| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
BIROT bi3~rω2t, r. l. f.; best. -en; pl. -rötter.
1) bot. (mindre) rot (rottråd, rotgren) som utgår från stammen på en växt, vanl. från dess underjordiska del, den s. k. rotstocken, l. från grenarna, bladvecken, bladen osv.; i motsats till egentlig rot l. hufvudrot, s. k. pålrot, som utvecklas ur det i fröet befintliga rotämnet. Arrhenius El.-kurs i bot. 12 (1845, 1865). Birötter kallas de rottågor, som utgå från rotstocken eller någon annan stamdel. Andersson Inl. t. bot. 1: 24 (1859, 1863). Det gifves två slags rötter: a. Den egentliga roten (= pålroten), .. b. Birötter. Areschoug Bot. el. 4 (1863, 1869). Många växters rötter, t. ex. gräsens, palmernas, uppkomma egentligen från denne (dvs. stammen). Hos dessa växter kommer nämligen den ursprungliga roten ej till utveckling, utan dör tidigt, men i stället bildas (vid groningen) en eller flera birötter ur rotknoppen. Nyman Bot. 34 (1864). Under gynnande omständigheter .. (kunna) birötter utvecklas från en utväxt stam, stamdel eller gren. Härpå grundar sig växters förökning genom sticklingar, afläggare o. s. v. Därs. 35. Forssell Bot. 159 (1890).
2) [jfr BERGS-ROT samt språkprofvet från 1844 under BERG 1] (†) om mindre sidogren till en bergsträcka. Tilas Præs. i VetA 1765, s. 51.
-SYSTEM~02. (äfv. birots-) Birotsystemet var ännu relativt svagt utbildadt i förhållande till den djupgående, grenade hufvudroten. Sylvén Sv. dikotyl. 1: 13 (1906).
B: BIROTS-BILDNING, -SYSTEM, se A.
Spalt B 2741 band 4, 1911