| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
BLYGD blyg4d, ngn gg bly4gd (med kort y enl. Weste), r. l. f. (m. Möller (1790), Weste, Almqvist m. fl.; m. o. f. Dalin (1850)); best. -en; pl. (†) -er (Palmcron Sund. sp. 145 (1642; se under 4 c), J. O. Widman i Lykkopris D 3 b (1689; i bet. 1), Dalin (1850)).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., nor. dial. o. nyisl.] (†) blyghet (se d. o. 1). Blygd gör stoor ynnest. Syr. 32: 14 (Bib. 1541). Att ingen blygd, skam eller höflighet hos .. (vissa negerstammar) är. Rudbeck Atl. 3: 511 (1698). Den .. blygd, / Du har för egit ros. Nordenflycht Tankar om skaldek. 5 (1744). — jfr BOND(E)-, JUNGFRU-BLYGD.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. nyisl.] (†) sedesamhet, tukt, ärbarhet; i sht i fråga om kvinna. När man holler kusskheet, tukt, blygd, j tankar oord och gerningar. O. Petri Men. fall B 7 b (1526). (Astrild) är blott utaf (dvs. saknar) blygd; skam-naken af ähra. Stiernhielm Herc. 332 (1648, 1668). (Teatern) Där mången Flickas blygd fått fehl och illa farit. En saml. öfvers. o. bearb. 30 (1712). Sällan trifves blygd och fägring i et bo. Kolmodin Qv.-sp. 1: 20 (1732). Nordenflycht Turt. 11 (1743).
3) [jfr fsv. godh blygdh är at thik skämmis at synda o. motsv. anv. i ä. d., isl. o. nyisl.] (numera bl. i högre stil, med ålderdomlig anstrykning) blygsel (se d. o. 1), skamkänsla. För tina skuld lijdher iagh försmädhelse, mitt ansichte är fult medh blygd. Psalt. 69: 8 (Bib. 1541; öfv. 1904: för din skull höljer blygsel mitt ansikte). The .. skämma sin mun, vthan blygd, medh lögn och hädelse. P. Erici Musæus 1: 212 b (1582). Then sigh af blygdh icke leter holla i huden fruchtar neppeligen andre straf. Gustaf II Adolf 41 (c. 1620). At visa någon blygd och ånger öfver sina Missgiärningar. Ehrenadler Tel. 307 (1723). Du säljer utan blygd / ditt fria sjelfbestånd, din ära, ja din dygd. Tegnér 2: 110 (1811). Blygd och ånger är den frukt jag skördar. Wulff Petrarcabok 468 (1907). — i numera obr. uttr. o. förb. Then Synd, som begås för vthan Gudz Fruchtan och Menniskiors Blygd (dvs. blygsel för människor). Schroderus Albertinus 1: 91 (1638). Förrädare, / Som intet ha hafft blygd slijk grymhet på’en öfwa. Börk Darius 1038 (1688).
4) [jfr fsv. hans blykt skal ändas mz heþar] (numera bl. i högre stil, med ålderdomlig anstrykning) skam, vanära, nesa, smälek; ngt som man behöfver blygas för; i sht i ä. tid ofta i (tautologisk) förb. med orden skam, nesa o. d. Thå motte tw medh blygd begynna sitia nedher bäter. Luk. 14: 9 (NT 1526; öfv. 1907: med skam). (Om Västerås recess ej hölles) wille thed wara hela Rikisins inbyggiere till en stoor blygd och nesze i fremande land. G. I:s reg. 6: 162 (1529). När .. (ryssarna) dricka, hålla måltijdh och wille wara lustige, achta the thet intet för skam eller blygd, at the hicka och rapa. Petreius Beskr. 1: 111 (1614). Nu hålles fattigdom för blygd. Frese Verldsl. dikt. 75 (1718, 1726). O blygd! Är detta er, är detta göters stam ..? Tegnér 2: 113 (1811). Den vård, som .. (hetären) egnat modern och barnet, hade i hennes ögon likasom minskat blygden af det yrke, som gaf henne medel att utöfva denna barmhertighet. Rydberg Ath. 438 (1859, 1866; uppl. 1876: nesan). — särsk.
a) i ordspr. Arg Son är Faderens blygd. Grubb 32 (1665) [jfr d. ond søn er faderens skam]. — Bättre fattig medh ähran, än rijker med blygd. Grubb 73 (1665); jfr: Bättre fattig med ära, än rik med skam. Sv. ordspråksb. 9 (1865) [jfr d. bedre at være fattig med ære end rig med vanære].
b) i numera obr. l. knappast br. uttr. o. förb. Therföre skal iagh jw så högt göra them til blygd, som the j äronne högt vppe äro. Hos. 4: 7 (Bib. 1541; öfv. 1904: deras ära skall jag förbyta i skam). — särsk.
α) i uttr. komma till l. på blygd, komma på skam, bringas till l. få vanära. Ath iach vthi ingen ting skall till blygde komma. Filipp. 1: 20 (NT 1526; öfv. 1907: komma på skam). Juno och Pallas gifwa ähra och dygd, / Ingen kommer hoos them på någen blygd. Rudbeckius Starcke c 2 b (1624).
β) i uttr. med (ngns) blygd, till (ngns) skam l. vanära. Schroderus Liv. 910 (1626). Att fiendernes arglistigheter, försåt och machinationer .. wore gångne til inthet .. medh deras störste blygd och nesa. RARP 6: 287 (1658).
γ) [närmast efter motsv. uttr. hos Luther (jfr nedan)] i uttr. blygdennes kött, (yttre) könsdelar; jfr 5. (Du) skalt göra them linnen nedherklädher til at skyla blyghdennes köt, jfrå lendenne alt nedh på låren. 2 Mos. 28: 42 (Bib. 1541; Luther: dass fleisch der scham, Vulg.: carnem turpitudinis).
c) (†) närmande sig bet. skamlig handling, skändlighet. När tu .. icke kan (behärska dina affekter), så räknas the för blygder. Palmcron Sund. sp. 145 (1642). (Noas son) blef för blygden mot sin far förbannad. J. G. Oxenstierna 4: 428 (1815).
5) [jfr motsv. anv. i fsv. o. nyisl. samt af SKAM, d. skam, holl. schaamte, t. scham, eng. shame; jfr äfv. lat. pudenda, pl., o. verenda, pl., (eg. n. pl. gerundivum af pudere, resp. vereri, blygas), gr. αἰδοῖα, pl., till αἰδεῖσϑαι, blygas] (numera i sht i skriftspr.) (yttre) könsdelar, i sht kvinnliga; i facklitteratur äfv. i fråga om djur. Sem och Iaphet (togo) itt cläde .. och offuertechte theras fadhers blyghd. 1 Mos. 9: 23 (Bib. 1541; Luther: scham, Vulg.: verenda). Ingen skal gå in til sina nästa blodz frencko til at blotta hennes blygd. 3 Mos. 18: 6 (Därs.; Luther: schaam, Vulg.: turpitudinem, gr. ἀσχημοσύνην). (Vissa negerfolk) skiära rumpan af Fåren och binda den fram för sig, att täckia sin blygd. Rudbeck Atl. 3: 511 (1698). Under namn af .. blygd .. innefattas .. de qvinnliga könsdelar, som äro belägne utanför bäckenhålan. Cederschiöld Qv. slägtlif 1: 76 (1836). Blygden har (hos ston o. kor) sitt läge nedanför och något bakom tarmkronan. Sjöstedt Förlossn. 14 (1875). Den yttre blygden. Wretlind Kv. släktlif 39 (1891, 1904). — jfr KVINNO-BLYGD.
Sammansättningar (i allm. till 5) [i allm. med motsvarigheter i d. (skam-), holl. (schaam-) o. t. (scham-)]
Anm. Ssgrna till 5 torde i allm. hafva sina förebilder i t. ssgr med scham-. Tidigast har emellertid t. scham- i sv. återgifvits med BLYGSEL-, hvarför mot dessa ssgr med BLYGD- (BLYGD-BAND, -BEN osv.). i allm. svara ngt tidigare uppvisade med BLYGSEL- ss. första led (BLYGSEL-BAND, -BEN osv.). I samband därmed att BLYGD i senare tid blifvit det stående (fack)ordet i bet. ”könsdelar” hafva emellertid ssgrna med BLYGSEL- så småningom helt o. hållet undanträngts af dem med BLYGD-. Redan Dalin (1850) hänvisar från blygselben till blygdben (under det att Almqvist (1844) ännu anser blygdben mindre vanligt än blygselben).
-BEN. anat. hos människan o. hos djur med öfverensstämmande skelettbildning: om de båda ben som från höftledshålorna sträcka sig framåt o. mötas i kroppens midtlinje; jfr IS-, SKAM-BEN. Nordforss (1805). Cederschiöld Handb. f. barnm. 15 (1822, 1843). Lilljeborg Däggdj. 67 (1870). —
-BENS-FOG. fog mellan båda blygdbenen. Cederschiöld Handb. f. barnm. 15 (1822, 1843). —
-BÅGE. anat. hos människan o. hos djur med öfverensstämmande skelettbildning: benämning på den hvalfformiga främre begränsning af bäckenhålan som bildas af de båda blygdbenen (jämte de vid blygdbensfogens nedre ände tillstötande sittbenen); i sht förr äfv. om den sålunda bildade (hvalfformiga) öppningen i bäckenet; jfr ISBENS-BÅGE. Cederschiöld Handb. f. barnm. 16 (1822, 1843). Sundström Huxley 425 (1874). —
-DELAR, pl. (föga br.) (yttre) könsdelar. Cavallin (1875; under blygd). Odenius Celsus 403 (1906). —
(3) -FULL. (†) full af blygsel; jfr BLYGSEL-FULL. U. Hiärne Vitt. 54 (1668). Journ. f. litt. o. theat. 1812, nr 272, s. 2. —
-HÅLA. (†) anat. jfr BLYGSEL-GROP. Blygdhåla. Rummet emellan de stora blygdläpparnes yttre kant och ingången till moderslidan. Cederschiöld Ordl. (c. 1847). —
-HÅR. (i sht i fackspr.) på l. omkring könsdelarna växande hår. Marklin Illiger 159 (1818). Cederschiöld Qv. slägtlif 1: 96 (1836). —
-KULLE. benämning på den upphöjning som bildar öfre delen af den kvinnliga blygden, ”venusberget”. Cederschiöld Handb. f. barnm. 22 (1822, 1843). —
-LÄPP. (i sht i fackspr.) om hvart o. ett af de hudveck som hos kvinnor o. hondjur på ömse sidor omgifva ingången till moderslidan. De stora l. yttre blygdläpparna. De små l. inre blygdläpparna, ”nymferna”. Cederschiöld Handb. f. barnm. 22 (1822, 1843). Sjöstedt Förlossn. 14 (1875). —
-LÖS. (blygda- L. Petri) (numera bl. möjl. ngn gg i högre stil).
1) till 1, 2 o. 3: utan blyghet l. blygsamhet l. blygsel, oblyg, fräck; jfr BLYGSEL-LÖS. En framfoos och blygdalöös biddare. L. Petri Luther Nattv. F 5 a (1558). Blygdlöst trots. Johansson Hom. Il. 9: 372 (1846).
2) till 4: fri från skam l. vanära. Att .. leda striden till ett — om än olyckligt — dock blygdlöst slut. SvT 1852, nr 163, s. 2. —
-SKYDD. plagg afsedt att skydda blygden. N. Söderblom i Ymer 1906, s. 195 (i fråga om Australiens urinvånare). —
-VINKEL. (i fackspr.) Blygdläpparne (hos ston o. kor) .. sammanstöta uti den öfre och nedre blygdvinkeln. Sjöstedt Förlossn. 14 (1875). —
-ÖPPNING. (i sht i fackspr.) öppning mellan blygdläpparna hos kvinnor o. hondjur. Cederschiöld Ordl. (c. 1847). Bohm Husdj. sjukd. 109 (1902).
B: BLYGDA-LÖS, se A.
C: BLYGDE-ALTARE. [efter t. schandaltar, efter motsv. uttr. i hebr.] (†) om altare åt Baal. Jer. 11: 13 (Bib. 1541; Luther: schandaltar).
Spalt B 3511 band 4, 1916