig till ngt. Intidh kwnne till oss beuisas wtoff alle the stycker, szom oss saa oredeliga woro wtöffuer sagde. G. I:s reg. 2: 157 (1525). Medhan alt thetta for(skrif)ne och mykit ondt mere emott honum (dvs. Gustaf Trolle) udi alle måtte nogsamligen till bevisende är. RA 1: 470 (1546); jfr α. (Kristus) På hwilken ingen Menniskia haffuer någhon tijdh kunnat bewijsa eller öffuertygha någhon synd eller lögn. Phrygius Him. lif. 166 (1615). Dhe (kunna) icke nogot .. beuisa på mig, att iag haf(ve)r brukatt falsk wigt. Consist. eccl. abo. prot. 195 (1658).
ε) (†) i uttr. bevisa ngn att göra ngt, ådagalägga att ngn gör ngt, bevisa ngt att det är så l. så l. bevisa ngt så l. så, ådagalägga att ngt förhåller sig så l. så. Alldenstund hon (dvs. liturgien) är i sanning befunnen en rot och orsak till mycken oro .. och .. medh schriftenes grund bevist, att hon i alle motte är vidskäpeligh och i sielfve grunden aldeles likformigh then påfveske messa. RA 3: 88 (1593). Så länge ingen kan bevisa mig att synda mot Religionem .. och Rempublicam. Rudbeck Bref 49 (1668). När Hesiodus, Homerus, Thucydides (m. fl.) .. äro bewiste, at hafwa så talat och så skrifwit .. ther effter hafwa the andre most sig retta. Swedberg Schibb. e 2 b (1716). Hvidfeldt och Vastovius säja, at han (näml. Edmund) blifvit fördrifven för det, at han förfölgt de Christne; men detta är annorlunda bevist. Dalin Hist. 1: 491 (1747).
ζ) [efter lat. quod erat demonstrandum l. gr. ὅπερ ἒδει δεῖξαι (hos matematikern Euklides, † c. 300 f. Kr.); jfr t. was zu beweisen war] i uttr. hvilket skulle bevisas, förkortadt H. S. B., äfv. hvilket borde bevisas, förkortadt H. B. B., ss. stående slutord i bevisföring för ett geometriskt teorem. Mört Weidler 6 (1727). Strömer Euclides I. 1: 11 (1744). Lindman Euklides 21 (1867, 1900). jfr: Thet jagh härmedh bewijsa wille. Stiernhielm Arch. L 2 b (1644). — särsk. (hvard. o. skämts.) ss. slutord i ett anförande som innehåller fakta till bestyrkande af ett påstående o. d.
η) [jfr t. etwas mit dem schwerte beweisen] i ironisk framställning, om mer l. mindre handgripligt tillvägagångssätt, våld o. d.; jfr BEVIS 1 a β. Jag lofvar, hvad på mig beror, / bevisa här med tänder och klor / min rätt. Andersson Mickel räf 230 (1900; yttradt af räfven).
ϑ) (†) öfverbevisa (ngn om att han har orätt), öfvertyga; med direkt personobj. Til at straffa, öffuertyga och bewijsa them som emoot säya. Lex. Linc. (1640; under elencticus).
b) (mindre br.) med l. i gärning visa; stundom närmande sig c o. 3. J haffuen bewisat j alle stycker, ath j reene ären vthi then saken. 2 Kor. 7: 11 (NT 1526; Luther: beweyset, Vulg.: exhibuistis, gr. συνεστὴσατε). Ther medh han bewijste, at han war tin tienare. Vish. 18: 21 (Bib. 1541; Luther: beweiset). Thill bewijsende, Att wij inthet heller welett eller söcht haffue, vtann att frijd .. motte söcht warda, Haffue wij … G. I:s reg. 17: 616 (1545). Han hade både med ord betygat, och med gerningar bewist sig wara Guds Son. Spegel Pass. 269 (c. 1680). (Den sedige hästen) beviste mot alla vill-kladdar, huru hälsosamt det är, at lefva i ordning. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). (Hertig Johan) beviste .. under kriget med Danmark att han var en duglig krigsman. Hallenberg Hist. 4: 702 (1794). Dröj ej! bevis hvad mod du hyser! Frestom vår styrka! Adlerbeth Æn. 247 (1811). Att hennes (dvs. fru Lenngrens) föräldrar gåfvo henne en vårdad uppfostran, behöfver ej sägas, ty det har hon sjelf bevisat. Rosenstein 2: 126 (1819). Thomander Skr. 2: 58 (1831). — (†) i förb. bevisa (ngt) af ngt, ådagalägga (ngt) gm ngt (jfr a β). Vmskärilsen war Abrahe till itt vthwertes teekn, aff hwilko han sina rettferdugheet genom troona bewisadhe. Förspr. t. Rom. 4 a (NT 1526).
c) utgöra grund(er) l. skäl för visshet om (ngt), utgöra bevis på, vara (säkert) intyg l. vittnesbörd om; vittna om; bekräfta. Det bevisar ingenting. Sådant bevisar brist på karaktär. En goodh fruct bewisar ath träädh är gott. Förspr. t. Rom. 4 a (NT 1526). Huru godh och tröstligh han thetta sitt fädhernes rike .. varidt hafver, bevise hans begångne handlinger mere än nogh. RA 1: 468 (1546). (Gud) hwilkin altid menniskiornes synder, som Schrifften bewiser, j månge hånde måtte straffer. G. I:s reg. 18: 34 (1546). I tigh är icke en drope kärleek, thet bewisa tina gerningar nogh. L. Petri 4 Post. 14 b (1555). Ehuruväl theras (dvs. jäfvade vittnens) berättelse ej bevisar något. Nehrman Pr. cr. 169 (1759). Det som beviser för mycket, beviser gemenligen intet. Lagerbring 1 Hist. 2: 299 (1773); jfr red.-ex. under a. Åtskilliga lemningar bevisa at det varit en stor stad. Widegren (1788). Detta bevisar ingenting om förhållandet i vextens oskadade tillstånd. Agardh Bot. 2: 73 (1832). Att detta i sjelfva verket var förhållandet, bevises af en annan omständighet. Geijer II. 4: 291 (1836). De intyg, som bevisade dennes härkomst. Rydberg Ath. 382 (1859, 1866; uppl. 1876: ådagalade). Så (t. ex.) bevisar ordet ”calamus”, att romarne skrevo med rör. E. H. Tegnér i Ydun 62 (1869). En enda sådan (dvs. oanständig) visa är nog för att bevisa ett ruttet inre. Rydberg Vap. 339 (1891). Dessa tvifvel vika, när man hör de fullgoda skäl, som bevisa riktigheten af det nu sagda. O. Montelius hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 41 (1901). — särsk.
α) (numera knappast br.) om person. Om hedninganar som icke haffua laghen göra doch aff naturen thet laghen inneholla, the samma (än thå the haffua ey lagh) äro the lekuel sigh sielffuom lagh, hwilka som bewisa laghsens wärck wara scriffuit j theres hierta, ther theres samwet bär them witne. Rom. 2: 15 (NT 1526; öfv. 1883: visa, Luther: beweysenn, Vulg.: ostendunt, gr. ἐνδείκνυνται). Ej denna Sannings-sats Christina blott bevisar. / Det vittra Änglands folk en Annas spira prisar. Nordenflycht Frunt. 27 (1761).
β) [jfr t. das beweist mehr für als gegen mich, dies beweist für unsere behauptung] (numera knappast br.) i uttr. bevisa emot l. för, förr äfv. till, vara bevis mot l. för l. på ngt. Den inlaga Ni omnämner, bevisar för ert påstående. Gustaf III 4: 85 (1773). Orsaken hvarföre .. det att Vara Kär .. så litet bevisar till en säker, sann och beständig Kärlek. Thorild 4: 118 (1794). Om någon af dess (dvs. Kellgrens) tryckta arbeten sedermera af honom sjelf blifvit förkastade, så bevisar det likväl icke emot detta anförande. Rosenstein 1: 283 (1796). De olika sätt, på hvilka man i olika länder härvid (näml. vid tillsättningen af jurymän) förfarit, bevisa redan för svårigheten. Snellman Stat. 153 (1842).
d) i p. pr. närmande sig adjektivisk anv.; öfvertygande. Hela hans anförande var klart och kraftigt bevisande. Serenius (1734; under demonstrative). Hvad bevisande kraft och vitsord skrifteliga skiäl äga i tvistemål. Nehrman Pr. cr. 180 (1759). (Skrifva) så bra: så afgjordt öfvertygande, så okullstötligt bevisande. Cygnæus 1: 158 (1852). (Samuel Ödmann är ss. författare) alltid underhållande och lärorik, ömsom bevisande och öfvertygande, ömsom, när saken så medgifver, fyndig och qvick. Böttiger 5: 61 (1867, 1874). Deras (dvs. telegrams) förbindande eller bevisande kraft. Broomé Civilpr. 229 (1882, 1890).
3) [sannol. närmast utveckladt ur 1 c; jfr motsv. anv. i fsv., d., holl. o. t.] (i sht i skriftspr.) lägga i dagen, röja; visa prof på, ådagalägga; låta (ngn) erfara l. röna (ngt), låta (ngt) vederfaras (ngn), låta (ngt) komma (ngn) till del; göra (ngn ngt); gifva (ngn) bevis (se d. o. 2) på; numera företrädesvis med direkt obj. som betecknar ngt som är godt l. fördelaktigt för den för hvilken det är afsedt. Bevisa (ngn) barmhärtighet, godhet, gästfrihet, kärlek, (sin) tacksamhet, trohet, vänskap, vördnad, (en) ynnest, otacksamhet. Bevisa ngn en välgärning l. ngt godt o. d. The bewisa troona som oppenbarligha bekenna henne medh oordhom och gerningom. Glossa t. 1 Kor. 12 (NT 1526). Alexander kopersmedhen haffuer migh mykit oondt bewisat. 2 Tim. 4: 14 (Därs.). Wij begäre ath hwar och en vthaff idher then samma vmsorg än nw bewisa motte. Ebr. 6: 11 (Därs.; öfv. 1907: visar samma nit). Prijs ware tich ewinnelig, / som oss then nådh bewijste, / at wij äre gudz barn med tich. Ps. 1536, s. 45; jfr Ps. 1819, 49: 5. The (skola) merkia huru monga welgerningar Herren bewijsar. Ps. 107: 43 (Bib. 1541; Luther: erzeigt). Then som bewijste honom barmhertigheet. Luk. 10: 37 (Därs.). Seer til hurudana kärleek Fadhren haffuer bewijst oss, at wij kalles Gudz barn. 1 Joh. 3: 1 (Därs.). Almogen är galen, beuisandes migh all olydighet, harm och förtreet. Svart G. I 127 (1561). Bewijsa enom otacksamom godt. Helsingius (1587). Att beuisse mig och min lille dotteer den store ähre och vare ett vittne till hennes dopz annammelssee. Oxenst. brefv. 6: 23 (1627). Hädelse betyder altid then wanwördnad, som bewises Gudi, när hans h(eliga) namn miszbrukas. Spegel Gl. 120 (1712). Vi ha allenast en Öfver-Herre .. och honom böre vi bevisa all vördnad, undergifvenhet och lydnad. Dalin Arg. 2: 250 (1734, 1754). Min mor, är jag ditt barn, bevis ditt modershjerta. Lidner 1: 72 (1781). Hvad befalles i det Sjunde Budet? Att vara arbetsame, bevisa redlighet och rättrådighet, emot hvar man. Lindblom Kat. nr 79 (1811); jfr Kat. 1878, nr 61. Deras länge och ofta bevisade tapperhet. Fryxell Ber. 5: 96 (1831). I de första Messeniska krigen bevisade den Pythiska guden en stor partiskhet för Sparta. Palmblad Fornk. 1: 401 (1844). Bevisa sin skicklighet, färdighet, kunskap. Bevisa mod. Dalin (1850). Mycken vänskap har blifvit mig bevisad. H. Reuterdahl (1856) i Hist. tidskr. f. Skån. 2: 255. (G. III) tillskref .. Sprengtporten ett .. bref, deri han omtalade, hvarför han måst på egen hand utföra revolutionen, och försäkrade, att detta ingalunda minskade hans tacksamhet, hvilken han ej skulle dröja att bevisa i gerning. Odhner G. III 1: 150 (1885). De vänliga små tjensterna, som vi bevisa hvarandra. PT 1908, nr 196 A, s. 3. — jfr HÖG(T)-, VÄL-BEVISAD. — särsk.
a) i numera obr. förb. Icke geensträwoghe, vtan höffuitzske, bewisandes alla sactmodugheet till alla menniskior. Tit. 3: 2 (NT 1526; öfv. 1907: visa). Herre .. bewijsa oss tina hielp. Psalt. 106: 4 (Bib. 1541; Luther: Beweise). En dåre bewijsar sina wredhe snarligha. Ordspr. 12: 16 (Därs.). Hurulunde .. the Rysser, titt och offte .. medt roff, mord och brandh, wåre fattige vndersåter her jn på then finske grentz ganske stortt öffuerwold, vchristeligen och vtilbörligen giordt och beuist haffwer. G. I:s reg. 14: 121 (1542). Her loffwes wäl mykit och stort vt, doch när .. någet medt gärningene bewiiszes skall, dhå holles thet vnderstundom szielszindt nog (dvs. på ett ganska underligt sätt). Därs. 16: 74 (1544). Theris stolzheet .., / Som the haffue beuist både idher och mig. Holof. 25 (c. 1580). Then wens rådh är icke vtan brist / som tig har beuist arghet oc list. J. Erici (1588) i 2 Saml. 4: 177. Wercket (dvs. psaltaren) prijsar sin Mestare sielfft noogh. Doch moste wij ock wår tacksäyelse och loff ther på bewijsa. Förspr. t. Psalt. (Bib. 1618). Han (dvs. Kristiern III) bleeff (i Sthm) .. mycken ähra bewijst. Tegel G. I 2: 65 (1622). För ded han intet kunde henne bevijsa något manligit omgiänge råkade hon i hoor. Växiö domk. akt. 1655, s. 249. Hans Kongl. Mayst. til Swerige .. (har de polska s. k. kvartianerna) för theras MeenEedh skul, som the Hans Kongl. Mayst. för thetta hafwa bewijsat .. nederskiuta låtit. N. Av. 1 jan. 1657, nr 1. Skildra & skyldra, som soldater, när the med sit gewär bewisa heder och wördnad emot någon. Spegel Gl. 419 (1712). De (näml. medlemmarna af bondeståndet) .. besvära sig deröfver, at en Cornet .. bevisat dem en stor ohöflighet uti deras Stånd. 2 RARP 4: 53 (1726).
b) (i biblisk stil o. däraf påverkad framställning, numera föga br.) i uttr. bevisa sin makt, sin kraft, sin härlighet o. d.
α) låta se prof på l. uppenbara sin makt m. m.; i sht om Gud (jfr II 1 b α α’). Scrifften sägher till Pharaonem, Ther till haffuer iach vpweckt tigh ath iach skall bewisa mina macht vppå tigh. Rom. 9: 17 (NT 1526; Luther: ertzeyge). At iagh på then daghen mina herligheet bewijsat haffuer, sägher Herren Herren. Hes. 39: 13 (Bib. 1541; Luther: erzeigt). O Gudh tu som ther vthinnan bewisar tina alzmechtigheet at tu skonar och förlåter thet som brutit är. Mess. 1557, s. M 3 a. Skinbarligit är att Gudh honom (dvs. konungen af Polen) för hans Synder skuld hafwer förstockat, på dett han sijn stora machtt på the mächtige bewijsa motte. RARP 1: 34 (1627). Stora krafter har Herren ibland oss bevisat. Rundgren Minnen 2: 221 (1870, 1883). — särsk.
α’) (†) i uttr. bevisa sin arm l. hand, gifva bevis på sin makt, låta (ngn) erfara sin makt. Iagh skal bewijsa mina hand vthi Egypten. 2 Mos. 7: 4 (Bib. 1541; öfv. 1775: bevisa min magt, Luther: beweise). Herren elskar honom, therföre skal han bewijsa sin wilia på Babel, och sin arm på the Chaldeer. Jes. 48: 14 (Bib. 1541; Luther: beweisen). Bevis Din starka hand. Kolmodin Qv.-sp. 2: 259 (1750).
β’) närmande sig bet.: utföra l. göra (tecken l. under) (jfr e). Iagh haffuer bewijsat mijn tekn jbland them, at j skole weta at iagh är Herren. 2 Mos. 10: 2 (Bib. 1541; öfv. 1904: gjort, Luther: beweiset). Tijn höghra hand (skall) bewijsa vnder. Psalt. 45: 5 (Bib. 1541; Luther: beweisen). För att se, om ej Gud med detta ville bevisa ett underverk. Rydberg Sing. 79 (1865, 1876).
β) med saksubj.: visa sig äga l. utöfva, röja. (De) sågho vppå, huru eelden ingen macht vppå thenna männenars kroppar bewijsat hadhe. Dan. 3: 27 (Bib. 1541; Luther: bewiesen). Så länge denne (dvs. den andliga) kunskapen .. beviser ingen kraft på hans hierta. Nohrborg 353 (c. 1765).
c) i uttr. bevisa ngn den sista tjänsten, lämna ngn ett sista bevis på tillgifvenhet o. aktning gm att närvara vid hans begrafning; följa ngn till grafven; äfv., i sht förr, i mer l. mindre varierande formuleringar. Menighe Sweriges Rijkes Almoghe och Inbyggiare .., här nu .. församblade, til at bewijsa thenne wår käre Herre och LandzFadher .. then yttersta tienst som wij kunnom åstadhkomma. Svart Är. 41 (1560). Är fördenskull till honom (dvs. Åke Oxenstierna) min kährlige begähran, han täcktes min Sahl. K. hustru och Grefwinna den yttersta ähran bewijsa. P. Brahe d. y. (1650) hos Nordman P. Brahe 201. Den sidsta tienst man bewijsar sina afledna Föräldrar. Verelius Ind. 1 (1681). Jag lefver nu til ingen annan ända, än til at bevisa din aska den sidste Skyldighet och ähretienst. Ehrenadler Tel. 710 (1723). (Josef från Arimatea ville) bevisa sin Herre och Mästare den sista äretjänsten. Böös Betr. 51 (1903).
d) (†) närmande sig bet.: prestera (ett prof på skicklighet o. d.), göra (en gärning som visar skicklighet o. d.); visa prof på, visa. Iagh är vng, och j äre gamle, therföre haffuer iagh skyydt och fruchtat bewisa mijn konst. Job 32: 6 (Bib. 1541; Luther: beweisen). Iagh tenckte, Lät åren tala, och åldren bewisa wijsheet. Därs. 7 (Därs.; öfv. 1904: förkunna, Luther: beweisen). Mon leeret säya til krukomakaren, Hwadh gör tu? tu bewijsar icke tina hender på titt werk. Jes. 45: 9 (Bib. 1541; Luther: beweisest). Jcke skall eller någon läredräng fördrista at nedersättia sig för någon Skomakare, för än han haffuer sin läreåhr rätt vttient, och bewist sin giärning för Fougde, Borgmästare och Rådhemännen för samma embete. Skråordn. 40 (1577). Skall den samme för än han i embetet tagen warder, bewijsa huru han sit embete lärdt haffwer. Därs. 41. Den prob han (dvs. trivialskolläraren) Episcopo tillijka med andra in consistorio, förähn han blifuer antagen, bewijsa skall. Thyselius Bidr. 49 (1637). Salvator Mundi och de tolf apostlar som pryda frambalken af läktaren, har en målare vid namn Gulich Mårtensson ifrån Bärhlock i Forssa bewisat sin snabba hand uppå. Wettersten Forssa o. Hög 75 (c. 1750).
e) (†) närmande sig bet.: förrätta, fullgöra, utföra, göra. The Ochristelige Ogärningar, som han (dvs. Kristiern II) .. begångit och bewijst hafwer. G. I:s reg. 1: 19 (1521). Gudh är icke oretferdugh ath han förgäter idhor gerning och arbete, som j aff kerlekenom annammat och beuisat hafuen för hans nampn skull. Ebr. 6: 10 (NT 1526; Luther: beweyset). J Gudhi wilie wij bewijsa manligh werck. Psalt. 108: 14 (Bib. 1541). Gudz margfalleligha wijsheet, effter then försyyn (dvs. bestämmelse) aff werldennes begynnelse, hwilka han bewijst haffuer j Christo Jesu wårom Herra. Ef. 3: 11 (Därs.; NT 1526: giordt, öfv. 1883: verkställt, Luther: beweyset). Hoo är wijs .. jbland idher, han bewise medh sijn godha vmgengelse sina gerningar vthi sachtmodigheet. Jak. 3: 13 (Bib. 1541). Ther bewijste Peder Fredagh ett snilt och förnufftigh Hoffwerck (dvs. krigsbedrift). Svart G. I 50 (1561). Thetta heter at pråla om itt Krijgh, och icke bewijsa thet görligen medh werket. Schroderus Liv. 108 (1626). J bewijse icke edher Tienst wäl. Språck- o. ordb. 57 (1703).
II. refl.: visa sig.
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt. o. ä. t.] (†) låta se sig.
a) visa sig, uppträda, framträda. När måltidhen är vthe, och Mannen hafwer några synnerlige förnämlige män hoos sigh, läter han Hustrun komma in medh sina Döttrar och Pigor vthi theras bästa klädher, och bewisa. sigh för the fremmande. Petreius Beskr. 5: 5 (1615). Oanseedt här i stadhenn uthi 5 eller 6 huus pestilentzien sigh haffver bevist. Oxenst. brefv. 5: 308 (1624).
b) göra sin tillvaro l. närvaro bemärkt (gm gärningar); (verksamt) framträda; visa hvad man är o. förmår; med personsubj.; mer l. mindre oeg.
α) om Gud.
α’) i fråga om yttringar af Guds allmakt o. d. (jfr I 3 b α): visa sin makt (på ngn). Hedhninganar skola förnimma at iagh är Herren, sägher Herren Herren, när iagh bewijsar migh för them vppå idher, at iagh är heligh. Hes. 36: 23 (Bib. 1541; öfv. 1904: bevisar mig helig på eder). Tå han (dvs. Gud) bewijste sigh på them (dvs. egyptierna), läto the fara them (dvs. judarna). 1 Sam. 6: 6 (Bib. 1541; öfv. 1904: utfört stora gärningar bland, Luther: sich an jnen beweiset).
β’) i fråga om yttringar af Guds barmhärtighet o. d.: visa sin barmhärtighet o. d. (mot ngn). Israels hws skal finna migh igen, at iagh bewijsar migh emoot them, och iagh skal föröka them, lijka som en hiord. Hes. 36: 37 (Bib. 1541; Luther: mich an ihnen erzeige). Tenck vppå oss Herre, och bewijsa tigh j wåra nödh. St. af Est. 2: 12 (Därs.).
β) visa hvad man duger till, göra skäl för sig; med adverbial som betecknar till hvilken grad det sker (jfr 3 d). J haffwe än nog bewist ider ther (dvs. i striderna i Skåne), ee hwad thee andre göre eller giordt haffue szom sakenn mest anligger. G. I:s reg. 10: 305 (1535). Så är och omöijeligit enom konungh yttermera än som nu sker sig bevise. Hvadh skulle h(ans) k(ungliga) M(ajestä)t då mera giöra? RA 1: 369 (1544). Ther till beuisar han sigh oflitheligen huar honom mz rätte bör wthen achttar oppå bijthz (dvs. bytet). Fin. urk. I. 2: 64 (1597; i handl. rör. klubbekriget). Bemöda sig, med ifver bevisa sig. Serenius (1734; under exert). Bevisa sig med nit i en sak. Dens. (1741).
c) uppenbara sig, yppa sig, röja sig; taga sig uttryck; med saksubj. Uthi hwariom och enom bewisa sigh the andeligha gåffuonar till gangn. 1 Kor. 12: 7 (NT 1526; Luther: ertzeygen sich). Hiertat .. bewijsar sich mz åthäffwor eller ordh, thz döl sich icke. O. Petri 1 Post. 138 a (1528). Gudz faders liws thz skijn j tich, / och allestedz bewijsar sich. Ps. 1536, s. 60. Gudh haffuer all ting skapat för sina skul, Thz är, at noghot skulle wara til .. ther hans Wijsheet och ewigha krafft kunde bewisa sich j genom. O. Petri Men. skap. 17 (c. 1540). Kärlekenn beuijsar sigh medh gerningarna. KOF 1: 188 (1575); jfr 2.
2) [jfr motsv. anv. i t.] (numera mindre br.) bekräfta sig, visa sig vara sann, bekräftas, ådagaläggas. Sanningen Bevisar sig Sjelf. Thorild 2: 205 (1786). Betala skuld är svårt för allt hvad menska heter. / Den sanningen, gunås, hvar dag bevisar sej. Remmer Theat. 2: 45 (1809). Platsens styrka bevisar sig i det att svenska folket måste kämpa i tvenne hela år att öppna Stockholms portar. Svedelius i SAH 41: 254 (1866). — särsk.
a) (numera knappast br.) med prep. af: bekräftas af (ngt). Carlén Repr. 2: 1 (1839, 1861). Denna sats synes i vårt land vara en paradox, och dock är den en sanning, som bevisar sig af alla andra länders exempel. Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 1: Föret. 3 (1854).
b) (numera föga br.) opers.: bekräfta sig, bekräftas, slå in. L. Petri Oec. 15 (1559; se under I 2 a α). Det bevisade sig snart. J. G. Wahlström i Biogr. lex. 5: 86 (1839). Det bevisar sig ej heller att en menniskas vishet vexer i samma mon som hennes rikedom. Thomander Pred. 1: 117 (1849).
c) (i religiös o. filosofisk stil) närmande sig 1: ådagalägga sin tillvaro; taga sig uttryck (i ngt). Gudaktigheten, som .. bevisar sig i bön, hopp, kärlek, fruktan, lydno och förtröstan. Bælter Strid. o. segr. christen 251 (1743, 1748). Den djupa religionskänsla, som beviste sig i hela hans lefnad. Franzén Minnest. 2: 333 (1829). Denna (det sinnliga lifvets) Urkraft, som är genom att verka, och derföre bevisar sig genom att visa sig. Atterbom Philos. hist. 3 (1835). Vår tro skall bevisa sig i vår kärlek. Franzén Pred. 4: 208 (1844). Att denna (dvs. Kristi) andas frukter sig i alla christliga dygders tillväxt bevise. Fahlcrantz 5: 245 (1861, 1865).
3) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] visa sig (sinnad l. beskaffad på ett l. annat sätt), bete sig (som en sådan l. sådan person l. på det l. det sättet); åtminstone numera företrädesvis i fråga om goda l. berömvärda egenskaper, godt l. berömvärdt sinnelag l. beteende.
a) (numera mindre br.) med adjektiviskt predikativ, om person som lägger i dagen den egenskap som predikativet angifver. Då hann icke annars änn väll .. hooss honom sigh förhöllth, och udi sitt ombetroddhe kall flijtigh bevijste. Oxenst. brefv. 5: 9 (1612). Rijksens Barn och Vngdom, / Som sig i Konst och Krijg / Bewijse lärd och manlig. Stiernhielm Cup. 5 (1649). Än obarmhärtigare beviste de (dvs. prelaterna) sig emot sina egna Landt-Bönder. Botin Hem. 2: 104 (1756, 1789); jfr d β. Hvad jag försport, är, att han på allt sätt, / Bevist sig värd er omsorg och sin ätt. Franzén Skald. 3: 44 (1824, 1829). Folken skola förnimma, att jag är Herren .., när jag bevisar mig helig på eder inför edra ögon. Hes. 36: 23 (öfv. 1904).
b) (†) med ett omedelbart tillagdt sbst. ss. predikativ: visa sig vara (en hjälte, en stackare o. d.). Läg tigh win om ath bewisa tigh sielffuan en bepröffuat och ostraffeligh arbetare för gudhi. 2 Tim. 2: 15 (NT 1526; Luther: zuertzeygen). Gör ded ret ähr, och in realibus bewijsa dig en man och at du äst min Son. A. Oxenstierna Bref 4: 360 (1647). Det var här .., som vår värdige Sleincour bevisade sig filosof i gerningarna. Leopold 6: 189 (1786). Han beviste sig Herre öfver den lekamliga döden. Franzén Pred. 3: 23 (1843).
c) med en af (så)som inledd bestämning: uppträda såsom (en hedersman o. d.), handla som (en karl o. d.); bete sig som (en stackare o. d.). Lät oss j all ting beuisa oss som gudz tienare. 2 Kor. 6: 4 (NT 1526; Luther: beweysen). (Påfven) haffuer .. beuisat sich som en vlff, och icke som en godher heerde. O. Petri P. Galle F 4 a (1527). Ture iönson och nogre .. hans anhang, huilke .. beuisthe sig emoth hans nåde saa som h(ans) N(ådes) oppenbare fiender. G. I:s reg. 6: 143 (1529). (G. I) sporde them (dvs. kanikerna i Uppsala 1521) till om the wille räckia honom hondene och bewisa sigh medh taell och gerningar som trofaste Swenske men? Svart G. I 35 (1561). (Gustaf Olofsson Stenbock) beviste sig (alltid) mot Gustaf (I) som en trofast vän. Fryxell Ber. 3: 194 (1828). Så skref Wetterstedt den 28 mars 1798 och bevisade sig därmed såsom en för sina år ovanligt skarpsynt iakttagare. Forssell i 3 SAH 3: 60 (1888); jfr 2. Finns en andevärld — hur den sig skicke, / bevisa sig som verklig kan den icke. Rydberg Dikt. 2: 34 (1891; yttradt af ”grubblaren”); jfr 2. Bevisa sig som en feg stackare. Wenström o. Harlock (1904). — särsk. (mindre br.) med saksubj.: visa sig vara. (Dödsfången) måste veta, hvad synd, hvad nåd, hvad återlösning är .., förr än Evangelii ord kan .. bevisa sig såsom en Guds kraft till salighet. Handb. 1811, s. 140. Dessa beskyllningar (skola) till största delen bevisa sig såsom förvrängda uttydningar och dikter. Forssell Stud. 1: 16 (1865, 1875).
d) med adverbial: bete sig l. uppträda l. handla (så l. så).
α) (numera föga br.) med adverbialen så l. huru l. en adverbialsats inledd af (så)som. Wij .. wile bewisa oss emoth eder som emot wore gode wener och naboor. G. I:s reg. 2: 120 (1525). (I, medlemmar af norska rådet, hafven) vel hört .., huro en skalk then sig benempner her Stens son nw nyliga haffuer sig beuisedt mott oss. Därs. 4: 351 (1527). Giffwe Gudt, att the (dvs. dalkarlarna) .. bewijse sich emot oss, som tro Swenske menn bör att göre. Därs. 16: 262 (1544). — särsk. om Gud, närmande sig 1 b (α β’). Så bewijsar han (Gud) sigh, jw wist medh alla, / Som honom medh hiertat, rett åkalla. Tob. com. E 3 a (1550).
β) (†) med adverbial som karakteriserar beteendet. Heer wthinnan bewiss tiigh thet listheligaste tw kan. G. I:s reg. 1: 287 (1524). Han hadhe manligha bewist sigh j Jesu nampn vthi Damasco. Apg. 9: 27 (NT 1526). Trolle .. hvilkin myckit grofvelige och otillbörlige .. sigh emot thette sitt egit fädernäs rike och öfrighet .. bevist, skickat och förgripit hafver. RA 1: 471 (1546). (Sv:s konung) Wille wijdare medh alt godt sigh emoot Danmarckz Rijke bewijsa. Girs G. I 120 (c. 1630). Aff Hertigen (af Braunschweig) togh han (dvs. G. I) .. en förskrifning, at han .. skulle bewijsa sigh på billige wägar emot Konungen. Därs. 205. Hafwer bewijst sigh redeligha. Lex. Linc. (1640; under strenuus). — särsk. om Gud, närmande sig 1 b (α). Honom till ära och prijs som såå wäl haffwer sich bewijst emoot oss. O. Petri Men. fall 54 (1526). Loffsiunger Herranom, ty han haffuer herligha bewijst sigh. Jes. 12: 5 (Bib. 1541; öfv. 1904: gjort härliga ting, Luther: hat sich herrlich bewiesen).
III. pass. i deponentiell anv.: visa sig. The (dvs. danskarna) holle hwarken Seghel eller breff, / Thet bewises offte så mongeledh. Svart Gensv. E 2 b (1558).
Särskilda förbindelser:
BEVISA EMOT 010 04. (föga br.) särsk. till I 2: anföra (l. utgöra) skäl mot (ett påstående, antagande o. d.); jfr MOTBEVISA. Frihet att Bevisa Emot, om man kan. Thorild 2: 235 (1792). Holmberg (1795; under argumentant).
BEVISA IGEN 010 04. (föga br.) — särsk.
1) till I 3: återgälda, gengälda, vedergälla. (Orkeslösa föräldrar) skola barnen och barnabarnen taga til sig, och bewisa them igen then tienst som föräldrarna them i theras barndom giordt hafwa. Swedberg Schibb. 174 (1716).
2) refl., till II 3: till gengäld uppföra sig (så l. så mot ngn). Wij wilie nesth gudz hielp saa bewisza oss emoth eder ighen och alle riikitzins inbyggiare ath inghen redelig man skal oss skylla med nogher skæl. G. I:s reg. 2: 116 (1525).
BEVISA OMKULL 010 04. (i sht hvard.) särsk. till I 2 a: gm anförande af motskäl vederlägga (en motståndare i en debatt l. ett uppställdt påstående o. d.). En invändning, som det mången gång kunde vara förenadt med stora vanskligheter att bevisa omkull. SD 1899, nr 551, s. 7.
BEVISA PÅ l. UPPÅ. (†) till I 2 a δ, i uttr. bevisa ngn ngt (up)på, visa l. ådagalägga att ngn är skyldig till ngt. Hwar (dvs. om) the någen bewisslig schade eller åwerken honum lagligen vppå bewijse kunne. G. I:s reg. 18: 579 (1547). Så wette wij icke, om thett ähr kyrckieordningen lijckmätigtt, att then som kommer i oppenbare rychte, och ändå der till med att sielfwe gerningen bewises honom på, skall blifwe andres Lährefader. SUFH 2: 332 (1607).
BEVISA UT. (†) till I 1 a (slutet): gifva tillkänna; utvisa. Thet bewijse thesse ord vth, som Gudh oss gifwit hafwer. Carl IX Cat. C 2 a (1604).
BEVISA ÖFVER. (†) särsk. till I 2 a, i uttr. bevisa ngn ngt öfver, ådagalägga att ngn gjort sig skyldig till ngt, öfverbevisa ngn om ngt; jfr ÖFVERBEVISA. Han (dvs. Luther) biudher sich altijdh til at han wil gerna läta retta sich när nogher komme fram som grundeliga aff then helge scrifft .. kan beuisa honom thet offuer ath han far will. O. Petri P. Eliæ c 1 a (1527). Hwar (dvs. om) thet (dvs. tjufveriet) worde honom redelige bewijst öffuer, wille the icke frija hans halz. Svart G. I 111 (1561). Ingen kunde bewisa Honom någon synd öfwer. Spegel Pass. 8 (c. 1680).
Spalt B 2304 band 4, 1908